Just his mind poured out on paper......

Jag vet inte varför jag gillar att lägga till många punkter efter en mening, men om jag skulle gissa så tror jag det beror på en önskan att säga de där orden.
För trots allt så kan jag inte skriva EXAKT vad jag vill. En viss sublimering är nödgad. Inte för att jag kommer outa (försvenskade versionen av att "out" somebody, dvs visa dennes svagheter) någon, men ibland kanske min sanning inte är det du vill höra eller så är det så att det jag säger sätter saker på sin spets och min erfarenhet av detta är att det inte är direkt muntert för att säga det lätt.


För er som känner mig så är jag rätt/väldigt öppen. Jag tror på att säga vad man tycker, stå rak i ryggen och inte svaja. Tyvärr har jag en del nej-sägare i mina led (håll med mig istället, det blir så mycket då ;-)
Men tyvärr så kan jag inte, pga yttre omständigheter oftast, eller vänner som tar illa vid sig, skriva exakt det jag vill. Denna sublimering är nog på gott och ont, men ändå något som jag tror vi alla gör. Jag tror alla har en tanke om en vän som de inte vågar/kan säga, oftast pga risken att förlora denna vän. Så det blir att bita sig i tungan. Tyvärr har min fått ett och annat bitmärke för mycket på sistonde.......och jag som trodde att jag stod upp för frispråkigheten och ett liv utan massa prickar efter varje mening. Men för att lätt beröra det här med vänskap, men också kärlek så tror jag på att man vågar acceptera bristerna hos din motpart, för det är trots allt det som ger kryddan i vilket än förhållande du än har.
Men tyvärr är hindren externa och jag bakbinds, sen har jag också kommit till insikten att alla inte kan/vill/vågar säga sådana ord och det ledde i sin tur till en lite större förståelse för att vara en tung-bitare. Det handlar mycket om förtroende och vetskap om att du kan säga vissa saker som den du säger det till tar emot snarare med en analytisk tanke än en bitter sådan.

Men samtidigt hatar jag det som pesten. Mycket pga jag i helgen skärskådat många saker.
Problemet om jag skriver detta är att jag har, i skrivande stund minst 3 personer som kommer ta illa vid sig om jag skriver EXAKT vad jag tänkte.
Så jag får kolla upp nästa tandläkartid, bita mig själv i tungan och bara idka den självdisciplin som jag saknar i många andra aspekter.
Ska jag säga att jag är korkad nu, eller ska ni dra den slutsatsen själva

Ibland känner jag mig verligen som Jaques Mayol och minns en simtur i Mälaren som kunde slutat lite hur som helst. Men guds Tamagucci fick en annan plan.
Regret is a waste of time - damn, så är det.

För er som en kväll...........och känner till den avslappnade känslan. Jag vill bara känna så igen. Mest för att glömma, men inte förglömma.
-------------------

Kort paus för kontemplation - en passos veriats (fri tolkning av en vino veritas)

Jag hatar mig själv för att jag inte har tillräckligt mycket bastard i mig för att kunna göra de saker som jag, på mer eller mindre daglig basis ser andra och även mina vänner göra.
Och ger du mig en line om att "jo, men du ska vara som du är"-jabba jabba så kommer jag fan bli förbannad.
Efter det slänger du säkert Shakespeare mitt håll med "once more into the breach dear friends". Det gick ju jävligt bra för grabbarna i de 10 första leden av röda armén på ryska tundran. Hjältedöden, vad är det mer än en kort eftertanke för efterkommande generationer?
Sen börjar du säkert predika "the meek shall inherit the earth".
Det enda saktmod gett är mossa på skorna och för mycket tid att tänka.


Jag kan bara skratta åt det. Om du verkligen tror på ideologin så har du antingen levt under en sten de sista 40 åren, eller så är du bara jävligt naiv.
Det är just därför jag känner mig så mal-place i detta eftersom jag, trots jag mina brister i slutet av dagen ändå är den som står kvar där bredvid din sida, håller fanan högt och inte svajar när det blåser till.
Varför detta sipprar upp är för att jag känner mig förfördelad i det stora lopppet och att jag börjat tvivla på mina värdegrunder och tankar. Om du nån gång har haft en uppenbarelse där detta händer så förstår du exakt vad jag menar.

Fan, livet som idealist är inte ett jag valde. Sen vet jag inte om du är med mig på samma spår, men det är väl där det fina ska ligga.
Och nej, detta var inte skrivet i någon selfpity, jag blev mobbad som tonåring-jabba-jabba. Det är bara en skärskådning av mitt senaste år, vad som händer och en etilytikers förvirrade tankar.
Såhär tolkar JAG människors handlande.....the end.

Jag tog en snabb titt genom texten och erinrade mig just om orden som yppades för drygt 24 timmar sen. "Fan, jag ska börja skriva mer positiva bloggar, det har varit så jävla mycket Magnus Betnér på sistonde"
Ibland leder penna/skrivbordet dig till vatten.......fan, vilken häst man är......(de sista punkterna betydde inget speciellt btw)

Red.anm. Om ingen tar illa vid sig och tror att jag pratar om just DEM i denna blog så ska jag äta upp min kökskniv........med extra allt.

I punkt punkt punkt punkt.........