Smått och gott

In the wake of my Magnus Betnér går vi tillbaka till safe-mode. Bara några reflektioner och dylikt.

NINA RAMSBY!
Tyvärr hittar jag inget klipp på youtube så ni får hålla till godo med myspace-sidan. Det började faktiskt med att en vän skickade en enkel låt som jag gillade (Innan klockan slagit 12). Och för ca 3 veckor sen visade svt hennes och Martin Hederos framträdande på Jeriko i Malmö. Gå in svt.se så borde det ligga där nånstans. Stor musik.
Idag på vägen hem gick "Du min vän" på repeat. Det var länge sen jag gjorde dels det samt fick gåshud nån gång under låten varje gång. Lyssna och njut. Se musikfliken i början på sidan.
--->>> Örongodis <<<---

Två citat från två helt olika personer:

-Sex och pengar känns mycket viktigare när man inte har det.
(Charles Bukowski, boken Hollywood)

-Everything I'm not, made me everything I am.
(Kanye West i låten "Everything I am". För övrigt är hela Graduation skivan riktigt bra, även om han enligt kännare varken kan rappa och är komersiell)

SILENCE!!!!.....I kill you.

Bland det roligaste jag sett på länge.

En sån dag

Den här sortens dag brukar kunna härledas till för lite sömn, för lite mat eller för mycket alkohol dagen innan.
Den är rätt tråkig, men rätt hälsosam vill jag ändå intala mig. Vilken sorts dag? Jo, den då man verkligen inte orkar med putslustigheter, diskussioner om vad som helst som står i klick och folk som skrattar åt sina egna dåliga skämt.

Problemet är då att dessa personer som irriterar mig söker upp mig som flugor till skit. (tolka analogin som ni vill)
Eller så är det så att jag registrerar dessa personer lättare när jag är på det humöret.

Två sidospår.
Igår när jag gick och handlade gled de automatiskta skjutdörrarna bara upp halvvägs så att en person större än mig inte kunde komma in. Då tänkte jag:
-Jaha, de vill svälta feta människor.
Sen skämdes jag direkt efter, eftersom man inte får tänka eller säga sånt. Dumma, dumma Martin.

Jag avslutar med att skjuta en helig ko - rosa bandet.

Damn, de som kom på denna marknadsföringsploj träffade verkligen en guldåder. Och jo, det är en ploj, på samma sätt som att fler människor ett tag kände igen en reklam-jingle över nationalsången.
För mig är det en självgod gest där du visar att du minsann bryr dig och bryr dig om kvinnor och deras problem, vilket är lite extra fint.
Jag förringar verkligen inte att man stöder cancerforskningen, det är ett bra ändamål, men det är just själva skyltandet med det som retar mig. Varför kan man inte bara ge pengar i det tysta och ge sig själv en dunk i ryggen som säger "bra jobbat"?

Men ta och ge er nu......

Nu är vi ändå är uppe i varv så kammar vi av alla dessa människor som, i motsats till de som i tidigare blog nämnts har för lite tid, har för mycket tid på sina händer.

Slog i dag upp tidningen och i City har de en artikelserie om att kvinnors börjat ta för sig mer på arbetsmarknaden osv. Inget fel med det,men jag blir irriterad när man tar in en kurator som säger att:
-Allt fler känner sig stressade och drabbas av ångest och sömnsvårigheter.
Hon följer upp med:
-Vi har en hel del elever som skulle klassas som utbrända om de gick till en läkare.

NEJ! De är inte utbrända, det kallas att vara tonåring. Du ska ha ångest, vara trött och osäker.
För övrigt tycker jag att utbrändhet är en överskattad diagnos. Visst, folk kanske jobbar för mycket nu för tiden, men så fort du har en diagnos på en subjektiv sjukdom som detta är så leder det till att man känner efter och tänker:
-Jo, men jag är rätt trött på morgonen och vill inte gå till jobbet - jag är nog utbränd. Folk som kommer hit från andra länder (England tex) skrattar åt hela begreppet. Där är du ansvarig för din egen hälsa.
I och med min operation har mina sjukdagar gått upp vilket lett till samtal där min arbetsgivare är orolig över min frånvaro. Men vad hade hänt om jag sjukskrev mig ett år för utbrändhet?

