Den där speciella känslan

Som den lätta sommarbrisen som smeker in över din hjässa när du reser dig ur Neptunus domän för att återigen ge dina lungor en doft av frihet, så känns också känslan igen.
Den är skön, men ack så förrädisk. För det är så lätt att bli kär i en känsla eller ett sinnestillstånd när dem egentligen är de mest fåfänga av känslor som kan äntra ditt sinne.
Och det kan tyckas aningen hycklande när jag säger att jag allt som oftast känner mig rätt nöjd med att svida upp mig, även om det är för ett kort ögonblick.
Som sagt, det är fåfängan i dess mest nyckfulla form, men ack så skön den är.

Låtom oss nu inte gå händelserna i förväg genom att låta Belsebubs klor få fäste i vårat kött, utan låt oss säga att det är något som kan hända oss alla och att det inte är en känsla av överlägsenhet som tar besittning i de små grå.
Det som inträffar är enbart ett litet fyrverkeri av eufori som också avspeglas i mitt sätt att vara.
Men som alla fyrverkerier förtas stjärnglansen så smått om den nyttjas för ofta. Och även fast jag inser att argumentet för att klä sig aningen mer casual kan anses tunt, så är det som alla lögner, en chimär som håller inom en viss överskådlig framtid.
Och nu kommer frågan när du skall slå denna bild i kras och därigenom per definition ta ifrån mig min dröm, men sen också, förhoppningsvis, öppna en ny dörr.

Kalla mig Ikaros, vill du ta ifrån mig mina vingar?