Så var det bevisat!

Det är helt sjukt - men den här killen är 9 år. se här

Och för er som inte är med på internhumorn. Finns dock ingen videoupptagning mig veteligen från en sen kväll i Göteborg. (För övrigt är resten av klippet en klassiker. Det finns inga brutna ben i basket......

Det har börjat

Belackare - vik hädan.

Första check-pointen gav positiva besked och nu är vi på gång. Båda målen känns närmare än då de sattes, logiskt, men ändå.
Nu börjar etapp 2 - att hålla ut. Men efter gårdagen och dagens återfall till den "klassiska" söndagen, så känns det inte svårt.
Keep on keepin' on.

Vem är du? del 2

Favoritlåt just nu....på tal om det tidigare inlägget.
(Klippet är från en live-spelning i Cologne som är gryyyymt bra.)

Fokus.

Då jag gått in i träningsperiod har jag också valt att "get on the wagon" som det heter "over there". Så det blir inte så mycket spånken och så den närmsta tiden, men jag är ok med det. Har en målsättning som gör det mycket lättare.

Det som däremot är kul att höra är meningar såsom:
-Jaha, så du ska vara tråkig ikväll?
Menas det alltså att jag ca 90% av tiden är tråkig eftersom jag inte är full? Då är alltså alla vi tråkiga på jobbet och när vi kör bil?

Sen måste man ju ha alkoholproblem om man slutar dricka ett tag. "Har det blivit för mycket på sistonde?" Nej, inte direkt, men som den vise Mr.Andersson en gång sa:
-Man kan inte supa som vi gör och förvänta sig några mirakel med träningen.
Och så enkelt är det.

Men tro mig när jag säger att jag inte kommer ge upp förrän jag nått målen (jag har 2) och varje gång du tvivlar på min beslutsamhet, eller fäller en kommentar så stärker det bara mig.

Det finns underliggande mål och anledningar också, men dem tar vi en annan gång.

Vem är du?

Brukar ha för vana att lyssna på musik efter att ha tränat för att slappna av, men under några minuter var jag utan lurar och hörde då en konversation mellan två damer som i stort sett gick ut på "att vara någon".

-Men snälla, bor man inte i Stockholm är man ingen. Och har man inte koll på vårens mode nu...herregud!

Det fick mig att tänka - vem är du då?
Om du gör det som en latte-sippande modeskribent skriver att du ska göra, är du då dig själv, eller "nån"?
Måste du ha ett skärp från designer X och skor från designer Y för att vara "nån"?
Jag får bara ett skevt leende på läpparna när detta för mig snarare är att falla in i masskonformiteten än att vara sig själv.
För tänk om du INTE skulle ha på dig dina designer jeans när du gick ut och nån märkte det??
Ha på dig det DU vill ha på dig. Trivs med dig själv och den du är.

Sen finns det omständigheter såsom att en middag som kräver kostym eller att svenska dörrvakter fortfarande inte kan släppa in nån med shorts trots att det är 33 grader ute. Bara gilla läget.

Men att inte kunna ta på sig sin favorittröja för att den är brun och Ebba von Sydow sagt att brunt bara är sååååå ute, va fan!!!!

På samma sätt är det "fel" att småsnacka lite på krogen. Du ska bara klä upp dig, posera och dricka lite vin, men absolut inte förbinda dig i någon slags dialog.

Alla som känner mig vet att jag är rätt pro-USA, men det har börjat svänga. Och vi är jäkligt snabba på att ta efter vad som är hett där på andra sidan, men det absolut viktigaste vi kan hämta därifrån har vi missat.
Spontaniteten och den egna viljan.

Jag är i och för sig också "nån".....mig själv. Duger inte det - well, låt gå, då är det så. Men att ändra sig för att blidka någon annan eller för att imponera på en madam, då är du ute på hal is och ungefär som att hålla balansen på ett par styltor. Har du väl börjat svaja är det jäkligt svårt att hitta balansen igen.

Jag ska fan döda den jäveln!!!

Det började som en vanlig dag. Frukost, jobb osv. Inget speciellt hände och dagen fortgick. På eftermiddagen var det dags att säga på återseende till en vän som ska iväg på en längre semester och vi säger väl som alltid - god tur.

Så blev klockan 19.00, laddningen hade börjat ca 18,30 med en del Metallica. Väl på plats fortsatte Metallica hamra på i lurarna och blicken mörknade succesivt inför vad som var på väg att hända.

19.25 befann jag mig utanför salen med en av mina favoritlåtar på när det gäller träning - Metallica's "Dyers eve" från den eminenta skivan ".....and justice for all".
Fokusen var total och för mig själv sa jag tyst:
-Vem jag än kör med idag så ska jag fan döda den jävlen. Krokarna kommer smälla så hela salen stannar upp och undrar vad fan det var som hände.

