Ingenting

Först kom ingenting, sen kom ingenting.......ja - eller nåt.

Det har verkligen varit en "run of the mill"-vecka. Lite jobb, lite A.W och tvätt. Ibland är det så. Du behöver den där trista vardagen för att uppskatta det andra.
Jag vill poängtera att det har varit trevligt och kanske är det det rådande sinnestillståndet som gör att det inte känns speciellt med något just nu.

Mycket av den slentrian just nu kan krediteras till att jag börjat räkna dagarna till min semester. Det är i skrivande stund 2 veckor och 5 dagar kvar och jag ser bara mig själv sitta i en brasse-stol med en kall Corona i handen. För det var just det jag gjorde på after worken i onsdags. Sparkade av skorna, satte fötterna i sanden och öppnade en kall.

Men det är som med allt annat, fokuserar man på klockan går den evinnerligt långsamt. Så vi kastar klockorna och är som folk. Så ta din gamla Breitling och cykla till Bahamas alltså....det passar ju dig.

Musik

Som de flesta av er vet är jag en allätare vad gäller musik och musik har en mycket stor del i mitt liv. Min skivsamling slår nog de flestas och spannet i vilken sorts musik det är visar sig nog också över det vanliga.
Men det här är ingen peni.....vem är bäst i musik tävling utan en introduktion till en ny era på jagkanbloggaalla.

Jag tänkte försöka dela med mig av mina favoriter och det kanske inte alltid blir main stream utan det kommer variera beroende på humör, känsla och vilken som är veckans låt helt enkelt.
Lättaste sättet för dig att få låten är att höger-klicka på låten nedan och öppna i nytt fönster. I zshare är det lätt, i speedy share högerklickar du på låten och sparar som.

Igen, det är inte ristat i sten, men varje söndag ska jag försöka lägga upp 2 låtar och denna vecka börjar jag med en låt som för tankarna tillbaka till en svunnen tid då jag och min långtida vän Thomas läste Arne Anka, lirade Amiga och brände runt på våra moppar i tid och otid.
Den är från en Spike Lee film, "Mo better blues" och låten i sig är så oerhört vacker, men när den sätts i filmens sammanhang - oh my.

"Branford Marsalis och Cynda Williams - Harlem blues"

Den andra låten är från en skiva jag fått låna utav en café ägare inte långt ifrån jobbet. Han brukar ofta spela gammal fransk café musik (som jag kallar det) men tyvärr vet jag inte vad låten heter. Men den och faktiskt hela skivan passar perfekt på en enkel uteservering där en tråkig Stockholms gata kan bli "Rue vau dú ville". Så i brist på namn heter den:

Cafe de Paris - Spår 7

Helt otippat....

....men jag lägger mig i schlager yran. Men då på ett grymt ytligt plan.

Alltså, Charlotte Perrelli är inte 50. Hon är inte ens 45.....hon är TRETTI-fucking-FYRA!!!???
Men allvarligt. Bönan har ju pajat nian så hon ser ut som en blandning av en alien och en dålig reklam för plastkirurgi.
Det var ju bara några år sen hon hade "skulle få bli mamma till mina barn"-stämpeln?

Salt i såret är att 2 yppiga blondiner nu bestämt sig för att TA BORT sina silikon-implantat.
Kort och gott - ingen bra vecka i nöjes Sverige.

2000-talet, vad kunde gå snett, vad kunde gå galet?

Profeter

Jag har väldigt svårt att tro på religion. Mycket för att det inte finns empiriska bevis utan snarare bara subjektiva fabler från en tid då man lagade mat över öppen eld och trodde att solförmörkelser var ett tecken att gudarna var arga.
En annan relevant fråga är varför det inte finns några profeter längre? Eller jo, de finns, men de är domedagsprofeter eller dylikt som avskrivs som galningar. När det begav sig kryllade det av profeter, lärjungar och andra andliga personer. Vad har hänt? Jag säger:
Rationellt tänkande 1 - Brinnande buskar som pratar 0

Har efterfrågan på profeter avtagit så markant? Å andra sidan kanske vi borde skärskåda oss själva och inse att dagens profeter inte heter Moses, Abraham eller Muhammed, utan MTV och alla mode- och livs-stilsskribenter som säger till oss hur vi ska leva och bete oss. Värst av allt är alla självmedvetna narcisistiska bloggare som säger till dig hur du ska leva.....tur att man inte är sån.