Sen har vi de stackars bögarna och flatorna som reagerat på reklamen i tunnelbanan som lyder:
"Bevara äktenskapet. Mamma, pappa, barn".
För att vara politiskt korrekt så vill de att det även ska stå "mamma, mamma, barn" och "pappa, pappa, barn". Men vad hände då med "mamma, älskare, pappa, transsexuell barnflicka och adoptivbarn" eller "pappa, mamma, mamma, mamma, barn".
Likväl har barn från delade familjer blivit kränkta eftersom de tycker reklamen indikerar att det är något fel på personer som inte växer upp i kärnfamilj.

Men ta och ge er nu!!! Det är ingen som är ute efter er. Men det är väl så man ska känna som homosexuell - att hela världen är emot en. Kan det inte vara så att skilsmässorna skjuter i höjden och man vill främja kärleken?
Jag ska säga att jag är kluven till homo-äktenskap. Å ena sidan lika rättigheter, det är en mänsklig rättighet. Men om det går igenom, vad hindrar då bigami-äktenskap från att bli accepterade osv? Om jag vill gifta mig med min syster, vad händer då? Ok, den sista är extrem, men vart går gränsen och vem bestämmer det?

Sen att antalet personer som gått med i facebook-grupper för och emot whatever är något som kan sättas i relevans till hur viktig frågan är, är nog det största skämtet.

Intet ont om att folk manifesterar mot våldet och går med i "stoppa våldet på våra gator"-gruppen. Det är bra att folk tar avstånd från våld och visar det. Men vad har dessa människor GJORT för att ändra något? Hur kan en 15-årig borgarbracka bli vår bild av kampen mot våldet, bara för att han tog 30 sekunder och gjorde en grupp på facebook? Hur blev han hjälten och spjutspetsen emot gatuvåldet?

Vart är bilderna på farsor och morsor på stan? Ideellt arbetande personer på Fryshuset, ungdomsgårdar, idrottsföreningar och ungdomsmottagningar? Gör en reportageserie om dem istället. DÄR har vi de riktiga hjältarna. Men det är väl just så det ska vara. Att de som gör sitt jobb och inte säger något om det blir förbigångna för dem som skrävlar om att de faktiskt gjorde det de skulle!

Mycket hänger självklart på dagstidningarna som ringer upp mediakåt person som vill få sitt namn i tidningen. Men det tragiska är att vi sväljer det med hull och hår.
Jag har väl till viss del gått på det också eftersom jag slänger mig in i debatten, men va fan - när blev vanligt sunt förnuft en sådan bristvara?

E ru me på lör, lr?

Det kom som en fluga. Att kunna skicka långa sms med massa smarta förkortningar. Grymt smart, spar några mess i månaden, go for it.
Men nur har det här språket börjat sippra in på forum, i mail och meddelanden över nätet som inte är bokstavsbegränsade.
Va fan, skriv ut eller. Det ser ut som nån jävla lågstadieclass på crack har skrivit hälften av meddelandena jag får nu för tiden. Man blir ju mörkrädd.

Jag är fullt och fast övertygad om att genom denna genväg i stavning kommer man successivt glida ifrån vikten av att kunna stava ordentligt. Ok att det blir orginal, istället för original, det är tillåtet att inte veta hur alla ord stavas. Men de här ordförkortningarna.....snart kommer väl en inbjudan se ut ungefär såhär:

