Självinsikten gör framsteg

Det är med ännu ett skevt leende på läpparna som jag raderar ett meddelande i utkorgen. Tyvärr har jag inte lyxen att kunna säga dem orden allt för ofta, så när det väl händer måste jag känna en viss stolthet. Förra helgen löste jag det genom att bada.....otippat.
Men är det en sak jag lärt mig så är det att en full hjärna inte genomgår samma metodiska tankebana utan snarare väljer varje tänkbart scenario.
-Jo visst, jag förstår. Men det skulle kunna ha varit så att doktor glas ströp honom med ett superstärkt hårstrå från L'oreal i rymden. Dvs, en föga realistisk tanke blir till 2 omöjliga.
Så istället för att skicka det där meddelandet skriver jag det här. Min omage till min mognad.....dvs att jag inte skriver ett SMS som ångras imorgon vid uppvaknandet. Det handlar nog mest om balansen i blodet, för hade den där sista gt'n kommit in tror jag vi sjungit en annan melodi.

Är det en sak jag hittat så är det uttrycket "Ignorance is bliss".
Det är ett motvilligt (reluctant på engelska, vilket är ett sjukt bra ord) erkännande, men så är det.
På tal om inget, men ändå, så saknar jag som vanligt orden, vilket gör mig ännu mer tveksam till tanken om att följa upp detta skrivande mer seriöst.
Däremot minns jag detta klipp väldigt väl.
Vad som tilltalar och ger minnesbilder som renderar i blickar uppåt till vänster (läs dina mänskliga tecken så förstår du) är känslan vid första anblicken. Ibland vill jag bara skriva "fan vilken jävla skit det här är och varför har livet blandat in mig i detta missöde???"
Men jag gör inte det, därför att jag vet att det finns vissa tillfällen, som t.ex. att sitta mitt ute i ingenstans i Florida på en båt med sin bäste vän, drickandes White russian blandat på torrmjölk och utan en tanke på annat badandes trots allehanda djur i faggorna. Lika mycket glädje som det bringade är jag villig att gå igenom i motsatt känslorikting för att återigen känna den känslan.
Det finns en myriad av andra saker som bringar ett leende på läpparna, men tyvärr har många börjat med olåten att minnas det dåliga istället för det bra. Igen - inte jag.

Liten utsvävning, ursäkta, men här är klippet och det är helt sjukt att en serie av filmsekvenser från en serie som egentligen är ett uppdaterad version av Beverly Hills kan göra något sådant. Men om du sätter dig in i tankebanan hos var person som visas tror jag din skälla slår an en helt annan ton.
Men å andra sidan skulle jag nog bli mer förvånad och förbannad på mig själv om jag såg på klippet och kom ut på andra sidan lakonisk och likgiltig.

Videoblogg 28/12

Vi fortsätter då den blodade tanden blöder som aldrig förr. Ursäkt för bilden (den verkar inte funka på min videospelare i alla fall) men det är väl ändå orden som räknas? Del 1


Red. anm. Analogin till kvinnomisshandel var MIN oförståelse till detta på samma sätt som folk inte förstår varför jag fortsätter spela basket trots 1 knäoperation, 2 spräckta ögonbryn och ca 15-20 fotstukningar. De två sakerna i sig (misshandel och skadorna) skall inte på något sätt sättas i paritet till varandra, utan är bara de två sakerna som jag kan relatera till vad gäller frågan om oförstående. Del 2


Citat: "Att jag tyckte Jäger'n var god - självklart", hahahah.....Del 3


Succesiv förvirring. Men jag hoppas att mina poänger - de som finns, går fram. Del 4


So, there you go friends. Tror inte det blir mycket ärligare än så. Honest to a fault är väl uttrycket som kanske inte beskriver det som sägs, men...ja. Å andra sidan, om jag känner mig själv rätt så har jag säkert sagt något för att förarga någon, men men, björnen Baloo vandrar fram sitt sorgelösa liv. Och om du orkade ta dig igenom dessa, vad är det, ca 30 minuter of Martin uncut så tar jag av mig hatten och fan lite till då det är en bedrift att våga sig så djupt in i denna galenskap som faktiskt är jag. Har just legat och kollat på lite "Good Will Hunting" och kommer på mig själv att jag försökt förklara för en vän att jag har vissa filmer som berört mig, men att jag har svårt att sätta fingret på det. Vad gäller ovanstående film så handlar det om en 20-årig kille med affektionssvårigheter.....hmmmm, hur relaterar jag till det??? Ha ha, som sagt, ironi i text går aldrig fram. Speciellt som jag passerat 20 för några år sen.

Since this is an englishspeaking week, I'm gonna top it of with a song that I rediscovered a few days ago that reminds me of things past, things present and most likely, things to come. Like I told a friend the other day, I'd marry the singer (Nina Persson) for her voice.....damn. G'nite ya'll.

Till eller från?

I rådande stunder där många av mina vänner beger sig iväg till alla möjliga hörn av världen har återigen tanken om att sälja lägenheten florerat upp. Det är en lös tanke som jag tidigare fått, men aldrig materialiserat mer än i nån minut. Dock i ljuset av händelser som nyligen skett, skulle en resa vara perfekt.
Men det som sen slog mig var frågan "reser jag till något, eller ifrån något?"

Det otvedtydiga svaret blev att jag reser ifrån något och då erinrade jag mig om en USA-resa för några år sedan. I och för sig var resan bokad, men jag åkte iväg under allt annat än optimala förhållanden. Det resulterade i att resan blev sisådär och vid hemkomsten sprack ett av de bästa förhållandena jag haft. Det var som att lägga alla problem på is.
You can run, but you can't hide. Alltså är det bara göra som med en oerhört tråkig middag - ta dig igenom skiten och fokusera på målet. Just nu är mitt mål lite diffust, men skiten är desto mer konkret.

