Jag ska försöka hålla det kort.

Det paradoxala i det hela är att jag ville börja med frågeställningen "Hur orkar man engagera sig och lägga ner tid och pengar på sånt här?"
Men sen kom jag snabbt på att jag lägger ner kanske inte pengar, men åtminstone tid på detta. Här har du länken som satte igång detta.

Min fråga är hur långt man ska ta det här? Min kvarn har nog med vatten och i min värld MÅSTE det finnas något annat att lägga pengarna på. Det upprepar bara det jag tidigare hävdat att kvinnor har något slags överkompensativt behov som alla minoriteter, eller så kallade minoriteter lägger sig an med. När är det slut? När är det lika? När ser man alla de fördelar man har istället för endast nackdelarna?
Jag är absolut inte någon bakåtsträvare som vill återgå till något tidigt 1900-tals samhälle vad gäller könsrollerna. Men herre gud, vissa saker får man fan släppa.

Ska vi ha ett riskdagsbeslut om en fader Karl för att kompensera moder Svea och att börja kalla vårat språk för fadersmål också?
Det är tyvärr min tolkning av det senaste jag läst, hört och pratat om. Det senaste jag läste var "frilandsskribenten" Hanna Fridén(btw, är inte det bara ett finare ord för att man är arbetslös skribent som bara vill få ut sitt ord i världen?)
Det skall sägas att jag började med ett öppet sinne, men över lag var det mest små vardagsbetraktelser utan egentligt djup eller mening.
Och återigen är det den repade skivan om förfördelade kvinnor och hur samhället kuvar kvinnor med modetips och hur man ska vara.

Men va fan, om du försöker efterleva en verklighetsbild skapad av människor vars liv är baserade på en budget skyhögt över din och med en sinne för djup som kan mätas i nanometer då kanske det är dags att se över vem du lyssnar på.
Minns bara nåt jag läst av Ebba von Sydom (chefsredaktör för Veckorevyn) att man ska äta glass ur pappmuggar e.d för då ser inte folk hur mycket du äter. Kallas inte det en bägare förresten? Det är så dumt och fel att jag inte orkar gå in djupare på det.

Hur fan ska man kunna vara trygg i sig själv och genuint visa det när det levandssättet du försöker efterleva och kläderna du ska ha på dig ändrar sig oftare än SVT eller TV4 ordnar en gala för att rädda något? (Två kängor i en? Ye-hes)

Vanligt sunt jävla förnuft? Vad har hänt med det och exakt när blev det en bristvara? Det mest klädsamma och vackraste som finns är en person som kan vara sig själv och utstrålar det.
Men som sagt, varför hetsar jag upp mig över det här? I slutet av dagen kommer någon fortfarande vara sur på personer som bär päls. Ikväll kommer några posha/wannabe människor stå i baren och förundras över hur man kan våga sig upp på dansgolvet när dansstegen är en cross mellan ett epilepsianfall och "mannen i den heta sanden på stranden utan sandaler" och sen kommer några till hånle eller t.o.m förakta killen som står och spyr för att han blivit överförfriskad.

Vad hände med att vara glad för att det helt enkelt var en bra dag idag, eller att din bäste vän har blivit befordrad eller hittat ett trevligt sällskap?
Tyvärr blir det bara små junior-Kafkas som springer runt och är sura av en eller annan anledning, men den där djupa, svåra bitterheten kommer de aldrig besitta. Läs Processen av tidigare nämnd författare sen kan vi börja prata om vilsenhet och orättvisa jävla PRAO nihilist.

Livet är för kort för att gå runt och vara sur på allt.