Vinna och förlora

10 sekunder kvar:
Du skyddar bollen. Ni ligger under med en poäng.

6 sekunder:
Börjar driva höger för att göra ditt move.

4 sekunder:
Tempoväxling - crossover till vänster, han är borta.

2 sekunder:
All wrist! Skottet känns perfekt.

1 sekunder:
Bakre ringkanten, sidan av ringen....rull ut.

0 sekunder:
Defensiv retur.....slut.

Sett det. Varit med om det. Gjort det. Tror att det, förutom döden är den hemskaste känslan jag upplevt. Har fysiskt och psykiskt mått dåligt i dagar efter en match. (Göteborg 2004 är fortfarande klar etta)

Men frågan jag börjat ställa numera är om det är viljan att vinna eller rädslan för att förlora som är mest drivande? Självklart kan man aldrig spela för att inte förlora, då är det kört. Men när du väl spelar, vilken av de två krafterna är mest drivande?
Jag vet inte än, men om jag hittar svaret så återkommer jag.
Självklart står känslan av vinst i paritet till vikten av matchen. En träningsmatch ger inte samma känsla som en final. Goes without saying....men jag säger det ändå.

Det jag däremot inte rent ut sagt ogillar är folk som ska förstå sig på. Det är oftast de som säger:
-Men vaddå, det är bara en match.
Detta just för att de inte förstår hur det känns. Att sedan då ge sin kvasianalys....spare me.
Därför minns jag också när jag ringde en god vän efter en sådan förlust. Han är den ende jag känner som avskyr att förlora lika mycket som mig. Jag förklarade läget och svaret blev:
-Shit, hur e läget? Surt va? Jag är verkligen ledsen för din skull.

Så varför fortsätter man tävla på detta vis när slutresultatet kan bli katastrof?
Igen, självklart svar. Därför att känsla av att vinna är lika obetalbar som glädjen att vara tex nykär.
Och det är därför man spelar igen. Kastar tärningen eller snörar på sig skorna.

Jag vill vinna.....nästan till vilket pris som helst. (and there's your answer)