Men om alternativet är det ovanstående eller att ge upp - ja då tror jag du vet vad jag väljer.
Mina två största rädslor, förutom att dö då, är att falla in i normen och att börja ge upp. Det är inte så att jag medvetet gör saker bara för att undvika detta, men om en tanke formas och frågan "skulle någon annan göra det här?" kommer upp så bemödar jag mig inte ens att ge det någon vidare eftertanke.
Ibland kanske det renderar i att jag i min iver förbiser detaljer såsom eventuella negativa effekter av en plan eller att den/de som jag inkorporerar i planen kanske inte är lika med på planen.
Det är väl en av mina brister och jag jobbar på det. Men å andra sidan - fan vad tråkigt att vara komplett.

Så jag ligger kvar här i min skitgrop, kontemplerar mina alternativ och gör mig så bekväm som möjligt. Sa du nåt? Jag tyckte jag hörde nåt....

Scary

Igår somnade jag till den lysande filmen "Leaving Las Vegas". Och när ögonen sluts brukar det krävas både en och två väckarklockor för att väcka yours truely.
Men i ett svep så drömmer jag att jag lägger upp sista minuten av filmen på youtube, jag vaknar till och då är det precis i slutet av filmen med den scenen.

Visst kan man argumentera att jag i mitt undermedvetande hörde slutet, men det var så länge sen jag såg den att jag inte minns exakt vad som föregår slutet. Sedan att jag vaknar av det är också helt sjukt.

I thought I'd move out to Las Vegas......

Ah, damn.

Only a few hours left. Hold on, be strong......you can do it.
I........hmmmmm, the sublimed version - good thing this isn't uncut. You'd be scaread and wondering. I just hate being not good at something. And this I really suck at, so it's double-bad. Love finding my own words for stuff.
I , it fuck, kick my balls, ass, piss, just let me sit on a beachchair on Santa Monica beach and be over with this stuff.

I don't think I have to sell or push the idea of getting away, but right now it consumes my mind.
Shit, I stopped drinking and started thinking. Ooooh, shouldn't have done that.
Man, I can't say anymore....or write it either. Right now it's gonna wind up being sentences containing a number of "fuck's" and "shit's".

All I can say is that I'm fucking fucked up right now.......shit.

Över 200.....WOOT!!!

Martin uncut......vi testar videobloggen.

Har blivit många videos på sistonde.

Men när jag lägger upp det här så tror jag du har överseende. Och just nu så är det nog den mest skärskådande bilden. Fuck......

Tell me why.....

....I don't like mondays.
Sök på youtube, men om du kan din musik så har du den fan hemma. Det är nog en av de starkaste låtarna jag känner till. Och om du kan bakgrundshistorien blir den ett snäpp bättre.
Det handlar om en en collegestudent i USA som en måndagmorgon går upp och sätter sig i den högsta byggnaden på skolan och börjar mata med ett prickskyttegevär.
"And you can see no reason, cos there are no reasons. What reason do you need to be shot?"

När de väl griper skytten frågar de:
-Why did you do it?
-I don't like mondays.

Fuck, just när man börjar hitta lite hopp för mänskligheten så bubblar såna historier upp.
Jag tror det är det som tilltalar mig med Se7en (filmen)

David Mills: Wait, I thought all you did was kill innocent people.
John Doe: Innocent? Is that supposed to be funny? An obese man... a disgusting man who could barely stand up; a man who if you saw him on the street, you'd point him out to your friends so that they could join you in mocking him; a man, who if you saw him while you were eating, you wouldn't be able to finish your meal. After him, I picked the lawyer and I know you both must have been secretly thanking me for that one. This is a man who dedicated his life to making money by lying with every breath that he could muster to keeping murderers and rapists on the streets!
David Mills: Murderers?
John Doe: A woman...
David Mills: Murderers, John, like yourself?
John Doe: [interrupts] A woman... so ugly on the inside she couldn't bear to go on living if she couldn't be beautiful on the outside. A drug dealer, a drug dealing pederast, actually! And let's not forget the disease-spreading whore! Only in a world this shitty could you even try to say these were innocent people and keep a straight face. But that's the point. We see a deadly sin on every street corner, in every home, and we tolerate it. We tolerate it because it's common, it's trivial. We tolerate it morning, noon, and night. Well, not anymore. I'm setting the example. What I've done is going to be puzzled over and studied and followed... forever.

Så varför göra rätt för sig? Igen, som Magnus Betnér sa - om man har Leif Silbersky som advokat så ska man ha 6 månader för man är garanterat skyldig till något. Sen kan du åka till Holland och inte i det dolda, nej nej, rakt upp i nian i red light district så står tjejerna i ett fönster som en jävla minkkappa till salu.

Det är dags för tredje dyket. Kan du din "Stora blå" så vet du.
Jag fick till mig igår att jag kanske är lite för öppen och att "alla" vet vem jag pratar om när jag skriver här. Tro mig, jag försöker att vara så vag som möjligt och att bränna folk är inte min grej.
Men ibland så glider pennan/tangentbordet mig i en riktning där jag säger vad jag tycker och tänker utan någon större eftertanke. Och det är nog så jag är. Jag är buffeln i glashuset som inte riktigt märker när jag krossar porslinet för att jag svänger om röven lite för snabbt. Men det är inte av illvilja eller ondska som det sker, utan mest bara för att jag inte tänker innan jag talar.

Har mer, men det får vänta.

