Solen faller

Utsikten från mitt fönster har blivit en dunkel och kall vy. Ännu en sommar har passerat och tiden spelar ett spel som är lika omöjligt för oss att vinna som det Antonius Block gav sig i kast med.
Den omissigenkännliga bittra smaken i munnen består oavsett hur många söta drycker jag än dricker.
De sista halmstråna glider mig ur händerna och den dåraktiga önskan att ha nyttjat sommardagarna på ett bättre sätt rör sig i tankarna likt en orm i gräset.

Vad stundar härnäst? Jag antar att om jag visste det så skulle de skrivna raderna innehålla ett annat budskap.
Stunder av glädje kommer åter likt dagens gryning. Min önskan om att få skriva om historien är alltjämnt en futil sådan.
Igår kom och gick, men där filmen tydligt har visat ordet "slut", hänger tankarna kvar, lite som för att säga nej till hur det som skett utspelat sig.

Så kom bara höst, kom. Kom bara Bore, kom. Försök gripa dina blåa fingrar kring min hals och jag skall fördriva dem med ett leende på läpparna en dag i sänder.
Du må ha kraften att ta solens röda smekningar ifrån mig, men det är också allt.