god förlorare

Visst är det en hdersvärd bedrift att hamna på andra plats i ett VM. Visst är det en grym bedrift att vara tvåa i världen i t.ex. tennis. Du är näst bäst i världen, du är grymt bra på det gör. Eller så är du inte tillräckligt bra.
För många människor är en andra plats något du inte ens vågat drömma om.
Och oftast brukar du säga att du inte är dålig förlorare, men även om du inte är tävlingsmänniska så kan du inte förneka svedan av att förlora en käresta till en annan person, att inte vinna en tävling där du kan vinna, oavsett om det är boule, Trivial pursuit, 1-1 i basket. Visst kan vi argumentera för vad som är en förlust eller inte, men jag tror alla kan känna vemod efter en icke-vinst, även om du inte vågar erkänna det

Jag tror inte för en sekund att någon är nöjd med att förlora, oavsett tävling. Vissa kanske inte tar det på fullaste allvar, men att förlora svidrer oavsett vem du är.

Min förlust vad gäller icke familjär eller emotionell är mig fortfarande nära till hands.Jag ogillar alltid att förlora, men det som är extra svårt är VEM jag förlorar mot.
Min värsta förlust (som jag kan skriva om här i alla fall) skedde för 3 år sen i Göteborg.
Vi var i final med Söder basket P-90 Blue stars i Göteborgsfestivalen, det var mitt skötebarn, mina guys och vi var förtjänta av en seger. Vi hade varit nära tidigare, men nu var det dags. Som vi hade spelat innan, hur stämningen var och som vi hade spelat gav en god föranledning om våra chanser.
Vi mötte ett Estnisk lag i finalen och vi började starkt. Vi ledde rätt länge, men sen kunde inte vår bänk hålla jämna steg utan tappade succesivt in i andra halvlek. Så det blev bära eller brist i en press och det höll. Vi gjorde en fantastisk insats. Två killar, Ramendra (Ramme) Haag och Jemo Beriso gjorde ett fantastiskt jobb och klev verkligen upp som ledare för laget och vi lyckades tvinga fram en övertid.

I turneringar är det så att man inte spelar x-antal minuter i en förlängning utan första poängen vinner. Vi förlorar uppkastet, gör en grym defensiv insats som tvingar dem till ett svårt skott pga skottklockan och vi tar returen.
Vår pg tar upp bollen och vi tar ett mycket bra anfall som slutar med en drive av tidigare nämnda Jemo, vår lagkapten som blir foulad och en mycket duktig spelare får ta två strafkast. Det som behövs är att ett av två straffkast går i korgen för att vi ska vinna. Men han missar bägge (en kort vänster och en lång vänster)
Slutet blir att vi foular och ett lag som satt ca 50% av straffarna sätter första.

Inte sen jag varit på en begravning har jag mått så dåligt (jag mådde dåligt för Jemo's skull också, han förtjänade så mycket att vara en matchvinnare - en riktigt grymt bra kille)
För mig personligen var det viktigt att vinna eftersom vi inte vunnit en turnering på länge och jag tror inte någon kommer förstå hur mycket jag investerade emotionellt och tidsmässigt i det laget. Slutet blev att jag absolut INTE ville stanna kvar för prisutdelningen, vem fan vill ha en silvermedalj???? Jag behövde bara en kall öl, en timme för mig själv och att helt enkelt må dåligt själv. Men jag fick min silvermedalj och vek ut genom bakdörren och styrde stegen mot Avenyn.
Det blev en toast Skagen, en kall öl och en biff á la Lindström. Men jag mådde pyton. Grädde på moset var en vän från en annan förening som ringde och hånade förlusten. Jag la på i örat på honom efter ca 4 sekunder, sen förstod han sitt misstag, men det var för sent.
Sen visade det sig att någon hade bokat om bussresan så att vi kunde åka tidigare, men jag missade det (inte avsiktligt) Så när jag kom till bussen ca 30 min sen möttes jag, självklart av en person som jag inte vill ha kritik av och var väldigt nära att säga något dumt.
Som tur är höll jag igen, men bussresan med spelare och andra lag från föreningen farandes runt i bussen hjälpte inte direkt. Det var solglasögon på, en liten plunta vid sidan om och ömsom Metallica, ömsom Mary J Blige i lurarna.

Vad gäller dagen efter på jobbtillställningen kan jag bara tillstå att jag absolut inte var mig själv, men som tur var var min vän Thomas där och utan den bufferten och stöttepelaren hade den dagen riktigt gått på arslet.

Så utan tvekan (förutom familjemedlemmar som dött och två förhållanden) är det en av de västa dagarna i mitt liv.

Men vad gäller att komma tvåa, vilket var bloggen från början så är det inte direkt en munter tillställning, men nu när jag satte originalanledningen till skrivandet i paritet till detta så är det faktiskt inte så farligt. Jag avskyr bara att förlora.

........även om jag känner mig som Per Elofsson som förlorat mot Johan Mülegg.
Second place is first loser.
Hey, at least I'm first someting, right?