Magnus Betnér

Fan det var den här mannen som förstörde/upplyste mig i mitt liv. Jag är inte bitter på livet, men jag älskar nån som säger som det är i det här jävla landet. Nån som INTE säger "jorå seru....såååå, bilen går bra?"

Visst kan du säga att han alltid är sur och det är hans grej, men om du hatar på honom för det, kolla Jerry Seinfeld, Eddie Murphy och Babben Larsson. De är minst lika nichade (stavning?)
-Men när det är reclaim och läge att köra upp fjäderbatongen i skitan på några finniga tonåringar, undra om snuten jobbar gratis då för att få spöa upp nån finnig tonåring från Bromma med vänstersympatier, då jävlar, då händer det grejer.


Och sen säger han faktiskt inte bara skitsnack om Stureplan, docu-såpa människor etc, jag visste faktiskt inte att vi haft en rasbiologiskt institut i Sverige. Det största probelem i Sverige just nu vad gäller rasism är inte några bombarjack-ägande nötter som vill knalla runt Salem i December, utan vanligt folk, din granne, din arbetskamrat som klagar på att det kommer nån från ett annat land och snor våra jobb, våldtar våra kvinnor jada-jada-jada.
Snälla, i Norge som är våran övermakt vad gäller kapital utbildar sig ingen till bartender eller något annat lågavlönat jobb. De släpper de till oss osv.
På samma sätt kan du inte säga att du sitter och har våta drömmar om att köra en perongtvättbil som jobb.
Och nej, jag blev lika sur som du därför att vi är ett gäng jävla inställsamma fittor som inte kan sjunga nationalsången för att den symboliserar något rasistiskt. Jag är grymt stolt över att vara svensk och om du tycker det är fel på att vara stolt över det, ta en titt i USA....helvete, de blir fan gråtmilda bara du viftar en flagga med rött och blått med en stjärna med i bilden.

Men på något sätt har det blivit fult att gilla Sverige. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi behöver bli invaderade. Då skulle vi fan stå sida vid sida "andra generationens svensk" och "äkta svensk". Allt det handlar om är att ha en genemsam fiende........
Hammarby hatar Djurgården, Stockholm hatar Skåne, Sverige hatar Danmark.

Frid mina vänner...........I'm out.

/Rick Blaine

It's a bird.....

...it's a plane, no it's ballistic man!
Gotland 2005 is back in style.

Hustillsyn i minnenas allé

Var ledig idag och då brukar hustillsynen kammas av. Idag tog jag också ett dyk ner i skivarkivet och hittade det klassiska soundtracket till Boomerang. Väl medveten om att låten finns med, men ändå får jag sån gåshud och så många flashbacks av denna låt så det är löjligt. Enjoy!

Jay's framtidsplaner

Från den eminenta och högst rekommenderade filmen av yours truely, "Clerks 2", kommer detta klippa.

Morning has broken

Jag kan villigt erkänna det - jag är ingen morgonmänniska.
Det har dock blivit bättre, men när klockan ringer vid 6-tiden på morgonen så hoppar jag knappast ur sängen och börjar min morgongymnastik.
Snarare är det tunga steg mot köket och en frukostrutin som går på autopilot. Efter föda och tvagning bär det av mot arbetsplatsen.
Det var länge sen sist som jag inte hade någon sorts bärbar musikspelare med mig och det är mitt sätt att vakna och förbereda mig. Den där sista stunden av egen tid som jag uppskattar.
Därför försöker jag undvika att stöta på kollegor på vägen till jobbet. Absolut inte för att jag ogillar någon av mina kollegor, utan snarare för att jag behöver den där tiden för mig själv.

För väl på jobbet är denna avskildhet snudd på omöjlig och platityderna börjar hagla.

Jorå seru......så bilen går bra?

Novell skriven för 8-9 år sen

Det var dem små sakerna som hade avslöjat henne. Plötsligt mer övertid på kvällarna. Ett plötsligt brinnande intresse för keramik. Sen var det ointresset för sex som fällde den berömda droppen över bägaren.
Platityder så som "jag är för trött ikväll", eller den ack så enkla, men ändå tydliga "jag orkar inte" var säkra tecken.
Spiken i kistan var ändå p-pillren. Helt onödigt eftersom han var steril sen 2 år tillbaka.

Men trots detta hängde han ändå kvar vid hoppet. Chansen fanns ändå att hon skulle ända sig, hon behövde bara tänka om.
Han hade minutiöst planerat kvällen och inget kunde gå snett. Han skulle vinna tillbaka henne och på hennes favoritrestaurang till råga på allt. Inget kunde gå fel tänkte han naivt.

Självklart ringde han för att plocka upp henne, men tydligen hade resan redan blivit ombesörjd av Judit som gick på samma keramikkurs och som skulle åt samma håll. Sen ville hon inte göra honom besväret att åka genom hela stan för att plocka upp henne.
Så de möttes på avtalad tid 21.00 och steg direkt in på Chatelle. Han gillade egentligen inte stället då det var fyllt av pompösa narcisister, men käket var ändå så pass bra att det var värt besväret att boka ett bord.
Hovmästaren mötte dem vid dörren och deras ytterkläder gled nästan obemärkt av dem, ungefär på samma sätt som meny ett kort tag senare befann sig i deras händer. Servitören, en man i 45-års åldern visade sin proffesionalism genom att föreslå en meny, självklart efter parets rådfrågan. Efter beställningen gled han ifrån bordet på det obemärkta, men ack så svåra sätt som bara en sann yrkesman kan göra. Han verkade trivas med sitt jobb - något mycket ovanligt.
En förhållandevis simpel, men ack så god förrätt, föranledde en utsökt lax för henne och en blodig biff för honom och det ackompanjerades av ett glas Banrock Staion.

