Reaktionära Sverige

Det är intressant att se hur svensken och Sverige reagerar vid stora förändringar och händleser. Vi har verkligen blivit medias kopplade samhälle.
Valet går väl kanske inte att undvika, men händelseförloppet är ändock detsamma.

Du har en händelse, eller ett fenomen som det går att motverka, men ingen gör det.
När det sen blir faktum att det verkligen hänt börjar svensken med en sällan skådad frenesi försöka överträffa sin granne i reaktionär självgodhet.
Var var alla dessa svenskar när det började uppdagas att SD verkligen hade en chans att komma in i riksdagen?
Hur många debatter om invandring och rasism hade vi under valet? Jag såg inte en enda. Allt handlade om arbete och skatter.
Min teori är att inget parti vågade profilera sig i frågan med den överhängande risken att tolkas som invandrarfientligt, eller för den del lova för mycket. Alla såg hur mycket skit Jan Björklund fick när han föreslog att alla som kommer till Sverige skall lära sig svenska och frågan om slöjförbudet.

Vi har blivit så rädda för att stöta oss med andra kulturer att frågan blev en för het potatis. Ingen tog i den och då fanns det bara ett parti som framstod som ljuset för många. Om du då förlorat jobbet eller har en knackig ekonomi eftersom arbetsstödet försämrats, vem ska du då skylla på? Invandrare såklart. De kommer ju hit och tar våra jobb.
Det behövs en syndabock och då är "dom där" perfekt att skylla på.

Jag är övertygad om att de som röstat på SD hade gjort något annat med sin röst om de hade fått se HELA deras valprogram. Vad säger de om miljön? Hur ska vi rusta Sverige inför framtiden? Har de någon budgetprognos?
Men nu fick de vara det bespottade partiet som stod för "Sveriges bästa" och den svenska kulturen.

Så kom inte här i efterhand med putsade medaljer och rest ragg. Du kunde ha gjort något innan, men gjorde ingenting. Du kunde ha ställt fler frågor om ditt partis åsikt, men gjorde ingenting.
Det är lite som att bli sur för att äggen du har i fickorna gått sönder när du brottats.
Det behövs en förändring i öppenheten i samhället. Vi måste våga fråga och ifrågasätta saker utan att för den sakens skull bli kallade öknamn. Problemet är också att när det väl förs en debatt på TV om rasism och invandrig, då tar man in två personer med rakt diametrala åsikter om frågan som inte kan diskutera frågan, utan det blir pajkastning som slutar på fritidsnivå med:
-Aaa, men vet du. En gång så fick en kompis till mig inte ett jobb bara för att han är invandrare.
-Men min kompis Håkan då? Han fick inte jobb för att de ville ha någon med invandrarbakgrund.
Det är så långt ifrån lösningen man kan komma. Och lösninen lär dröja. Jag hoppas dock att vi finner en...och snart.

Men bara för att klargöra en sak och med en följdfråga. Jag är emot rasism, barnborr, äldre människor som dör pga. undermålig vård våldtäkt, gatuvåld, dålig cancerforskning och abortförbud.
Var hämtar jag ut min knapp att sätta på kavajslaget?

Vardagslyx

1) Sova utan att ställa väckarklockan
2) Delikatesskinka
3) Gå en hel dag utan att höra orden skandal, chock eller kris.

Off topic så trodde jag vad ordet tonalitet betydde tills jag slog upp det i SAOL. Hur kan en förklaring komplicera något? Jag vet inte, men så blev det alltså inte.
Också kan jag rekommendera REO Speedwagon. Mycket smått och gott. För er icke invigda så finns de på Spotify, go nuts.

Dags att se lite längre

Det har idag varit val och som väntat vann de borgliga partierna.
Vad drar vi för slutsats av detta?
Svenskarna har tydligt tagit avstånd från socialismen och röstat för kapitalismen. Jaget före laget alltså. Är du stark och kan ta hand om dig själv, great. Men om du blir sjuk eller inte kan försörja dig tycker svenskarna alltså att dessa personer får skylla sig själv.
Det som har gjort Sverige till den säkra och trygga nation som den varit i alla år håller på att suddas bort.
Men det är väl oundvikligt antar jag. Männskan är barbarisk och grym, så är det bara.
Jag kan hålla med om att det är för jävligt att folk utnyttjar ett bidragssystem, men då det hjälper en stor massa är det i mina ögon värt att ha det så för att alla ska kunna leva ett drägligt liv.

