Det hänger på coachen

Det mest frustrerande som idrottare tror jag är att ha en tro på sig själv och sin talang, men aldrig riktigt få visa den. Du tränar dagarna i ändå, jämför dig med de andra spelarna och förstår inte varför de får spela medans du sitter på bänken. Det är upp till coachen att bestämma vilka som spelar och vilka som är inhoppare, men ibland är det svårt att acceptera det faktumet.
Vet inte om ordet ilska beskriver det bäst, men att se de andra, som man själv inte ens tycker förtjänar att spela, bara glida in på räkmacka, dra på sig matchtröjan och sen bara köra igång.

Visst, det blir ju några inhopp här och där, men det blir ju inte så mycket speltid. Oftast blir det bara 1 eller 2 matcher. Ibland vill man bara gå fram till coachen och säga:
-Vad gör jag fel? Hur ska jag få dig att förstå hur bra jag egentligen är?

Men det blir lite motsägelsefullt eftersom en anspänning skapas och snarare får omvänd effekt och blir negativt.
Många coacher har oftast en favoritspelare och där är det samma sak. Hur kan den spelare vara bättre än mig? Men det är väl något som inte syns på ytan, utan endast kommer fram i omklädningsrummet.
Så hur löser man det för att få börja spela för en trevlig coach som ser din fulla potensial? Tja, det är bara att visa upp sig för så många coacher som möjligt och till slut hitta en som ser saken på samma sätt.
Tyvärr var det ett tag sen det hände sist, men men, tålamod är en dygd........

2006 - lösningarnas år.