Det är så lätt att falla ifrån sin grund, sitt fundamentet om du vill.
Du blir besatt av en tanke att flyendet är din bäste broder och ryggsäcken din bäste vän. Men de snabba skorna fylls snart med cement och ryggsäcken som du trodde var fylld med proviant visade sig innehålla skelett och en ballast värdig regalskeppet Vasa istället för den löjesväckande vikt de hade.
Jag lever inte i villfarelsen av att tro att livet är den berömda dansen på rosor. Men jag tror däremot stenhårt på att vara sann emot dig själv och andra.
Men den svettluktande allén med smutsiga fotbollsstrumpor och bleka tonårsfinniga leenden är med stor sannolikhet packade längst bak i minnet för att slippa minnas när du fick tuggummi i håret och en orre över din blyga okyssta läpp. Varm skit, eller kall skit alltså. Du kunde ju ha fått ut så mycket mer av din ungdom, om inte..........hell if I know. Men gaska upp dig för fan, det här är ju poängen. Du är här på grund av något.
Och om sanningen ska fram så är det det som har format dig och vad jag vågar påstå, även har gett dig mycket mer. Visserligen kan man alltid kverulera över huruvida ditt liv skulle varit bättre om du bara fått växa upp på den vackra, säkra grogrund som din mor utlovade dig när du var liten och oförstörd.
Då må du kanske ha återuppfunnit hjulet och vi må till och med även ha elden i en annan form än den vi känner idag och mänskligheten skulle falla vid dina fötter för att få tacka dig för vad du gjort.
Men det finns tyvärr ett aber i denna utopi.
När du yppat dina bedrifter, måhända i ett ambitiöst försök att få värma pelvis mot något annat än en köttkamin, ja då skulle du snabbt bli brädad av kreti och pleti som i min skärseld symboliseras av Peter Jöback och i min feminina värld LaToya Jackson om jag var kvinna.
Stora bedrifter för mänsklighetens bästa brädas alltid av värdelöst skvaller.
Vad jag fiskar efter är att önskemålet att vara någon annan och att ha fått en annan uppväxt är ett vilselett spel som få förstår och vars spelbräde tyvärr endast plockas fram av belackare och charlatanter.
DU är DU!
Visst, utrymmet för förbättring finns kvar, men förhoppningsvis på en mindre och mindre skala eftersom du konstant förbättrar dig, men du är fortfarande du.
Det är därför sådana numera lite smått förlegade ämnen känns oerhört passé, dvs 2008.
Det som fått upp min blick är faktiskt två svenska män som jag inte känt någon samhörighet med på många många år, men som då självklart måste härledas till min numera höga ålder. Ulf Lundell och Joakim Thåström.
Ulf för hans två böcker Jack och Sömnen, varav jag läst 1.5 men jag litar på att sista halvan av Jack är som den första. Fantastisk ord-onani, utsvävningar, men ändå ett språk och en ideologi som kan verka förlegad och otidsenlig eftersom boken skrevs 1977.
Men de facto är den mer precis än någonsin när han beskriver hur folk beter sig i olika stadsdelar i Stockholm och hur NK står som en fyr för kapitalismen.
Thåström ska jag villigt erkänna att jag är sämre på, men hans ännu mer förortiga (för att gör ett adjektiv av ett substantiv) stil tilltalar mig då jag ändock är en avkomma från ett förortshem.
Just nu går sången "Brev till 10:e våningen" varm eftersom jag som den snyltande tänkaren jag är kom 2-3 år för sent för att skriva samma brev till en barndomsvän som jag tycker att jag tappat kontakten med.
Lärdomen och kontentan är allt går att ändra förutom historien.