I en tidigare blogg har jag säkert tagit upp det att människan kommer göra som alla andra djur, dvs vad som helst för att överleva.
Varför tror du att brottsligheten i USA är så hög? Stora sociala skillnader är det som i största utsträckning gör människor till brottslingar tror jag.
Har du inte pengar till mat för dagen gör du vad som krävs för att ordna pengar.
Är det så vi vill ha det i Sverige också? Tydligen.

Sen har vi Sverigedemokraterna. Jag läser många inlägg på Facebook där mina vänner förkastar detta parti och inte förstår varför människor röstar på det partiet. För det första, det är dags att ta detta på allvar och börja föra en dialog om varför människor ogillar invandring.
Partiet skall absolut tas på allvar, inte bara som fotnot i historieböckerna. Inse att partiet är det 3:e största i många kommuner i Skåne. Det är där de har sitt fotfäste, även i stora städer som Helsingborg. Här kan du se valet kommun för kommun.
För det andra, vi i Sverige har inte samma starka nationalistiska känsla som tex. Norge eller Frankrike. Detta vill jag härleda till att vi aldrig varit ansatta där hela landet behövt enas.
Detta har då exploaterats och det största beviset på detta var när elever som gick ut skolan förbjöds att sjunga nationalsången för att den ansågs vara rasistisk.
Frågan "är du rasist" svängs runt som ett politiskt slagträ och är för mig en mycket allvarlig anklagelse.
Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag blivit anklagad för att vara rasist då det hänt ett otal gånger på jobbet.
Då jag försökte påtala att jag blev kränkt av detta blev det sopat under mattan. Ingen vågar röra det. Jag likställer frågan med att jag kallar någon för t.ex. svartskalle. Är jag rasist? Det är inte upp till mig att bevisa, det är upp till DIG att bevisa. När frågan ställs är det den enda gången du är skyldig tills motsatsen bevisats. Det är lite snett.
Det ironiska i det hela är att de människorna som dessa främlingsfientliga personer vill sparka ut bland annat är dem som kom till Sverige på 50- och 60-talet och hjälpte vårat land att växa.
Om vi för en gångs skull leker med tanken att ALLA som inte har, säg 2 generationer svenskt medborgarskap, ett svenskklingande efternamn eller ljus hy skulle sparkas ut, vilka skulle då bli kvar? Jag skulle med mitt holländskt klingande efternamn sitta på båten.

Så istället för att bara förkasta Sverigedemokraterna är det kanske som sagt dags att börja föra en dialog om invandring? Ca en halv miljon svenskar stödjer deras politik, det säger en hel del.
Tyvärr tror jag att vi kommer fortsätta vara rädda för att prata om det i vår rädsla för att bli kallade rasister.
Så länge som de som röstar på detta parti rör sig i det fördolda kommer läget inte förbättras. Det ska vara ok att säga att man röstat på SD. Det är först då en dialog kan börja föras och vi kan fråga dessa personer varför de gjort det val de har. Men i nuläget när partiet inte ens kan hålla torgmöten utan att bli trakasserade kommer problemet att kvarstå.
Ignorans försvinner inte med våld. Den försvinner med information. Och så länge du har någon som hela tiden viskar i ditt öra att invandring och invandrare är något dåligt är vi i ett dödläge.
Inneslutning och alienation leder aldrig till några framsteg.

På den höga hästen igen

Jag är lite less på alla dessa sociala manifestationerna som folk ger sig i kast med. Det är så självgott att jag nästan spyr på det. Som att till exempel helt oförhappandes, utan att ämnet kommit på tal, fördöma t.ex. pedofili eller trafficking.
Behöver detta verkligen förmedlas till din omgivning?
I mina ögon är det bara en självgod gärning som endast görs för att boosta ditt eget ego.

Jag skulle ha mer respekt för en person som erbjöd en lösning eller åtminstone baserade sina uttalanden på någon sorts fakta, än att man helt sonika fördöma någon.
"Alla pedofiler borde kastreras" är väl den klassiska käpphästen. Redan där har vi ett problem - generalisering. ALLA! Inga undantag, vi ska ha en häxjakt utan dess like.
1 strike you're out. Ett misstag, hur förkastligt det än är, and you're out.
Är det så långt vi kommit från 1400-talets häxjakt där en bunden kvinna som flöt var häxa och en som sjönk.....hon sjönk.
Sedan följer vi bokstavligt talat upp den meningen med att proklamera vår egen förträfflighet genom att vi byggt ett modernt samhälle där vi lever i harmoni. Och du står för alla de här "rätta" sakerna för att visa att du passar in och kanske t.o.m. ser dig själv som en ledstjärna i många fall.
Men innerst inne är vi exakt samma barbarer som slagit ihjäl varandra i tusentals år. Det enda som skiljer oss nu från då är att vi raffinerat vårt sätt att göra det på.
Med detta som bas är det också då rätt säkert att sådana beteenden som pedofili, rasism och över den breda fronten utnyttjandet av en svagare människa med stor sannolikhet kommer att fortsätta.