Hej,

Du o 1 e v-kommen p lör. D blir kul, lr hur? O.s.a tis.
/K

Men som vanligt är jag väl ute och hojar. Det är väl bara jag som har tid att göra något numera och faktiskt är ledig för en spontangrej imorgon. Alla har ju så jääääkla bråttom och 17 möten, after work och fan vet allt bokat. Det är kanske därför man måste korta ner allt? Spara in de där 3 sekunderna extra det skulle tagit att skriva ut hela orden?
Men när du börjar spara in på dig själv och ta genvägar, det är då du missar det viktiga. Stanna upp en gång och njut av utsikten från bron mellan kungstornen. Blicka ut över Riddarfjärden och filosofiera i 30 sekunder - det är du värd.
Fast vem är jag att säga det till dig? Du har ju redan slutat läsa eftersom det här tar upp din dyrbara tid. Se så, iväg nu, nån väntar på dig.

(Denna text var till viss del inspirerad av Magnus Betnér. Do the youtube, jag hinner inte)

We&vänner

Det är inte en aj-känsla, men jag har definitivt träningsvärk. Spinning, gym eller basket frågar du? Nintendo Wii svarar jag.
Var hemma hos min gode vän Ivan och testade på denna revolutionerande spelkonsol. Tennis, boxning och bowling blev det (för övrigt obesegrad i boxningen)
Släng in några sköna drinkar och lite Cognac och Salmiakki så har du ett vinnande koncept.
För dig som är oinvigt i Wii-världen är spelet alltså som så att du har en eller två kontroller i händerna beroende på speltyp och alla rörelser med dem registreras av en infraröd sensor. Dvs, spelar du tennis så rör du kontrollen som en riktig tennissving.
Grafiken må vara sämre än andra ny konsoler, men spelkänslan gör det så barnsligt kul att det inte liknar något annat.

Efter en snabb tvagning begav vi oss efter lördagens Wii-start ut i Stockholms nattliv. Det var en kväll av många, med glada vänner och allt som hör till en lördag på byn.
Då festbegäret mättats började jag runda av och vid garderoben sprang jag på en gammal vän. Han är en narcissist och oftast lite smådryg, men också jäkligt rolig att vara med och vi har haft ett otal oförglömliga kvällar.
Det som gör mötet anmärkningsvärt är att han vid första anblicken snudd på slänger sig fram och omfamnar mig som en person som antagits omkommen till havs. Det var något innerligt och ärligt i hans agerande som gladde mig oerhört, kanske också för att det kom från just honom, en person som jag inte förväntade mig det av.

Även fast kvällen kändes misslyckad då stegen strydes hemåt, kan jag bara säga i retrospekt att det var en alldeles lysande kväll.....men den kunde som alltid varit bättre.

Och på den sista dagen

Det är tyst, men ändå hörs ett ljud. Det är ett svagt dunkande som sitter precis innanför tinningen. Den där sista stänkaren som då kändes så angelägen har blivit din fiende. Ditt bästa vapen är kall dryck och minimering av rörelser.
Men självklart motverkas försöket att vara stilla genom att tomheten i magen är lika stor som hålet i plånboken.
Frågan är bara vad du väljer att fokusera på från gårdagen. Att du drack halva Frankrike, gjorde framsteg, gjorde bort dig, skrattde eller mötte din värsta fiende klockan sent på natten - mobilen.

Så vad göra? Ett tappert försök att stänga ute det negativa, masa dig upp till kylen och kolla senast uppringda nummer och skickade sms.
Ömsom vin, ömsom vatten.......nej fan, inget mer vin, det blir vatten och att glädjas åt faktumet att ingenting behöver mörkas.
Andas in, andas ut - you can do it.

Enzo Mayol och jag

Faktum är att jag inte kan erinra mig om exakt när det hände, men det var nån gång för länge sen, nästan som i en berättelse. Filmen "Det stora blå" har präglat mig under min tid här på jorden. Det roliga är att jag identifierar mig med bägge. Ibland är det lite "Bah, as I was saying earlier, I am the world champion free-diver......" och det blandas med "Today at lunch, you asked me if I had any questions".