-Hur var keramiken?
-Det gick uselt. Min kruka sprack i ugnen. Varför vill du äta ute just ikväll?
-Jag älskar dig och vi måste prata lite.
-Du älskar spriten och din skrivmaskin, blanda inte in mig i det.
-Jo, det gör jag, men du måste samexistera med mina ändra kärlekar.
-En panna whiskey och din Underwoodskrivmaskin är alltså mina kapphästar? Nej tack, då hittar jag hellre något annat.
-Något annat....alltså i futurum? Varför HAR du då någon annan? Jag skiter egentligen i vem det är, men vill nog mest veta varför?
-Vad menar du? Insinuerar du att jag har går bakom ryggen på dig?
-Tja, varför hittade jag då dem här?

Han sköt över p-pillren och inte ens den sämsta pokerspelaren i världen kunde ha missat hur uppenbar denna syn av hennes bluff var. För en kort sekund var hon mållös, för att sedan stamma fram:
-Hur länge har du vetat?
-Anat i en månad. Vetat om i snart 2 veckor. Vad gör det för skillnad. Borde jag ha vetat om längre, eller? Du har en ny, jag har det inte.
-Det gör en jävla skillnad. Det hade för det första visat att du bryr dig.
-Jag bryr mig.
-Inte om mig. När har du haft tid för mig? När du vaknar tar du några drinkar, åker sen till stranden eller travet eller vart fan du nu tar vägen. Sen kommer du hem, slår på radion och sitter framför skrivmaskinen. Sen går du och lägger dig och förväntar att jag ska ligga skrevandes där när det passar dig. Enda gångerna du har tid för mig är när ditt lilla samvete kliver fram och hur ofta är det? Du är en skit Alex.
-Jag älskar dig Jessica, jag behöver dig.
-Nej det gör du inte. Förväxla inte behov med kärlek. Det gör inte Adam. Han älskar mig och erkänner mina känslor.
-Adam vem? Låter som en bilförsäljare. Säljer han bilar?
-Skit på dig. Jag har tappat aptiten. Du kan stanna om du vill.
-Varför skulle jag stanna?
-Well, baren är där borta, de har säkert något du gillar.
-Vi går.

De kom ut på gatan och började gå mot bilen. Spänningen var långt ifrån borta.
-Vill du ha skjuts?
-Vart är du parkerad?
-Ett par kvarter bort bara.
-Ok.

De gick sida vid sida i riktning mot hans bil. Det var slut och inget hade blivit som han hade tänkt. (När blir det det?) Och för att göra slutet ännu mer plågsamt och dystert och nästan filmlikt hade det börja droppa från skyn. Han tog av sig rocken och gav den till henne för att hon skulle kunna skyla sig. hon såg, på något sätt vackrare ut än någonsin. Han hade förlorat.
Ut ur en gränd kommer två män gående i deras riktning. De småpratar om matchen på TV.

-Hörru kompis, har den cigarett över?
-Nej jag röker inte och jag är heller inte din kompis.

Det var en solklar lögn. Han hade rökt i evigheter men gav av principskäl aldrig röka till tiggare.

-Ok, då ger du mig din plånbok istället.
-Skit på dig.

Han tryckte sig förbi, men ögonblicket efter hade han ena killens fasta hand på axeln och ett kallt blad över halsen.

-Då TAR jag den istället. Och rör du dig.....ja.

Han tog plånboken, klockan och till och med hans glasögon. Så kände han paketet cigaretter i bröstfickan.

-Va fan, du har ju cigg. Ett helt nyöppnat paket. Fan jag hatar såna som dig som snålar. Du skulle ha gett mig ciggen direkt din jävel.

Alex märkte att hans rånare för en stund tittade bort och försökte slå bort kniven. Men några drinkar för mycket gjorde att han i framstöten missade allt och av en reflex så stötte rånaren handen framåt.
Kniven for in i hans bröst. En enorm smärta svepte över hans kropp. Det nästföljande hugget kändes, men inte alls som det första. Han föll till marken och alkoholintaget bedövade mycket av smärtan. Nästan ingen smärta tänkte han för sig själv. Underbart.

-Vad fan har du gjort? Vi måste sticka!

Den andra killen hade redan börjat rör sig bort och lika snabbt som de kommit var han och knivrånaren borta.

-Älskling, är du ok?
-Jag har två hål i bröstet, vad tror du?
-Fan ta dig. Alltid samma attityd, fattar du inte att jag bryr mig om och älskar dig din jävel.
-Jag har sagt det två gånger tidigare i mitt liv - tredje gången gilt. Jag älskar dig.
-Det tog dig tre år att säga det till mig och nu är det för sent.
-Jag vet. Jag är en idiot.

Han kramade hennes hand och slöt ögonen. Hennes rädsla blev till hat. Hon började slå och dra i honom. Hon slog på armarna, på bröstet och i ansiktet, men han var nu helt bortdomnad och kände inte något av slagen.
Trottoaren färgades röd och blev snabbt blöt av blod, regn och tårar. Det kom inget ljus eller tunnel - bara mörker. Han var ensam.

5 steg

*Chock
*Ilska
*Sorg
*Accepterande
*Återhämtning

Det är de fem stegen av ett trauma. Om du tror att du är över dem - good luck. Jag är lite osäker på det sista steget skall sägas, men det är så det funkar. Du kan fly från mycket, men inte dig själv.