Så väl inne i salen hittar jag mitt offer. Han är jämnbördig i längd, men lite smalare. Även fast det var ett tag sen sist så är det det vanliga. Lite uppvärmning, teknik också kör vi.
Jabbar - Går att smälla på, men är inget kraftslag.
Uppercuts - Går att smälla lite, men pga de flesta håller mitsarna (de man slår på) fel, är risken för skador inte värt det.
Sen kommer vi, efter ca 25 min till en klassisk jabb-hook combo. Inget flashy, men varje krok träffar just så rent som jag vill. Varje krok ger den där känslan av styrka. Varje krok är en återgång till vad vi en gång varit - mordiska barbarer. Varje krok är en urladdning där all skit inom mig går från höften, upp i axeln, nedför armen och ut i knogen.
Det smäller på och jag vägrar bli trött. Blodsmaken kommer, men de fortsätter att hagla. Killen håller upp bra - fuck him!
Med 25 min kvar av passet har jag blodsmak, kan knappt lyfta armarna och andas häftigt.

Avslutningen är en combo där man byter partner. Dvs, det kommer nån liten Märta-Lotta med fin teknik, men lika mycket krut i slagen som en av mina fisar känns det som.
Min tur, och en lika liten madam har oturen att hålla mitsarna för krokar det sista som sker. Fuck her, nu ska det smälla. Och visst fan gör det det.

Passet är slut och efteråt infinner sig den där tröttheten som gör en snudd på apatisk.....men på ett skönt sätt.
Metallica har börjat passet och får äran att avsluta med "Nothing else matters" vid extra-strechen.

Fan vad jag gillar boxningsträning.

Här är Metallica's "Dyers eve" för dig som är oinvigt. En av de mest furiös av deras låter (se också Damage inc. från Master of puppets skivan) där texten och melodin är magisk, speciellt om man ska träna. Om det inte är din musiksmak så har du texten här

Jag, bonden

Jag står på ett snustorrt sädesfält och fäller eder över solens strålar. Värm mig, men förstör inte min skörd. Torka min blöta hud efter sommardoppet, men bränn den inte.
Men solen lyssnar inte. Den lyser med sin frånvaro när jag är kall och värmer min butelj i en nästan hånfull utmaning.

Ohörsamhetens tunga ljud tävlar med mitt primalskrik och jag blir lämnad bränd, torr i strupen och med samma torra fält framför mig.
Solen är på väg ner.

(Okänd författare)

En kväll.

Med lite smolk i bägaren inmundigade jag faktiskt några (med betoning på några) kalla ikväll och utan några pretantioner begav jag mig till den royalistiska ön.
Döm av min förvåning när det såg ut som en midsommarfest med alla celebra gäster på plats.
Som sig bör blev det många omfamningar följt av "Va' fan gör DU här???"
Utrycket borde härledas till två gamla vänner som ses på en ö i söderhavet, snarare än en i Stockholms innerstad, men spontanitet går hand i hand med en fuktig tunga.

Minnet för kvällen var på dansgolvet då en av mina vänner valt den riktigt fuktiga vägen och vid anblicken av en fager madam verkligen såg ut att syna henne för det hon var - en bit kött. Det var något rått och animaliskt i det hela som jag var osäker på om jag älskade eller förfärades av. Oavsett så var jag glad att få vara där och som den gamla klyschan säger - kasta klockorna.

Istället för att radera ovanstående rader så adderar jag att det faktiskt finns 2 minnen för kvällen. Det andra är när jag efter en kort strapats finner mig vid T-banan och förväntar mig en väntetid på ca 15-20 min. Men hör och häpna, det var blott 1 (EN) minut kvar. Vad är oddsen? Even the sun shines on a dogs ass once in a while.

Tyvärr finner jag mig i ett predikament som lämnar mig klart kluven, men tack vare att jag INTE tummade iväg något dumt, faktiskt har hörsammat det som sagts till mig de senaste dagarna så ska jag göra det som jag borde göra oftare......absolut ingenting.

De rätta orden.

Hon sa precis vad du behövde höra.

De orden är summan av ett mycket givande samtal med en god vän. Likaså är orden hon sa kvar på näthinnan och när jag tänker närmare på så är precisionen kuslig.
OOOOOONEHUNDRED AND EIGHTY!!!!!!
(sorry, men en annan vän och jag tittade på dart igår och begreppet avser 3 pilar som all 3 träffar trippel 20, den högsta möjliga poängen som alltid genererar detta utrop från speakern. Oerhörd precision) Ah, blev ett sidospår där, men det är väl jag i ett nötskal.