Dessa två diametrala sidor av mig har nu titta fram och skapar lite problem.
Jaques-sidan säger: Gör inget, hon är i en relation.
Enzo-sidan kontrar: Men inte i en bra sådan efter egen utsago.
Att sedan slänga in djävulens advokat i det hela gjorde inte direkt underverk om vi uttrycker det milt.

Så som vanligt sitter jag på två stolar, joddlar lite och beställer in några Moscow mules med 3 droppar angostura bitter (rekomenderas varmt till alla mina etilytiker där ute)
Det är et intressant liv man lever, det händer onekligen saker i parti och minut.
-I know when the sea is ready and when she isn't. And today she's is.
-You dive at your own risk.
-Ah, bravo.

Nu snurrar det som aldrig förr.....

Eftersom datorn är ur funktion blir bloggandet lidande. Allt det geniala (hybris?) rinner ut i underliga drömmar och blir till carte blanc på morgonen....förutom idag då.
Jag hade en mycket skum dröm vilket har blivit standard på senaste tiden, men jag tänker inte be Anders Carlberg analysera denna. Men jag antar att den kommer komma upp framöver - anyways.
I drömmen så står Robin Williams karaktär från Good will huting med en tämligen stor erektion utanför en dörr som visar sig leda in till en "latin-lover".
När jag vänder mig om står jag i en lång sjukhuskorridor och framför mig står 2 led av fagra madamer i födelseskruden i stram givakt. De visiteras och beordras höger vänster om. Plutonsbefälet tas in på rummet för enskilt samtal och just när "samtalet" ska börja kommer Robin Williams in och skriker att det brinner.

Fuck, till och med i mina drömmer blir jag cock-blockad.

En olycka kommer sällan ensam.

Jaha, då fortsätter cursen. Jag hoppas detta inte är något slags jubileum, då den förra cursen höll i sig i ca 1 år.
Tidigare tråkigheter såsom badrum, knä etc är kartlagt och bakom oss. Just som det börjar klarna så kraschar datorn.

Long is the way, and hard, that out of hell leads up to light. (Milton - paradise lost)

Så jag fortsätter leka lax (simma motströms) och agera guds egen lilla tamaguchi ett litet tag till. Det vore synd och skam att säga att det inte händer saker i alla fall.

En för alla, alla för en

Fan, jag vet att det inte är något att irritera mig över, men av någon outgrundlig anledning så gör jag det.
Under min sjukskrivning såg jag Anders Borg sitta i tv-soffan och slå sig för bröstet med sin nådiga lunta.
Allt jag såg var ännu ett steg i riktning västerut - mot USA.
För mig är det en skrämmande utveckling då jag tror väldigt starkt på kollektivet.
Men den riktning som tagits nu är för mig glasklar. Är du sjuk, skadad eller inte 100% arbetsför får du problem.

Visst är det för djävligt att vissa utnyttjar systemet genom att lyfta A-kassa utan att göra ett skit. Men om valet står mellan det och en skattesänkning där vissa får leva väldigt knapert och andra vältra sig i lyx, är min väg solklar. Tyvärr tror jag att denna utveckling mot egoism är oundviklig. Gamla värdegrunder suddas ut och lystna blickar slängs mot de som tjänar stora pengar i andra länder. Och när slnatarna börjar till in åker solidariteten ut snabbare än skit genom en gås.

Jag är högst övertygad att om klassklyftan (ogillar ordet, men i brist på annat) ökar följer också ökad brottslighet. Människan är ett djur som har en överlevnadsdrift. Överlevnad är lika med pengar. Hembränning/langning, bilstölder och personrån kommer med största sannolikhet att öka.

Jag råder alla som ser USA som idealet att läsa Barbara Ehrenreichs "Barskrapad". Det är en riktigt bra tankeställare, även om det är lite Michael Moore över det. (Nej, han är inte helt objektiv)
Nej mina vänner, ensam är inte stark. Tillsammans skall vi stå när det blåser på. En för alla, alla för en.