Not just words

Crash:I quit allright. I fucking quit.
...........who are we playing tomorrow?
Skip: Winston-Salem. Batting practice at 11.30.
(Kevin Costner, Bull durham)

Rick: Of all the gin-joints, in all the towns, in all the world, she walks into mine. Ah well, I guess that's the way it goes. They grab Ugarte, and she walks in. One in, one out.
If it's December 1941 in Casablanca, what time is it in New York?
Sam: What? My watch has stopped.
(Humphrey Bogart, Casablanca)

John Doe: A drug dealer. A drugdealing pederast actually. And let's not forget about the diseasespreading whore. Only in a world this shitty can you call those innocent people and keep a straight face. Put that's the point. We see a deadly sin on every streetcorner and we tolerate it. We tolerate it morning, day and night. We tolerate it because it's common. Well not anymore. Now I'm setting the example.
(Kevin Spacey, Se7en)

Lloyd: Mmmm, look, frost.
(Jeff Daniels, Dumb & dumber)

Morgan: My boys wicked-smart.
(Casey Affleck, Good Will Hunting)

Promenaden

Har på sistonde börjar gå i den mån väder och tid tillåter. Om det inte är för dåligt väder är det riktigt skönt.
Lite musik i lurarna, frisk luft och mörkret.
Det är det som gör att det är nödvändigt också - mörkret. Och det sjuka är att tex folk i norrland knappt ser solen de närmsta 4 månaderna.

Jag vet inte hur det är för dig, men det avspeglar sig faktiskt i vissa små detaljer. T.ex så använder jag fler mörka kläder på vintern och ljusa på sommaren. Det är inget medvetet val, det bara blir så.
Därför är det skönt att komma ut och få lite luft, men också för att se solen då det finns chans.

Annars är jag inte mycket för vintern. Gillar värme, sandstränder och beachvolley eller streetball. Skidåkning är kul, men inte något som jag planerar in and don't get me started vad gäller skridskor.
Så det får bli lite flytande solsken, ljuset från golvlampan och att hitta den där lilla strimman som håller en flytande.

Just his mind poured out on paper......

Jag vet inte varför jag gillar att lägga till många punkter efter en mening, men om jag skulle gissa så tror jag det beror på en önskan att säga de där orden.
För trots allt så kan jag inte skriva EXAKT vad jag vill. En viss sublimering är nödgad. Inte för att jag kommer outa (försvenskade versionen av att "out" somebody, dvs visa dennes svagheter) någon, men ibland kanske min sanning inte är det du vill höra eller så är det så att det jag säger sätter saker på sin spets och min erfarenhet av detta är att det inte är direkt muntert för att säga det lätt.


För er som känner mig så är jag rätt/väldigt öppen. Jag tror på att säga vad man tycker, stå rak i ryggen och inte svaja. Tyvärr har jag en del nej-sägare i mina led (håll med mig istället, det blir så mycket då ;-)
Men tyvärr så kan jag inte, pga yttre omständigheter oftast, eller vänner som tar illa vid sig, skriva exakt det jag vill. Denna sublimering är nog på gott och ont, men ändå något som jag tror vi alla gör. Jag tror alla har en tanke om en vän som de inte vågar/kan säga, oftast pga risken att förlora denna vän. Så det blir att bita sig i tungan. Tyvärr har min fått ett och annat bitmärke för mycket på sistonde.......och jag som trodde att jag stod upp för frispråkigheten och ett liv utan massa prickar efter varje mening. Men för att lätt beröra det här med vänskap, men också kärlek så tror jag på att man vågar acceptera bristerna hos din motpart, för det är trots allt det som ger kryddan i vilket än förhållande du än har.
Men tyvärr är hindren externa och jag bakbinds, sen har jag också kommit till insikten att alla inte kan/vill/vågar säga sådana ord och det ledde i sin tur till en lite större förståelse för att vara en tung-bitare. Det handlar mycket om förtroende och vetskap om att du kan säga vissa saker som den du säger det till tar emot snarare med en analytisk tanke än en bitter sådan.

Men samtidigt hatar jag det som pesten. Mycket pga jag i helgen skärskådat många saker.
Problemet om jag skriver detta är att jag har, i skrivande stund minst 3 personer som kommer ta illa vid sig om jag skriver EXAKT vad jag tänkte.
Så jag får kolla upp nästa tandläkartid, bita mig själv i tungan och bara idka den självdisciplin som jag saknar i många andra aspekter.
Ska jag säga att jag är korkad nu, eller ska ni dra den slutsatsen själva

Ibland känner jag mig verligen som Jaques Mayol och minns en simtur i Mälaren som kunde slutat lite hur som helst. Men guds Tamagucci fick en annan plan.
Regret is a waste of time - damn, så är det.

För er som en kväll...........och känner till den avslappnade känslan. Jag vill bara känna så igen. Mest för att glömma, men inte förglömma.
-------------------

Kort paus för kontemplation - en passos veriats (fri tolkning av en vino veritas)

Jag hatar mig själv för att jag inte har tillräckligt mycket bastard i mig för att kunna göra de saker som jag, på mer eller mindre daglig basis ser andra och även mina vänner göra.
Och ger du mig en line om att "jo, men du ska vara som du är"-jabba jabba så kommer jag fan bli förbannad.
Efter det slänger du säkert Shakespeare mitt håll med "once more into the breach dear friends". Det gick ju jävligt bra för grabbarna i de 10 första leden av röda armén på ryska tundran. Hjältedöden, vad är det mer än en kort eftertanke för efterkommande generationer?
Sen börjar du säkert predika "the meek shall inherit the earth".
Det enda saktmod gett är mossa på skorna och för mycket tid att tänka.


