Winning life

Såg att det var ett tag sen jag lät tangentbordet brinna och bringa ord som förhoppningsvis gör dig visare/gladare/roligare/bättre/insert adjektiv här. Det kan väl hänga ihop med att jag varit upptagen med att förstå såna saker som kvantitaiv data, inkrementell validitet och Durkheims tankar om ritualer. Jag satt vid köksbordet en kväll med några vänner och min käresta och kom på mig själv att använda andra resonemang, andra sätt att ta mig an frågor och motstridiga åsikter. Och jag tror att det är en del av anledningen....just för att det är EN DEL av anledingen.

För att utveckla detta så att det inte blir något som bara är helt logiskt för mig där du som läsare läser detta med kameleontögon och slutar läsa om 2-3 rader ska jag utveckla det ovanståde. Det jag tänkte då i samband med att jag efter det pratade med en person om ledarskap och frågade vederbörande om vederbörande kunde beskriva en situation där dennes ledarskap skapat positivtet och hjälpt någon. Svaret var: Jag har nog gjort det, men jag tror inte på att koka ner ledarskap till ett singulärt tillfälle. Det är en rad av tillfällen, en rad av både lyckade, och misslyckade händelser. Och där tog det som redan var en positiv spiral en ny studs. Jag kan självklart inte prata för dig, men för min egen del kan jag säga att jag nog levt för mycket i en bubbla där en sak kan få skeppet att flyta eller sjunka.
Detta fick mig att tänka på hur många små saker kan skapa positivitet. För mig är det en sån enkel sak som den enkla glädjen som det samtalet om ledarskap gav mig, ett infall av spiritualitet, någon som uppskattar att jag gjort det lilla extra, någon som säger tack för något, en låt som pratar om hur man sprider glädje och så vidare. Ledarskap, liksom glädje, är snarare en serie av händelser. För att vara helt transparent - jag vill inte vara ännu en predikare av orden "det blir säkert bättre framöver" och "stay positive". Varför? Well, det närmaste jag kan känna igen mig i när någon pratar rapparkalja om glädje och jada jada, när man är långt ifrån det är att stå på min "soap box" och predika. För jag vet hur det är. När jag var 30 så hade jag ALLT uträknat. Stark, i min prime, visste allt och kunde bräcka alla i en diskussion (som att det är ett adelsmärke säger jag nu x antal år senare). Men det jag inte visste var att det fanns mer hjärtesorg, skador, jobbproblem, pengaproblem och allt anant som livet kan kasta din väg. Ok, jag visste det, men jag var så jäääävla självsäker och som man säger Over där...had it all figured out. Tack tiden för din visdom, men kan jag få tillbaka min fysik? Tiden ger dig två diagram där åldern går upp och fysen ner.
Så vad är det som jag nu vid denna 30+x antal års ålder funnit som jag inte visste vid 30? Well, för att förenkla det så kör vi det i bullet points:

*Våga stanna upp där du säger orden: Fy fan vad bra jag var idag. Visst, det är skönt att få höra det av sina vänner och kollegor, men såvida du inte är narcisist eller har enorm hybris, så har jag funnit att man oftast är sin egna hårdaste domare. Våga säga det till dig själv. *Våga ge komplimanger och positiv feedback till alla du träffar. Även han som dörren för pensionären. Hon som säger till bordsgrannen: Du, du glömde det här. Jag tror enormt mycket på altruism och att vårt samhälle är uppbygt på att vi värnar om våra medmänniskor. Motsatsen, om än väldigt extrem, är anarki och isolering.

*Känn det du känner. Min upplevelse är att vi i det här landet ibland kan vara lite hämmade, både när det gäller glädje och sorg. Så när du väl är glad, kör all in. Om inte den bredvid dig är lika glad - kör. Ett exempel: 3 personer möter varandra vid en galleria och utbrister tjut och skratt av glädje. Titta på människorna runt omkring. Tittar de på dem med glädje för att de är glada, förvåning för att de inte förstår, eller lätt förakt eftersom "så gör man inte på öppen plats"? Min erfarenhet är att det första är sällsynt, det i mitten är det vanligaste och det sista är ack så mycket mer vanligare än det första...vilket är synd och skam.