Feven kanske inte var ute och hojade när hon rappade om de tio budorden? (Sidospår är hennes tacktal från grammis, läs och kolla videon 2001 här....jag saknar ord)

Men för den sakens skull förringar jag inte dem som har en stark tro på en högre makt. Inte för att låta förmer, men vissa människor är kanske inte så starka i sig själv och behöver något att tro på. Och om du vill argumentera att det inte är något fel på folks mentala hälsa, ta fram statistiken på hur många psykologer och hur många receptbelagda anti depressiva medel som säljs idag kontra säg 1960.

Det som däremot talar emot religionen och sannolikheten att jag ska bli religiös är att tills alla fundamentalister, troende abortmotståndare och andra indoktrinerade trångsynta människor kommer på bättre tankar står jag på Karl Marx sida när han sa att religion är opium för folket. Det sätter en sådan dubbelstandard.
Så länge som du gör något i guds namn går det inte att förkasta. Det är också därför religionen kommer finnas kvar. Den är så stark...så mäktig. Och vilken maktsökande ledare skulle ge upp den makten frivilligt?

Och som sagt, gör något i guds namn och genast är kritiken svår att ge. Ett exempel jag minns mycket väl är när de numera infamösa "Muhammed bilderna" visades. Då brändes den danska ambassaden i Syrien tror jag det var ned. Problemet var bara att den svenska ambassaden var i samma byggnad. Well, som jag alltid brukar säga, if you wanna make an omelett, you gotta break a few eggs. Var det någon som såg/hörde en kraftig reaktion efteråt från svenska UD? Nej. Och varför inte det?
Det var inte rätt läge att kritisera religiöst troende människor för deras aktion. Vad skulle hände om jag på egen hand brände ner en ambassad?
Expressen: "Ensam galning försöker bränna ned ambassad. XXXX-land kräver offentlig ursäkt från svenska regeringen för att säkerheten brast....osv.

Och till sist, överlägsen etta i dödsorsak är död med religiös anknytning. Heliga korståg, fundamentalistiska självmordsbombare och conquistadorer.....you name it, listan är lång.

Hur kan en person med sunt förnuft följa något sådant?

De outtalade orden

Vissa saker får du helt enkelt inte säga att man inte gillar. Du får aldrig tala illa om hjälp organisationer, men ingen vet egentligen inte hur många procent av pengarna de ger som verkligen hamnar hos dem som är i nöd. Men jag orkar inte snöa in mig på det, lite av att sparka in en öppen dörr hoppas jag.

Nej mina kvästa ord är om en personlig sak som är på en mycket mindre skala, men eftersom det här är min blog, well, you get it.

Jag förstår inte varför allt stannar upp när någon visar upp små barn? Det är inte så att jag ogillar barnet i sig, det är själva företeelsen att allt stannar upp, huvuden läggs på sned och det kommer några klassiska "åååå...vad gullig".
Ja, jag vet, det är för att jag inte förstår det magiska med att ha barn. Eller? Det är kanske inte samma sak, men jag bodde hemma och var 17 när min syster föddes, så jag har i mogen ålder haft ett spädbarn i hemmet och tagit hand om det. Jag älskar min syster och minns de tidiga dagarna, men jag får ändå inte den där blicken.