Jag kan bara skratta åt det. Om du verkligen tror på ideologin så har du antingen levt under en sten de sista 40 åren, eller så är du bara jävligt naiv.
Det är just därför jag känner mig så mal-place i detta eftersom jag, trots jag mina brister i slutet av dagen ändå är den som står kvar där bredvid din sida, håller fanan högt och inte svajar när det blåser till.
Varför detta sipprar upp är för att jag känner mig förfördelad i det stora lopppet och att jag börjat tvivla på mina värdegrunder och tankar. Om du nån gång har haft en uppenbarelse där detta händer så förstår du exakt vad jag menar.

Fan, livet som idealist är inte ett jag valde. Sen vet jag inte om du är med mig på samma spår, men det är väl där det fina ska ligga.
Och nej, detta var inte skrivet i någon selfpity, jag blev mobbad som tonåring-jabba-jabba. Det är bara en skärskådning av mitt senaste år, vad som händer och en etilytikers förvirrade tankar.
Såhär tolkar JAG människors handlande.....the end.

Jag tog en snabb titt genom texten och erinrade mig just om orden som yppades för drygt 24 timmar sen. "Fan, jag ska börja skriva mer positiva bloggar, det har varit så jävla mycket Magnus Betnér på sistonde"
Ibland leder penna/skrivbordet dig till vatten.......fan, vilken häst man är......(de sista punkterna betydde inget speciellt btw)

Red.anm. Om ingen tar illa vid sig och tror att jag pratar om just DEM i denna blog så ska jag äta upp min kökskniv........med extra allt.

I punkt punkt punkt punkt.........

god förlorare

Visst är det en hdersvärd bedrift att hamna på andra plats i ett VM. Visst är det en grym bedrift att vara tvåa i världen i t.ex. tennis. Du är näst bäst i världen, du är grymt bra på det gör. Eller så är du inte tillräckligt bra.
För många människor är en andra plats något du inte ens vågat drömma om.
Och oftast brukar du säga att du inte är dålig förlorare, men även om du inte är tävlingsmänniska så kan du inte förneka svedan av att förlora en käresta till en annan person, att inte vinna en tävling där du kan vinna, oavsett om det är boule, Trivial pursuit, 1-1 i basket. Visst kan vi argumentera för vad som är en förlust eller inte, men jag tror alla kan känna vemod efter en icke-vinst, även om du inte vågar erkänna det

Jag tror inte för en sekund att någon är nöjd med att förlora, oavsett tävling. Vissa kanske inte tar det på fullaste allvar, men att förlora svidrer oavsett vem du är.

Min förlust vad gäller icke familjär eller emotionell är mig fortfarande nära till hands.Jag ogillar alltid att förlora, men det som är extra svårt är VEM jag förlorar mot.
Min värsta förlust (som jag kan skriva om här i alla fall) skedde för 3 år sen i Göteborg.
Vi var i final med Söder basket P-90 Blue stars i Göteborgsfestivalen, det var mitt skötebarn, mina guys och vi var förtjänta av en seger. Vi hade varit nära tidigare, men nu var det dags. Som vi hade spelat innan, hur stämningen var och som vi hade spelat gav en god föranledning om våra chanser.
Vi mötte ett Estnisk lag i finalen och vi började starkt. Vi ledde rätt länge, men sen kunde inte vår bänk hålla jämna steg utan tappade succesivt in i andra halvlek. Så det blev bära eller brist i en press och det höll. Vi gjorde en fantastisk insats. Två killar, Ramendra (Ramme) Haag och Jemo Beriso gjorde ett fantastiskt jobb och klev verkligen upp som ledare för laget och vi lyckades tvinga fram en övertid.

I turneringar är det så att man inte spelar x-antal minuter i en förlängning utan första poängen vinner. Vi förlorar uppkastet, gör en grym defensiv insats som tvingar dem till ett svårt skott pga skottklockan och vi tar returen.
Vår pg tar upp bollen och vi tar ett mycket bra anfall som slutar med en drive av tidigare nämnda Jemo, vår lagkapten som blir foulad och en mycket duktig spelare får ta två strafkast. Det som behövs är att ett av två straffkast går i korgen för att vi ska vinna. Men han missar bägge (en kort vänster och en lång vänster)
Slutet blir att vi foular och ett lag som satt ca 50% av straffarna sätter första.

Inte sen jag varit på en begravning har jag mått så dåligt (jag mådde dåligt för Jemo's skull också, han förtjänade så mycket att vara en matchvinnare - en riktigt grymt bra kille)
För mig personligen var det viktigt att vinna eftersom vi inte vunnit en turnering på länge och jag tror inte någon kommer förstå hur mycket jag investerade emotionellt och tidsmässigt i det laget. Slutet blev att jag absolut INTE ville stanna kvar för prisutdelningen, vem fan vill ha en silvermedalj???? Jag behövde bara en kall öl, en timme för mig själv och att helt enkelt må dåligt själv. Men jag fick min silvermedalj och vek ut genom bakdörren och styrde stegen mot Avenyn.
Det blev en toast Skagen, en kall öl och en biff á la Lindström. Men jag mådde pyton. Grädde på moset var en vän från en annan förening som ringde och hånade förlusten. Jag la på i örat på honom efter ca 4 sekunder, sen förstod han sitt misstag, men det var för sent.
Sen visade det sig att någon hade bokat om bussresan så att vi kunde åka tidigare, men jag missade det (inte avsiktligt) Så när jag kom till bussen ca 30 min sen möttes jag, självklart av en person som jag inte vill ha kritik av och var väldigt nära att säga något dumt.
Som tur är höll jag igen, men bussresan med spelare och andra lag från föreningen farandes runt i bussen hjälpte inte direkt. Det var solglasögon på, en liten plunta vid sidan om och ömsom Metallica, ömsom Mary J Blige i lurarna.