Sen har vi sorg. Vill vi känna det? Såklart inte. Men det är en del av våra liv - så är det bara. Jag är högst övertygad om att sorg har bringat mig hit och det är just för att jag har tillåtit mig själv att sörja och må riktigt jävla dåligt...ett tag. Det är huvudingrediensen i sorg och motgång. Känn det. Var där...men stanna inte. Använd det för att lära dig, växa, föstå och utveckla dig. För att ge dig mitt exempel så var jag rätt sjuk för ett par år sen vilket betydde nästan ett års sjukskrivning, 3000+ tabletter, smärta på min smärtskala var på en vanlig dag upp till 6-7 i genomsnitt på en daglig basis i väntan på att få ta smärtstillande. Men utöver den fysiska smärta så kan jag i retrospekt ta den i utbyte mot att slippa den ensamhet som jag upplevde. Isoleringen var utan tvekan det jobbigaste. Första 1-2 veckorna var det sms och samtal med "krya på dig"....men sen tog musiken slut så att säga. Som tur var hade jag i alla fall sambo då, men det blev en mental isolering även när hon var hemma, eller när man pratade på telefon osv. Jag minns fortfarande hur jag sa orden: Hej. Innan du säger något så OM jag säger något elakt till dig så är det inte du. Idag har jag pissont och mår skit. Och där har vi de flesta av alla känslor...och de kom oftast inom 24 timmar. Samtalet/sms:et som gjorde en glad. Kroppen och smärtan som gjorde ont. Under denna period började jag tänka på de ord min far sa cirka 10 år innan. "Det viktigaste du har är hälsan".
DÅ var jag stark, snabb och vältränad och framför allt - oövervinnlig. Ack så fel jag hade att jag inte lyssnade. Avdelning - lära sig den hårda vägen. Det jag är mest stolt över under detta är att jag använde denna tid till att utveckla mig själv på olika sätt. Ett av de var att titta på hur de i min bekantskapskrets gjorde för att vara roligare att träffa och, i brist på bättre benämning, en bra vän. Så, med det sagt så är dessa ord från en motivationsvideo som jag tittar på rätt ofta så värdefulla där jag känner mig stolt över mig själv att jag använde denna tid till att utveckla mig istället för att bara sitta på soffan och knapra piller och tycka synd om mig själv. "It's a character, who you are is not the title that makes you, it's not the success that makes you. The character defines success.

*Våga drömma. Allt för ofta så låter vi våra drömmar kväsas av människor som vill dra ner dig till deras nivå där ord som "det går inte", "du är för gammal", "det är en chans på miljonen". Du behöver nödvändigtvis inte ta bort dessa från din sfär, men du ska vara högst medveten om att deras toxiska inställning här är osund för dig. Jag vet att det är en av de mest klassiska klychorna, men i sitt fundament är Noice bevingade ord: Du, lever ba' en gång och den gången är nu, jäkligt sanna. Så fråga dig själv om du då ska låta någon annans rädsla styra dig. Ska du låta någon annans oförmåga att drömma ta ifrån dig din dröm? Sen kan det vara en dröm så enkel som att äga sitt eget boende eller att få uppleva något som att simma med delfiner, se Jesusstatyn i Rio eller stå vid treriksröset. Igen från samma klipp: Not only is it possible for you to have your dream, but it's neccessary.

Jag har en person som jag träffar på daglig basis som jag är grymt imponerad av hur vederbörande inte låtit någon stå i vägen för sin dröm och vision. Numera kallar jag henne fästmö.

*Till sist - var medveten om tiderna i ditt liv när allt går din väg. Man tar det ofta för givet när man har flis på fickan, en fin respektive som man älskar och god hälsa. Ja, någorlunda god hälsa i mitt fall. Stanna upp och lukta på blommorna. Se hur världen rör sig runt omkring dig och hur en annan människas leende, eller sorg, har mer kontext än din snabba bedömning. Och den sista punkten är grogrunden till detta alster. Varför orden "(I am) winning life right now. Just nu är allt så jäkla bra. Visst, det är inte perfekt, men så mycket går bra just nu och jag har äntligen kunnat stanna upp och "smell the roses" som man säger. Jag har försökt sätta fingret på det, men det är en kombination av delar som gjort att det är lätt att framskrida i detta universum.

Jag är också akut medveten om att det här inte är ett statiskt tillstånd. Åtminstone inte enligt det som mina erfarenheter av dessa år på denna planet har gett mig. Men just nu så stannar jag upp, lyssnar, luktar och gör det som jag fick ett infall till att göra ikväll - sitta med en kall öl på balkongen där jag tog fram sittdynan till katten samtidigt som jag lyssnade på dagens artist som jag för första gången fick se live, vilket var magiskt. Tack för att du läser och kom ihåg - du är värdefull. Du är älskad....och det är ok att vara glad, även för det lilla. Här är klippet som jag lyssnar på för motivation. Gillar du inte det så finns det flera på Youtube ;) : https://www.youtube.com/watch?v=FhzNSPiqO0M