När ingenting blir något att eftersträva

Efter en cirka 2 månader lång konvalescens har jag återgått till att vara en produktiv del av samhället. Det var oerhört kul att återigen få träffa kollegorna och att få föra en dialog som inte krävde en telefon eller en dator. De två vanligaste frågorna var inte helt otippat "hur mår du" och "hur har du haft det"? Den senare innehåller även undertonen av hur 10 veckor av stillasittande med benet i gips och kryckorna på vardera sida som ett par sexskjutare utan utan udd (jag fick inga broddar). Så hur var det egentligen?

Sanningen är att det var ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det för mig bevisat bortom allt tvivel att människan inte är skapt för att vara själv längre perioder, det tär allt för mycket på psyket och humöret. Kortare perioder, inga problem, men när vi pratar dagar börjar det gå över styr. Det andra är en sanning som jag tror måste upplevas för att du till fullo ska förstå innebörden. I och för sig skulle nog de flesta anhängarna av ett levnadssätt eller dyrkare av en speciell plats på jorden också hävda detsamma, men i detta fall är konceptet mer lättåtkomligt eftersom det, vågar jag påstå, är något som ALLA kan relatera till. Det jag talar om är den tidshets som vi lever under. Hinna med tunnelbanan, vara på jobbet i tid, möten till utsatt tid eller bara allmänt hinna med något innan sanden runnit ut. I detta kan man också innefatta de åtagandena du har på jobbet eller i skola där uppgifter ska utföras....i tid. Var och en för sig är de inte något att hänga upp sig på, men tillsammans blir de en sträng av måsten och att hela tiden ha just....tid.

Det är definitivt ett annorlunda levnadssätt. Att få vakna när kroppen säger att den är redo. Att äta när du är hungrig, inte på en utsatt tid och att, som det heter, let the chips fall where they may. För att sväva ut en aning är det ett själsligt uppvaknande att inte längre vara en slav under tidens piska, utan istället vända på steken och bara vara. Att leva. Här. Nu. Det är en ovanlig, snudd på surrealistisk känsla att ha denna frihet. Allt detta trycks ihop till en spiral där slutprodukten är den till synes ofrånkomliga stressen som jag vågar påstå att alla upplever till och från eftersom de allt för ofta inte har....tid. Förstår du nu vad jag menar med att det behöver upplevas? Att vara ledig en helg, eller för den delen ett par veckors semester är inte detsamma. Även på semestern ska du hinna med att göra det som planerats.

Det är därför jag nu för tiden småler när jag ser någon stressa för att hinna med en tunnelbana eller snabbt byta till den nyöppnade kassan i butiken. Jag tror de flesta inte insett hur mycket tid de egentligen har, samtidigt som vi på ett annat plan har rätt lite tid att göra de viktiga sakerna. Därför lämnar jag dig med ett stilla önskemål att nästa gång du finner dig själv stressa till något, ge dig själv....tid. Om inte innan åtminstone efteråt och nästa gång du känner att du inte gör någonting, var kvar precis där ett tag till och utforska landet av ingenting, det har mer att erbjuda än du tror.