Jäklar vad bra Stagnelius hade det på sin tid

Det är ju så att jag efter några veckors sjukdom, ett ingrepp och återhämtning nu återigen är uppe på hästen.....eller träningscykeln i det här fallet. På sommaren har jag blå blixten och under den mörka tiden så blir det blå spinningcykel.

Nu är jag inte ensam om att uppskatta denna träningsform så efter några veckor med hyfsad regelbundenhet känner man igen en och annan person i salen. Speciellt en person är iögonfallande eftersom hon är skonsam mot ögonen. Slank, blond och med en viss uppsyn. Försynt, snudd på skygg ser det ut som. Just idag hade en osedvanligt tillbakahållen persona.

Då kom jag att tänka på en seriestrip av Charlie Christensen, dvs Arne Anka. Arne blir kär i kassörska i närbutiken till den milda grad att han inte går ut på en månad, sitter hemma och skriver dikter till henne.
"Hennes blyga rådjursögon vittnade om rädsla och vilsenhet inför en värld fylld av elaka farbröder och dräglande våldtäktsmän"

Så efter en månad kommer Arnes vapendragare och vän, Krille Krokodil över med tidningen Blaff och slår upp mittuppslaget.

"Fan Arne, kolla. Det här är ju tjejen från din närbutik, eller hur? Hon är med i porrblaskan! Har du sett! Tre negrer på en gång. Har du sett vilka jättepålar dom drämmer i henne! Att hon inte sprängs!"

Och där dog den bilden. Fan. Även fast det inte är hon är hennes bild besudlad av en tecknad anka.
Eller som Arne sa det: Om det funnits porrtidningar på Stagnelius tid hade fanskapet aldrig skrivit en rad.

Jag borde inte........men.

Denna vecka har jag äntrat den jobbiga "det känns bra, men börja absolut inte spela än"-perioden.
Dvs, jag kan gå upp o ner i trappor, jogga och tom springa lite grand, men att ge sig på att lira boll igen, eller nappa på inbjudan att spela innebandy på lördag skulle vara ren och skär harakiri för knät.
Men fan vad jag saknar att få lira lite.....vad som helst nästan. NBA live och Tiger Woods golf är så långt ifrån det att det är löjligt.

Så jag trummar på även den här veckan med den där jävla rehaben.

Off topic.
Jag är just nu rätt irriterad på hur människor beter sig på tunnelbanan. Tex de som i rusning stannar ett steg in i vagnen istället för att fylla på.
-Vad då, jag är ju på tåg, vad spelar det för roll vad som händer personerna mig.
Då är det bra att vara nära 190 och väg 93 kilo.
Sen har vi dem som står precis utanför dörrarna när tåget rullat in på perrongen och prompt ska på innan alla gått av. Oftast är det nån junis som är en tvärhand hög.
Då är det bra att vara nära 190 och väga 93 kilo.
Move it or lose it sister.

Korkade frågor

Jag fick frågan för någon vecka sen vad som gör mig irriterad. Kommer inte ihåg vad jag svarade, men en sak som är säker är att jag inte tänder till på en sekund längre. Det tar ofta ett tag innan jag blir förbannad.

Men en sak som gör att det brinner till lite snabbare är korkade frågor. Och vad är en korkad fråga säger du?
Jag kommer inte på någon på rak arm, men reaktionen är oftast densamma:
-Snälla säg att du inte är allvarlig när du frågar det?
Händer det blir yours truely omedelbart kort i svaret och rätt irriterad. Inte för att mitt schema är späckat, snarare tvärtom, men någon som slösar min tid med sån skit har jag verkligen ingen tid över för.

En annan fråga jag inte gillar är "Vilka är där/vilka kommer?" i samband någon tillställning. För mig indikerar det att den frågande inte är nöjd med endast mitt sällskap och eventuellt överväger att inte komma vid ett otillfredställande svar.

Sen har vi frågan om korkade människor. Där har jag inte en riktigt bra definition än och jag misstänker att många som läser här kommer känna sig träffade om jag skriver om det utan att ha en definition som åtminstonde friar några från misstanke.....framför allt måste den vara formad så att jag klarar mig.