Vad gäller dagen efter på jobbtillställningen kan jag bara tillstå att jag absolut inte var mig själv, men som tur var var min vän Thomas där och utan den bufferten och stöttepelaren hade den dagen riktigt gått på arslet.

Så utan tvekan (förutom familjemedlemmar som dött och två förhållanden) är det en av de västa dagarna i mitt liv.

Men vad gäller att komma tvåa, vilket var bloggen från början så är det inte direkt en munter tillställning, men nu när jag satte originalanledningen till skrivandet i paritet till detta så är det faktiskt inte så farligt. Jag avskyr bara att förlora.

........även om jag känner mig som Per Elofsson som förlorat mot Johan Mülegg.
Second place is first loser.
Hey, at least I'm first someting, right?

På tur.....

Go west!!!!!
Jajamensan, snart är det dags att bege sig till det förlovade landet i väst. Om du tippade L.A så är du inte ute och cyklar, det skulle kunna vara det. Men nu pratar vi om det ANDRA förlovade landet i väst - Norge.

Det är de små skillnaderna som gör det där.
-Husker du ikke? (hörs ofta dan efter)
-Du vaer ju akkurat stygg på byen igår da.
-De blir morsomt på forspielet ikveld.

Och i ett land där en öl inte kostar en månadslön utan ca 50 norska med damer som använder ord som stygg (ful) forspiel (förfest) i parti och minut kan man inte misslyckas. Sen om det rundas av med ett välbalanserat och ljuvligt klingande "ha de" så är kvällen räddad....kanske t.o.m över.

Så väskan är laddad med förnödenheter som skall räcka både i bilen och på byen, (i stan) är det nu bara några vibrerande minuter kvar innan svarta blixten, numera silverpilen rullar in och färden mot det förlovade landet börjar.

-Oh, jag vet inte hur det ska gå det här (sägs med en ganska menlös värmländsk dialekt)
Jag ser fram emot:
*Den nya roadtriplåten. Chauffören, till lika ägaren av bilen är rätt kräsen när det gäller musik och jag har redan hypat låten som "it"-låten. Det är Postgirobyggen, dvs norges svar på Björn Rosen-what's-his-name, Jeg aer ikke full, jeg aer beautiFULL. Jag tror det blir en hit.
*Burger King i Karlstad. En klassiker. Ok, kanske inte ser fram emot, men det att äta där är ett sätt att säga "nu är vi på väg".
*Sky baren i Oslo. Den obligatoriska, men alltid lika trevliga Caipriñan där är ett måste på lördagen.
*Dolly Dimples. Också ett måste på lördagen.
*Mina vänner där. Posten hamnade oförskämt långt ner, men om du tror att jag bryr mig mer om en hamburgare än mina vänner.......hmmmm.

Kameran är laddad, väskan är med och grabbarna är på - who could ask for anything more?
Kan nog bli ett av de schvettigaste fotoalbumen på fb sen?

Ha de...............

Ibland är det långt ner

Jaha, det blev ett litet epos igår, men va fan, det är gör gott för själen....om man bara hade en. Där dog en blog och en annan föddes.
Fenomenet ironi och framför allt självironin är något som är oerhört svårt att tyda från en person som du inte känner väl. Det jag inte gillar är folk som säger något stickande för att sen vid mothugg bli överlägsna och säga:
-Men, kom igen, jag var ju ironisk, fattar du inte det.
Mitt hatobjekt vad gäller detta är Alex Schulman. I bloggen kunde han skriva:
-Du är en sopa om du har ryggsäck.

För det första - ironi går sällan fram i text. Då måste du vara överironisk t.ex. genom att säga:
-Jag åt en tallrik spädbarn till frukost.
Och eftersom du i texten inte frågar om personen i fråga var ironisk blir detta en patetisk försvarsmekanism som i mina ögon bara faller platt.
Om han ska vara bilden av det ironiska samhället, vad är då jag? Antagligen bilden av självironi.

Jag och en god vän som varit ute och rest lite överallt är väldigt lika på den punkten. Två stående kommentarer är "fan, jag är ju fet som en tunna" och "jag måste fan vara dum i huvudet".
Nej, jag är inte fet. Har några kilo övervikt, men knappast i den grad att jag blir andfådd av några trappor eller gör ljud när jag böjer mig framåt.
Sen är det, tack vare Jantelagen förbjudet att tycka att man är bra på något eller att säga att man är smart.
Min vän är riktigt skärpt och jag tänker nu sticka ut hakan och säga att jag också är det. Detta baserar jag på allmänbildning, slutledningsförmåga och förmågan att resonera kring olika saker.
Varför säger vi då sådana saker? Av två anledningar.
Vi vet båda att om man klättrar upp på den där berömda hästen, så är fallet ner betydligt högre och snarare än att dämpa fallet så står din vän brevid och lägger stenar under dig.
Sen är skillnaden att vi gör korkade saker ibland som får en att förundras hur tankegången gick innan och exakt när man sa att det var en bra idé?

Men att göra dumma saker och att vara bara dum är två vitt skilda saker. Därför behövs lite självironi för att inte sväva iväg. Är det något ingen av oss har så är det ett stort ego.
Tyvärr har jag nu satt mig själv på den där hästen, så kom igen, bevisa mig fel. Ta ner mig på jorden.
Eller så skulle du kunna hitta något du är bra på och då, självklart i smyg, tycka att du själv är lite bra......

Vänta, var han ironisk nu?