Det andra är att blicken inte är exklusiv för dem som har barn, utan även de som INTE har barn får den. Det är väl lite Mars och Venus över det hela antar jag.
Jag har heller inga problem med att de som är föräldrarlediga tar med sina barn till jobbet, men när de står mitt på arbetsplatsen med ett skrikande barn bredvid mig och inte ens tänker professionalism, då börjar Mr. H undra lite.
Du får då inte yppa orden "kan du gå ut med barnet" eftersom det uppfattas som fientligt och att du inte gillar den lille pilten. Moment 22 - in effect.

Jag är inte funtad åt det barngillande hållet, du kanske är det, men det får jag då inte säga eftersom det möts med förvåning och frågor som:
-Vad då, gillar du inte barn?
Look, jag förstår din stolthet över att ha bringat ett liv till den här jorden, men jag kommer inte tappa fattningen eller gulli-gulla med parveln direkt när du kommer genom dörren. Det är helt enkelt inte jag.

Nu var jag i min hybris och vilja att ha rätt på väg att säga att det inte är fel på mig utan på DIG som inte förstår och har överenseende med att jag är den jag är. Tur att dem outtalade orden inte yppades, då hade det varit verkligen illa. :P





(Första och förhoppningsvis sista gången jag använder en smiley i bloggen, men jag kände att ironin var tvungen att framhävas lite extra. Tolkningen av min skruvade ironiska humor har fluktuerat lite på sistonde om vi säger så.......understatement of the week =)......fan 2 st. i samma, hur ska detta sluta?)

Hur var Oslo?

När man tänker på Shakespeare

Det börjar vankas tur och denna gången är det inget för den timide. Tidens pendel har svängt några gånger sen sist och men det är återigen de 4 tappra som beger sig ut på ett korståg värdigt riddarkorset.

Once more into the breach dear friends.

Lite så känns det. Att återigen få uppleva allt som sig bör i en road trip och för mig ger det en viss känsla av genuinitet, broderskap om du vill när de ärrade kombatanterna återigen ger sig i strid med Morgan, Remy, Jose och allt vad dem heter.

Tidigare har inte förväntningarna funnits där eftersom det fanns, jag vill inte säga rutin, men ett mer frekvent svävande i det blå och då kommer man inte ned från molnet riktigt.
Lite kan det också bero på att mycket på förhand är uppstyrt på ett annat sätt än tidigare, det är åtminstone känslan. Men just den ramen är också vad som borgar för att vi mer än någonsin kommer ge oss hän och anamma känslan av livsglädje då tidigare nämnd ram görs till kaffeved till den pulserande elden som är vår fria själ.

På fredag ger sig de tappra sig av för att rädda folket, riket och äran.
TREA MIG FÖR BÖVELN!!!!!!!

Microsoft......detta ok

Jag.......hatar.......Microsoft!!!
Fokus för mitt hat denna gång - iTunes igen.

Nyligen bootade jag om min hårddisk vilket man bör göra då och då. Problemet med detta är att för att spara dina spellistor från iTunes (som då syncas till iPoden) måste du extrahera alla spellistor från din iPod, spara dem på en extern hårddisk för att sen göra nya spellistor i nya iTunes.
Problemet?

1) Att extrahera musik från iPoden är inte världsklass. "En kompis" gjorde det och hans iPod krashade straxt efter.
2) Det tar en djävulsk tid och fixande att lägga upp allt och i ordning igen. För även om du namnger spåren med siffror för att få dem i ordning så läser inte iTunes alltid det och lägger in lite som den vill.

Det går att synca iPoden mot iTunes, men det går inte att synca iTunes med iPoden och det är det som irriterar mig.
Satt igår kväll och fixade med det här. Sekunder blev till minuter. Minuter blev till timmar och när jag var klar var det natt.
Tekniken finns för att hjälpa oss sägs det. Well, om det med det menas att hjälpa oss närmare hjärtinfarkt och högt blodtryck så ja.

Jag ska aldrig mer boota om min dator........EVER!!!

