En kväll.

Med lite smolk i bägaren inmundigade jag faktiskt några (med betoning på några) kalla ikväll och utan några pretantioner begav jag mig till den royalistiska ön.
Döm av min förvåning när det såg ut som en midsommarfest med alla celebra gäster på plats.
Som sig bör blev det många omfamningar följt av "Va' fan gör DU här???"
Utrycket borde härledas till två gamla vänner som ses på en ö i söderhavet, snarare än en i Stockholms innerstad, men spontanitet går hand i hand med en fuktig tunga.

Minnet för kvällen var på dansgolvet då en av mina vänner valt den riktigt fuktiga vägen och vid anblicken av en fager madam verkligen såg ut att syna henne för det hon var - en bit kött. Det var något rått och animaliskt i det hela som jag var osäker på om jag älskade eller förfärades av. Oavsett så var jag glad att få vara där och som den gamla klyschan säger - kasta klockorna.

Istället för att radera ovanstående rader så adderar jag att det faktiskt finns 2 minnen för kvällen. Det andra är när jag efter en kort strapats finner mig vid T-banan och förväntar mig en väntetid på ca 15-20 min. Men hör och häpna, det var blott 1 (EN) minut kvar. Vad är oddsen? Even the sun shines on a dogs ass once in a while.

Tyvärr finner jag mig i ett predikament som lämnar mig klart kluven, men tack vare att jag INTE tummade iväg något dumt, faktiskt har hörsammat det som sagts till mig de senaste dagarna så ska jag göra det som jag borde göra oftare......absolut ingenting.