Highs and lows

Det var ett tag sen sist, men igår var jag hos min psykolog. En timme av tankar som flyger fram och en skön känsla av utmattning efteråt.
Japp, det var dags för ett spinningpass.
Som sagt, en timme av du, cykel och oftast skön musik, beroende på instruktören. Det var där jag hade min epiphany. Svenska ordet? Uppenbarelse är väl det närmaste ordet, men min förklaring är att hitta "vägen" eller att nå klarhet. De två små orden gav upphov till vad som komma skall. Orden? High and low.

Visserligen var det ett tag sen jag hittade dem, men på något sätt glömmer man sig själv ibland och då blir det som det blir. Du börjar flirta med att vara på andra sätt och oftast brukar det sluta illa.

Highs and lows avser ditt humör och hur livet i allmänhet är ibland. Det går upp och ner. Jag var nog rätt naiv i början och förundrades över hur människor kunde vara så glada jämnt. Den nakna sanningen är att INGEN är 100%-ig. Alla har dåliga dagar och det egentligen dem som är de bästa. Hur kan det då vara bra att må dåligt???
Jo, för det är då du lär dig om dig själv och vilket skrot och korn du är gjord av.

-Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. (C.W) alt.
-If life gives you lemons, you make lemonade. (M.H)

Och det är så sant. Vad gör du när livet bär emot, står du upp och kämpar, eller viker du ner dig och tycker synd om dig själv?
Vi är jäkligt snabba på att mikroanalysera alla runt omkring oss, men hur pass bra känner du dig själv?

Känner du till dina styrkor och dina svagheter? Hur reagerar du när du blir ansatt? Vad säger du när en vän svikit dig eller en älskad ljugit?
Ett inte lika allvarligt exempel, men ett som stämmer väl in på mig är sinnestillståndet på söndagar.
Med tanke på att man inte är främmande för att svänga en bägare eller två så brukar ett visst bakrus alltid göra sig bemärkt på den sjunde dagen. Då brukar också bakrusets usle vän ångesten komma krypande. Varför? För att du gjort bort dig? Spenderat för mycket pengar eller sovit i fel säng? NEJ!
Den enkla sanningen är att det är en kemisk reaktion i kroppen. Exakt vad det är kommer jag inte ihåg, men i stora drag är det samma enzym som bryter ner alkoholen som reglerar humöret.
Så nu vet jag det, alltså kan jag kreditera de flesta sega söndagarna till detta.

På samma sätt är det med highs and lows. Om du vet att livet inte alltid kommer vara en after beach på en balkong i Spanien i juli utan även ibland en lång promenad hem med trasig skor i oktoberregnet så är du förberedd på det.

På sistonde har jag inte riktigt haft oktoberregn, men i alla fall hål i skon. Mycket beror nog på knät. Jag behöver röra på mig och idrotta för att må bra och då är en månad på soffan raka motsatsen. Men jag har också lärt mig en ny sak om mig själv. Det hänger nog ihop med uppsvinget för det har varit ett annat ok.
Jag vill alltid ha det jag inte kan få.
-Exemplet blev extremt uppenbart nyligen då jag haft viss kontakt med en tjej som är singel. Men trots detta har jag haft en helt annan i tankarna som självklart är otillgänglig. Ibland ser man inte skogen för alla träd. För er som sett serien Scrubs så är det ännu mer ironiskt eftersom jag för ca 7-8 månader sen kollade rätt mycket på serien och då kommer just "vilja ha vad man inte kan få" upp och jag snudd på hånade detta tänk. Sånt ger mig ett skevt leende och återigen den lärdom jag drog av min far för ca 3-4 år sen under ett samtal i Mexiko.
-Jäklar vad mycket jag har kvar att lära.

Tillbaka till det här med att vara perfekt.
Först ett utdrag ur en Charles Bukowsi historia som jag försökt berätta sent på natten, med låt oss säga tveksam framgång. Det ska tilläggas att Bukowskis böcker oftast har inslag av alkohol, dårskap, mänsklig misär, men ändå på ett ljust sätt. Tex hur ett vinfyllo kan ha de vänligaste ögonen eller hur fattigdomen inte var så farlig då sällskapet var gott.

Historien handlar om en bonde som har den bästa avelshingsten i tre sockner och en dag kommer grannbonden över med det bästa avelsstot. Stot är ståtligt och prydligt men hingsten totalvägrar. De gör allt för att göra stot så fint som möjligt, men det hjälper inte. Så en dag börjar det regna och stot blir smutsigt. DÅ tänder hingsten och skrider till verket.
Varför? Han kunde inte ta något som var så perfekt. Hingsten kunde inte relatera till något sådant utan behövde något som var mer nära sig själv. Något som inte var perfekt.

Det andra är en väns förhållande som jag alltid sett som perfekt, som den sanna idealisten jag är. Så en dag uppddagades det att läget i Pleasentville inte var så bra som det verkade och det var min vän, inte dennes respektive som hade orsakat det. Här kommer det sjuka. Jag gillar och har mer respekt för min vän nu pga detta.

Jag har helt enkelt börjat tulla på min "vara perfekt" regel och insett att jag inte är det. Mina vänner är inte det heller och därför gillar jag dem. Min pendel har börjat svänga och jag vill nog säga att med en skrämmande pricksäkerhet så är det dem som hårdast strävar för att vidhålla ett skimmer av perfektion som också har de största skeletten i garderoben.

Så om du inte är perfekt, vet om att det kommer komma både bra och dåliga dagar, slå dig ner på min balkong här i Spanien. För just nu är solen på väg ner väst och en sval bris smeker in från havet. Coronan är öppnad och en klassisk tallrik med skivad tomat, salami och salt står dukad på bordet.
Let's enjoy life.......for now.

Inte den skarpaste kniven i lådan......

Det är tur att hon kan sjunga, annars hade hon nog fått livnära sig på något som INTE involverade mycket tänkande.