Smeknamn

Jag verkar ha visat min hand lite för tidigt genom att läcka rubriken. Det är så att det passerar både tänkvärda och galna saker mellan tinningarna och för att minnas dessa lägger jag små utkast här.
Ett inte helt otroligt scenario är att klockar var efter 12 och att en del ljuva drycker konsumerats och istället för att spara, blev det publicera. Nå väl, nog om detta, till saken.

Foppa, Sudden, Pillan, Carro, Zäta osv......varför måste varenda idrottare ha ett fånigt smeknamn? Detta är något som blivit vanligare på senare år och det irriterar mig. Back in the days hade i alla fall coola smeknamn som "Lill-Pröjsan" och "Hammaren" där smeknamnet betydde nåt. Nu är det bara taffliga namn som finns där för att ge våra "hjältar" en mer folklig prägel.

I brist på gudar att dyrka har vår vilja att vara mer än människor tagit sig formen av skvallerpress där Tor och Freja är nu utbytta mot Brittney Spears och Peter Forsberg.
De målas upp som ikoner vars skugga är mer värd än några av våra liv och vårt sätt att på något sätt nå deras aura av storhet är att folkliggöra dem genom att de blir Brittan och Foppa istället.
I och med smeknamnet är de inte längre megastjärnor och vi får känna det som att dem är en av oss, och ännu viktigare, att vi är en av dem.

Vårt behov av att vara nära de stora kändisarna och veta allt om dem börjar ta orimliga proportioner. Varje fredag ligger någon Aftonbladet Klick framme och en bild på nån kändis som shoppar, badar eller, om vi har riktigt tur, blir fångade på en komprometterande pose med glass på näsan.
Denna besatthet verkar dessvärre eskalera och så länge som det finns en efterfråga, kommer paparazzi att vara en del av vårt samhälle.

Så återigen bloggar jag mot strömmen och det är en lönlös strid. Å andra sidan är väl inte detta ett etablerat oppositions forum den konformitet som mer och mer kallas samhället. Men om någon av er nästa fredag köper en glass istället för en klick eller Hänt i veckan har den första droppen som urholkar stenen fallit och Lakers är då en aning gladare.

Nobody f***s with the Jesus

Från den bortglömda, men icke mindre eminenta filmen "The big Lebowski". Eller som vi säger:
-THE CHINAMAN IS NOT THE ISSUE!!!!

Jag ska försöka hålla det kort.

Det paradoxala i det hela är att jag ville börja med frågeställningen "Hur orkar man engagera sig och lägga ner tid och pengar på sånt här?"
Men sen kom jag snabbt på att jag lägger ner kanske inte pengar, men åtminstone tid på detta. Här har du länken som satte igång detta.

Min fråga är hur långt man ska ta det här? Min kvarn har nog med vatten och i min värld MÅSTE det finnas något annat att lägga pengarna på. Det upprepar bara det jag tidigare hävdat att kvinnor har något slags överkompensativt behov som alla minoriteter, eller så kallade minoriteter lägger sig an med. När är det slut? När är det lika? När ser man alla de fördelar man har istället för endast nackdelarna?
Jag är absolut inte någon bakåtsträvare som vill återgå till något tidigt 1900-tals samhälle vad gäller könsrollerna. Men herre gud, vissa saker får man fan släppa.

Ska vi ha ett riskdagsbeslut om en fader Karl för att kompensera moder Svea och att börja kalla vårat språk för fadersmål också?
Det är tyvärr min tolkning av det senaste jag läst, hört och pratat om. Det senaste jag läste var "frilandsskribenten" Hanna Fridén(btw, är inte det bara ett finare ord för att man är arbetslös skribent som bara vill få ut sitt ord i världen?)
Det skall sägas att jag började med ett öppet sinne, men över lag var det mest små vardagsbetraktelser utan egentligt djup eller mening.
Och återigen är det den repade skivan om förfördelade kvinnor och hur samhället kuvar kvinnor med modetips och hur man ska vara.