Därför ställer jag fråga om du nu vill särskilja dig från dessa barbarer och hänsynslösa människor, var är denna harmoni i dig och känsla för rättvisa finns när du yppar sådana generaliserande ord?
Är du verkligen en så pass mycket bättre person?

Obehagligt

Är det någon som sett Försäkringskassans reklam på nätet? Den när en kamera filmar från midjan på en medelålders man i bar överkropp som ligger och småler.
Varför ler han på det där sättet?
Varför har han bar överkropp?
Varför är det filmat längst med kroppen så det känns som att man har ansiktet vid hans gren?
Det är högst obehagligt på så många nivåer.
Här är klippet (de första 13 sekunderna)

Det var länge sen

Det är inte var dag man snubblar över en actionfilm som faktiskt håller måttet.
Jag var och såg Salt förra veckan och i förhållande till de flesta andra filmerna jag sett på bio tidigare var manuset välgjort för att vara en actionfilm, om än med några tankevurpor, men det hör väl till numera.
På en skala från 1-5 får den en stark trea, snudd på fyra, men längden, vurporna och dess ändå rätt linjära story får den att inte riktigt nå upp dit.
Rekommenderas som en habil söndagsfilm och säga vad man vill om Angelina Jolies förehavanden, eller ska vi säga påstådda förehavanden, hon ser jäkligt bra ut även när hon inte försöker göra det.

Kluven

Det här är nog första gången som jag är lite kluven vad gäller vilket parti jag ska rösta på.
Anledningen är att polariteten mellan partierna drastiskt skiftat. Det är inte längre lika stor skillnad mellan blocken.
Sen tycker jag inte att någon partiledare är avsevärt mycket bättre än någon annan.

Jag har börjat luta mot det röd-gröna eftersom mina värdegrunder är närmast deras. Men samtidigt är jag för kärnkraft och där går det tvärtemot deras politik.
Varför jag är för kärnkraft? Det är den renaste energin som går att få med ny teknik. Men eftersom Sverige inte kunnat enas om vi ska satsa på det eller inte, så är vår teknik förlegad.
Ny kärnteknik använder varken berikat uran eller kylbassänger, vilket gör den mycket säkrare och bättre för miljön.
Att bara säga att det skall avvecklas och att vi ska satsa på annan energi är lite för vagt.

4 dagar kvar....vi får se.

Står det verkligen 0-0?

Det är ett valår och fläsket flyger som grisar med vingar.
Som vanligt är jämlikhet ett hett ämne och det är klart att det är något att eftersträva.
Men om jag hör att förslaget att legislera könskvoteringen kan bli realitet, då lägger jag ner. Det fel på så många nivåer att jag inte vet var jag ska börja.

För det första, hur kan ditt kön vara något som gör dig mer kvalificerad för att utföra ditt arbete?
Jag förstår att det man försöker komma åt är "gubbarna" som håller varandra om ryggen i olika styrelser, men en könskvotering är verkligen att skära av näsan för att dölja ansiktet.
Sedan undrar jag varför det bara gäller styrelsepositioner och platser på valsedeln? Varför berör det inte andra yrken?
Sist jag kollade var det inte någon som ylade särskilt högt för att få in kvinnor i armén till exempel.
Jag är mycket nyfiken på vad FI till exempel skulle säga om vi hade kvar allmän värnplikt och om det även skulle gälla kvinnor?

Sedan kan vi verkligen hårddra det och ställa fråga om det verkligen skall vara så att kvinnor och män skall tävla på lika villkor, varför då inte göra det inom idrotten också?
Det är ju trots allt lika villkor som gäller och i mina ögon är det verkligen att plocka russinen ur kakan om man väljer och vrakar i vilka lägen det skall vara jämlikt.
Kan du se rubriken? "Hanna Ljungberg könskvoterad in i Milan, Zlatan petad."

Det är inte särskilt troligt att det blir realitet, men jag gillar att leka med tanken.
Det finns en scen i American history X där en brandman talar om att två svarta killar fått jobbet som brandmän över två andra som var bättre. Nu har han två inte lika kvalificerade killar som ska skydda honom om något går fel.
Om vi bortser från det rasistiska inslaget i det som han säger så är det just det som jag fiskar efter. Att någon som är mindre kvalificerad får ett jobb pga. sitt kön, sin sexuella läggning eller sin etnicitet t.ex.
Är du kvalificerad och duktig på det du gör kommer du att lyckas, det är jag övertygad om. Vilja kombinerad med kompetens förlorar väldigt sällan.

