Men ta och ge er nu......

Nu är vi ändå är uppe i varv så kammar vi av alla dessa människor som, i motsats till de som i tidigare blog nämnts har för lite tid, har för mycket tid på sina händer.

Slog i dag upp tidningen och i City har de en artikelserie om att kvinnors börjat ta för sig mer på arbetsmarknaden osv. Inget fel med det,men jag blir irriterad när man tar in en kurator som säger att:
-Allt fler känner sig stressade och drabbas av ångest och sömnsvårigheter.
Hon följer upp med:
-Vi har en hel del elever som skulle klassas som utbrända om de gick till en läkare.

NEJ! De är inte utbrända, det kallas att vara tonåring. Du ska ha ångest, vara trött och osäker.
För övrigt tycker jag att utbrändhet är en överskattad diagnos. Visst, folk kanske jobbar för mycket nu för tiden, men så fort du har en diagnos på en subjektiv sjukdom som detta är så leder det till att man känner efter och tänker:
-Jo, men jag är rätt trött på morgonen och vill inte gå till jobbet - jag är nog utbränd. Folk som kommer hit från andra länder (England tex) skrattar åt hela begreppet. Där är du ansvarig för din egen hälsa.
I och med min operation har mina sjukdagar gått upp vilket lett till samtal där min arbetsgivare är orolig över min frånvaro. Men vad hade hänt om jag sjukskrev mig ett år för utbrändhet?

Sen har vi de stackars bögarna och flatorna som reagerat på reklamen i tunnelbanan som lyder:
"Bevara äktenskapet. Mamma, pappa, barn".
För att vara politiskt korrekt så vill de att det även ska stå "mamma, mamma, barn" och "pappa, pappa, barn". Men vad hände då med "mamma, älskare, pappa, transsexuell barnflicka och adoptivbarn" eller "pappa, mamma, mamma, mamma, barn".
Likväl har barn från delade familjer blivit kränkta eftersom de tycker reklamen indikerar att det är något fel på personer som inte växer upp i kärnfamilj.

Men ta och ge er nu!!! Det är ingen som är ute efter er. Men det är väl så man ska känna som homosexuell - att hela världen är emot en. Kan det inte vara så att skilsmässorna skjuter i höjden och man vill främja kärleken?
Jag ska säga att jag är kluven till homo-äktenskap. Å ena sidan lika rättigheter, det är en mänsklig rättighet. Men om det går igenom, vad hindrar då bigami-äktenskap från att bli accepterade osv? Om jag vill gifta mig med min syster, vad händer då? Ok, den sista är extrem, men vart går gränsen och vem bestämmer det?

Sen att antalet personer som gått med i facebook-grupper för och emot whatever är något som kan sättas i relevans till hur viktig frågan är, är nog det största skämtet.

Intet ont om att folk manifesterar mot våldet och går med i "stoppa våldet på våra gator"-gruppen. Det är bra att folk tar avstånd från våld och visar det. Men vad har dessa människor GJORT för att ändra något? Hur kan en 15-årig borgarbracka bli vår bild av kampen mot våldet, bara för att han tog 30 sekunder och gjorde en grupp på facebook? Hur blev han hjälten och spjutspetsen emot gatuvåldet?

Vart är bilderna på farsor och morsor på stan? Ideellt arbetande personer på Fryshuset, ungdomsgårdar, idrottsföreningar och ungdomsmottagningar? Gör en reportageserie om dem istället. DÄR har vi de riktiga hjältarna. Men det är väl just så det ska vara. Att de som gör sitt jobb och inte säger något om det blir förbigångna för dem som skrävlar om att de faktiskt gjorde det de skulle!

Mycket hänger självklart på dagstidningarna som ringer upp mediakåt person som vill få sitt namn i tidningen. Men det tragiska är att vi sväljer det med hull och hår.
Jag har väl till viss del gått på det också eftersom jag slänger mig in i debatten, men va fan - när blev vanligt sunt förnuft en sådan bristvara?