Profeter

Jag har väldigt svårt att tro på religion. Mycket för att det inte finns empiriska bevis utan snarare bara subjektiva fabler från en tid då man lagade mat över öppen eld och trodde att solförmörkelser var ett tecken att gudarna var arga.
En annan relevant fråga är varför det inte finns några profeter längre? Eller jo, de finns, men de är domedagsprofeter eller dylikt som avskrivs som galningar. När det begav sig kryllade det av profeter, lärjungar och andra andliga personer. Vad har hänt? Jag säger:
Rationellt tänkande 1 - Brinnande buskar som pratar 0

Har efterfrågan på profeter avtagit så markant? Å andra sidan kanske vi borde skärskåda oss själva och inse att dagens profeter inte heter Moses, Abraham eller Muhammed, utan MTV och alla mode- och livs-stilsskribenter som säger till oss hur vi ska leva och bete oss. Värst av allt är alla självmedvetna narcisistiska bloggare som säger till dig hur du ska leva.....tur att man inte är sån.

Feven kanske inte var ute och hojade när hon rappade om de tio budorden? (Sidospår är hennes tacktal från grammis, läs och kolla videon 2001 här....jag saknar ord)

Men för den sakens skull förringar jag inte dem som har en stark tro på en högre makt. Inte för att låta förmer, men vissa människor är kanske inte så starka i sig själv och behöver något att tro på. Och om du vill argumentera att det inte är något fel på folks mentala hälsa, ta fram statistiken på hur många psykologer och hur många receptbelagda anti depressiva medel som säljs idag kontra säg 1960.

Det som däremot talar emot religionen och sannolikheten att jag ska bli religiös är att tills alla fundamentalister, troende abortmotståndare och andra indoktrinerade trångsynta människor kommer på bättre tankar står jag på Karl Marx sida när han sa att religion är opium för folket. Det sätter en sådan dubbelstandard.
Så länge som du gör något i guds namn går det inte att förkasta. Det är också därför religionen kommer finnas kvar. Den är så stark...så mäktig. Och vilken maktsökande ledare skulle ge upp den makten frivilligt?

Och som sagt, gör något i guds namn och genast är kritiken svår att ge. Ett exempel jag minns mycket väl är när de numera infamösa "Muhammed bilderna" visades. Då brändes den danska ambassaden i Syrien tror jag det var ned. Problemet var bara att den svenska ambassaden var i samma byggnad. Well, som jag alltid brukar säga, if you wanna make an omelett, you gotta break a few eggs. Var det någon som såg/hörde en kraftig reaktion efteråt från svenska UD? Nej. Och varför inte det?
Det var inte rätt läge att kritisera religiöst troende människor för deras aktion. Vad skulle hände om jag på egen hand brände ner en ambassad?
Expressen: "Ensam galning försöker bränna ned ambassad. XXXX-land kräver offentlig ursäkt från svenska regeringen för att säkerheten brast....osv.

Och till sist, överlägsen etta i dödsorsak är död med religiös anknytning. Heliga korståg, fundamentalistiska självmordsbombare och conquistadorer.....you name it, listan är lång.

Hur kan en person med sunt förnuft följa något sådant?