Sen kan man också ställa frågan om en person vill bli inkvoterad. Jag skulle definitivt inte vilja bli det.
Men som sagt, det är ett bra mål att sträva efter, men jag tror att modellen att skynda långsamt är den som gäller.
Och som jag tidigare nämnt, om kvinnor betraktas som offer eller svagare förblir den bilden intakt. Sådana saker som internationella kvinnodagen och förväntan att män ska hålla upp dörrar eller bjuda på drinkar bygger på det och måste bort innan en förändring kan ske.
Kvoteringen sänder exakt samma signaler. Vi får se vad tiden utvisar.

Den där speciella känslan

Som den lätta sommarbrisen som smeker in över din hjässa när du reser dig ur Neptunus domän för att återigen ge dina lungor en doft av frihet, så känns också känslan igen.
Den är skön, men ack så förrädisk. För det är så lätt att bli kär i en känsla eller ett sinnestillstånd när dem egentligen är de mest fåfänga av känslor som kan äntra ditt sinne.
Och det kan tyckas aningen hycklande när jag säger att jag allt som oftast känner mig rätt nöjd med att svida upp mig, även om det är för ett kort ögonblick.
Som sagt, det är fåfängan i dess mest nyckfulla form, men ack så skön den är.

Låtom oss nu inte gå händelserna i förväg genom att låta Belsebubs klor få fäste i vårat kött, utan låt oss säga att det är något som kan hända oss alla och att det inte är en känsla av överlägsenhet som tar besittning i de små grå.
Det som inträffar är enbart ett litet fyrverkeri av eufori som också avspeglas i mitt sätt att vara.
Men som alla fyrverkerier förtas stjärnglansen så smått om den nyttjas för ofta. Och även fast jag inser att argumentet för att klä sig aningen mer casual kan anses tunt, så är det som alla lögner, en chimär som håller inom en viss överskådlig framtid.
Och nu kommer frågan när du skall slå denna bild i kras och därigenom per definition ta ifrån mig min dröm, men sen också, förhoppningsvis, öppna en ny dörr.

Kalla mig Ikaros, vill du ta ifrån mig mina vingar?

Should I give up?

This song has really stuck and I very much enjoy it.
But being the way I am with music, I rarely listen to the lyrics, it's the beat and the voice as an instrument. Listen to it and continue below the video.

-Should I give up, or should I just keep chasing pavements.

The two words that stuck are give and up. On my way home from practice in the autumn cool night on my bike, dead tired, I started to think about that term, giving up.
And to this day, that is one thing that I very much despise. Whatever it is, if you have a breath in your body and a chance to make it, you have to go for it.
In my mind, if you give up, you might as well cash in your chips and be on your way.
The only two things I've found to be bad with this way of thinking is that sometimes I'm too persistant and that I find myself most of the times wanting to have the last word.
But I guess that's my cross to bear and I'd rather carry that cross than not be in the game anymore.
The funny thing is that today, after my bike ride, I opened a note from a friend which read a positive attribute about me. And I swear that I hadn't read it before the thought popped into my mind, but it said: You're brave and fighter. You don't give up.
In the words of the jolly sailor Pop-eye: I am what I am.

And I am not a quitter. Once more into the breach dear friends.

Solen faller

Utsikten från mitt fönster har blivit en dunkel och kall vy. Ännu en sommar har passerat och tiden spelar ett spel som är lika omöjligt för oss att vinna som det Antonius Block gav sig i kast med.
Den omissigenkännliga bittra smaken i munnen består oavsett hur många söta drycker jag än dricker.
De sista halmstråna glider mig ur händerna och den dåraktiga önskan att ha nyttjat sommardagarna på ett bättre sätt rör sig i tankarna likt en orm i gräset.

Vad stundar härnäst? Jag antar att om jag visste det så skulle de skrivna raderna innehålla ett annat budskap.
Stunder av glädje kommer åter likt dagens gryning. Min önskan om att få skriva om historien är alltjämnt en futil sådan.
Igår kom och gick, men där filmen tydligt har visat ordet "slut", hänger tankarna kvar, lite som för att säga nej till hur det som skett utspelat sig.

Så kom bara höst, kom. Kom bara Bore, kom. Försök gripa dina blåa fingrar kring min hals och jag skall fördriva dem med ett leende på läpparna en dag i sänder.
Du må ha kraften att ta solens röda smekningar ifrån mig, men det är också allt.