Tunneltankar och kroppkakor

Aaaah, ännu en söndag, men dock genomleds inga större sviter efter gårdagens bravader.
Det hade varit räv och rackarspel, tjo och tjim och full rulle kanelbulle....men med måtta.

Jag skulle ljuga om jag sa att solen precis gått upp eller att lilla visaren pekade vänster. Faktum är att jag säkert hade kunnat stanna kvar i bingen eller masat mig till soffan med täcket och slängt på nån rulle, men inte idag. Idag hade jag åtaganden.
Eftersom telefonen ringt en gång i timme senaste 3 timmarna visste jag att mor var orolig. Så jag masar mig upp, skickar ett mess (Kommer 16.20) och slänger mig i duschen.

På tunneln denna dag är det ovanligt mycket folk. Det äts energy-bars och bananer så det står härliga till och då minns jag - aha, Lidingöloppet.
Så där sitter jag, iPoden på, huvudet lite på sned med en torr smak i munnen som inte vill ge sig trots att det rinner ner en stadig ström av Loka i strupen.......och jag är nöjd.
Träningsnarkoman? Jag? Tror jag dödade det med råge denna dag. Känslan är svår att beskriva, men nöjd är väl det närmaste jag kommer.
Jag var nöjd med att känna lite bakrus.
Nöjd med att jag inte hasat mig upp för att springa 3 mil. (Kan iofs inte just nu, men du förstår)

Efter denna reflektion slås jag av reklamen för Skärholmens Centrum.
"Kom hit och känn shoppinglusten"
Här är ännu en sak jag inte förstår. Antagligen för att mina impulsinköp brukar betyda 1,5 l cola, eller en bit paj.
Man handlar för att man behöver något, inte för att man känner lust.
Kom mest bara på att jag ogillade själva ordet - "shoppinglust".

Sen kom min anti-tes till feminismen in. Killar är ändå killar och tjejer är tjejer.
Det kommer ett menlöst hippie/student-lusekofta par som ställs inför problemet - två personer, ett säte.
Då sätter sig tjejen FÖRST och killen i hennes knä. Oj oj oj, då var det tur att energinivån var låg och att jag inte riktigt orkade engagera mig. Jag såg Oidipus syndrom, ammning av son vid 22 års ålder och killen i en gimp-suit.
Killar sitter inte i tjejers knä - punkt.
Kalla mig gammalmodig eller vad som helst, men där är jag klar.
Det var heller inte så att han var en tvärhand hög eller dylikt, 180 - 70 pannor typ.

Jag nådde efter alla dessa tankar dock till slut mitt mål - mammas kroppkakor. Det blev till slut en skön söndag i barndomskvarteren.
Jag satt själv på stolen innan, under och efter middagen förresten.
Inte i systers eller mammas knä.

VHS never goes out of style

Minns, ni? När man var tvungen att snabbspola genom en film för att hitta just en scen. När det var OMÖJLIGT att få in 2 filmer på ett band så det blev mindre än en timmes slö-tid kvar efter filmerna.
Ja, det var VHS-ens glada dagar. Nu är det DVD, PCP, blue ray och alla de andra nymodigheterna ni ungdomar svänger er med som gäller.

Det är dock under denna magiska tid EFTER filmerna som pärlorna tittar fram. Ett gammalt Bacon-avsnitt här. Lite NBA Action där. Fantastiskt kul att återuppleva, även om det smärtar mig att säga att mitt enda MYCKET pinsamma TV-framträdande då jag var på Sergels Torg i samband med sommarbasketen och intervjuades också finns med i luntorna.
Men det jag hittade förra veckan är nog det roligaste jag sett.....NÅGONSIN.

Pang i bygget och avsnittet Communication problems. Lägger upp alla delarna, håll till godo och jag betalar inte kirurgingreppet om du skrattar läppen av dig.