Men va fan, om du försöker efterleva en verklighetsbild skapad av människor vars liv är baserade på en budget skyhögt över din och med en sinne för djup som kan mätas i nanometer då kanske det är dags att se över vem du lyssnar på.
Minns bara nåt jag läst av Ebba von Sydom (chefsredaktör för Veckorevyn) att man ska äta glass ur pappmuggar e.d för då ser inte folk hur mycket du äter. Kallas inte det en bägare förresten? Det är så dumt och fel att jag inte orkar gå in djupare på det.

Hur fan ska man kunna vara trygg i sig själv och genuint visa det när det levandssättet du försöker efterleva och kläderna du ska ha på dig ändrar sig oftare än SVT eller TV4 ordnar en gala för att rädda något? (Två kängor i en? Ye-hes)

Vanligt sunt jävla förnuft? Vad har hänt med det och exakt när blev det en bristvara? Det mest klädsamma och vackraste som finns är en person som kan vara sig själv och utstrålar det.
Men som sagt, varför hetsar jag upp mig över det här? I slutet av dagen kommer någon fortfarande vara sur på personer som bär päls. Ikväll kommer några posha/wannabe människor stå i baren och förundras över hur man kan våga sig upp på dansgolvet när dansstegen är en cross mellan ett epilepsianfall och "mannen i den heta sanden på stranden utan sandaler" och sen kommer några till hånle eller t.o.m förakta killen som står och spyr för att han blivit överförfriskad.

Vad hände med att vara glad för att det helt enkelt var en bra dag idag, eller att din bäste vän har blivit befordrad eller hittat ett trevligt sällskap?
Tyvärr blir det bara små junior-Kafkas som springer runt och är sura av en eller annan anledning, men den där djupa, svåra bitterheten kommer de aldrig besitta. Läs Processen av tidigare nämnd författare sen kan vi börja prata om vilsenhet och orättvisa jävla PRAO nihilist.

Livet är för kort för att gå runt och vara sur på allt.

Anthony Hamilton

Det här är en otroligt begåvad och duktig sångare som enligt mig fått alldeles för lite publicitet. Här är en skön remix med Jaheim och Musiq.....enjoy!

Jag gillar Lidl

I och med titeln har jag gett mig själv ett berg att överstiga eftersom de flesta ser Lidl som en budgetbutik med rätt dåligt sortiment.
Och där har du också rätt. Det ÄR en budgetbutik och jämfört med de etablerade butikerna är utbudet inte detsamma.

Men det finns guldkorn och även en del kända märken. Det är dock inte därför jag gillar affären i fråga.
Nej, det är för känslan. Varje gång jag sätter min fot där får jag känslan av att jag kliver in i en affär någonstans kring Medelhavet och för ett kort tag är gatan utanför inte Sveavägen, utan en lite dammig sådan med en 3 bent hund utanför och en redan gassande sol trots att klockan bara är 10 på morgonen.
Det är markant mycket kallare i butiken än ute, förutsatt att det är sommar här och utbudet påminner skarpt om det utomlands. Många okända märken blandat med några kända. I butiken får jag också känslan av att varorna bara är framställda utan den medvetna styrningen och frontningen som finns i "vanliga butiker".

Och när jag sedan köper min klassiska "vakna-upp-utomlands-i-ett-tillstånd-av-svårt-bakrus-och-i-behov-av-näring-så-jag-kör-en-klassisker" frukost som består av 1/2 liter chocolate mooo (någon sorts chokladmjölk), ca 1/2 liter passions- eller persiko-yoghurt och några bröd, företrädesvis croissanter, då är jag verkligen utomlands, om än för ett kort ögonblick.

Så ur den synvinkeln hoppas jag du förstår varför jag gillar butiken och ingen grovfralla med filmjölk kommer någonsin kunna ersätta den klassiska utomlands bakis frukosten.

När åker vi? (Antingen till Lidl eller utomlands - you pick)