I alla fall, ibland kanske jag har en övertro i vad man kan uträtta med ord, men att förringa dess kraft skulle vara en ännu större fadäs.
Extra grädde på moset är att det var rätt oväntat. Överraskningar (positiva sådana) är alltid välkomna.
Orden?
-What was said was for you and you only.

Håll ut!

Det börjar likt något du uppmärksammar i ögonvrån, men snabbt viftar bort som en bagatell.
Vid andra anblicken kan du skymta den, men fortfarande känns den ovidkommande.
När du väl sett bestens fradgade tänder är är det för sent. Den krampaktiga känslan börjar ta över. Fan, varför lyssnade jag inte?
Nu är det för sent, bara uthärda.....hålla ut.
En sekund, en minut i taget. Nej nej, ingen hjälp på traven. Den klarar sig själv.
En minut till. Kom igen.....håll ut.

Jag ger inte inte upp, bryter inte ned, nej jag står stark......eller gör jag det?
Tvekan, nu är det kört......fan, håll...jävla...ut.
Inget varar för evigt, ont som gott - håll ut.
Minuterna hopar sig till kvartar, halvtimmar osv.
Ännu en rond avklarad, jag höll ut.

Kommer Annie sjunga sin sång imorgon, eller blir det mer uthållighetsträning?

Favorit i alla lägen....

Har du inte sett "Any given sunday" och planerar att göra det, skippa detta klipp då.

Bakgrunden till klippet är att laget under säsongen har slitits isär av interna stridigheter och ska nu spela sin första slutspelsmatch.
Det här är nog ett av mina absoluta favoritklipp. Det beror nog på att det är så mångfacetterat. Att den benhårde coachen släpper på sig själv och visar en mänsklig sida. De olika ansiktsuttrycken, de unga spelarna som brinner av iver och de lite mer rutinerade som varit med förut och kanske inte tjoar och tjimmar, men bara i blicken visar att de är fokuserade och vet vad som krävs.
Att skillnaden mellan succé och debacle är så hårfin.
Och om du bara ser att det handlar om ett motivationstal inför en fotbollsmatch, well då får du göra det. Jag ser något helt annat.

The "new" beginning

De sista gästerna har just lämnat lokalen och det är dags att lämna av. Sorry babe, I tried the best I could - honest.
Jag vet inte om det är den olustiga känslan eller efterfestens begivenhter som håller mig vaken, men en sak som jag vet kommer kvarstå imorgon är mitt förbryllade jag som ännu en gång står kvar och undrar varför människor gör vad de gör?
Tror nog jag måste kreditera det till förhållandet livet vs "jag-på-min-höga-häst", för just när jag började, förlåt, TRODDE att jag börjat få häng på människans beteendemönster och min egen självutnämnda goda personkännedom, så går en person/personer/nn och sänker sig. Ibland är det det där lilla steget som är förlåtligt pga dumhet, ovetskap eller brist på eftertanke.....eller som vi numera kallar det - doing a Martin.
Men det andra är det som förbryllar mig, lugn, vi ska komma till positiva mänskliga drag också. Men när en person av den där för mig helt oförklarliga anledningen gör något som jag inte kan kreditera till det ovanstående utan endast till.....ursäkta ordet, men illvilja, så blir jag ställd.
Fan - jag hade ju koll på det här.

Men samtidigt så har jag blivit glatt överraskad ikväll. Efter en kväll med Casablanca i spelaren så kan jag bara säga som Rick:
-Hmm, they grab Ugarte and then she walks in. Well, I guess that's the way it works.

När en faller bort kliver en annan fram. Jag är bara jävligt dålig på att acceptera att någon som jag gått i god för gentemot mig själv skulle göra något sådant. Det är ju ändå JAG som godkänt personen. Hur kan JAG ha fel?
Men det ska väl ändå vara tjusningen med livet - att lära sig nya saker. Men när man är inne i bubblan då något skitit sig, släpper in någon i den innersta cirkeln eller har yppat sin hängivelse till någon men inte fått något gensvar är det svårt att se det där ljuset från klarsyntheten av att ha "öppnat sig".

Det sista som man ska ha att hänga hatten på är vetskapen om att ha lärt sig en läxa och samma ed att ALDRIG någonsin göra om samma misstag. Tyvärr har vi inte lyckats särskilja oss från daggmaskarna som efter ca 100 försök på en dag lär sig (om än då fortfarande tveksamt om det är slump eller lärdom). Enda skillnaden är att vi gör det över en längre tidsperiod, men förnekar det.

Ain't it grand to be alive and stupid??????!!!!!

Gott nytt mina vänner. 2008 års motto är:
"Året då vi var där"


Ps. Tack för samtalet 01.13 inatt (nyårsnatten). Och nej, ingen ironi. Ds.