På väg till igår

Vad var det som hände? Helt plötsligt stod man där, x antal år senare och såg tillbaka. Inte med vemod, inte med ett öra-till-öra leende, utan med lite nedsjunkna axlar och en lakonisk min. Nja, det sista är kanske en smula överdrivet, men det är väl kutymen att överdramatisera när tankar blir till ord. Det var inte vemod, och heller inte ilska...snarare vördnad. Jag hade tillåtit mig själv att ta några steg bakåt i historieboken med mina initialer på pärmen. Bakgrunden var en annan människas reflektion och ungefär som en gäspning spred sig dennes kontemplation via bildskärmen till min boning.

Jag började tänka tillbaka på tidiga år. Från barnsligt roliga händelser som till exempel när jag för första gången skolade. Det var årskurs 1 då yours truely helt sonika gick hem under dagen, vilket om något är en attest till den envishet som stått sig genom åren. Sen börjar bandet rulla snabbare och snabbare. Sommar- och vinter-OS med de lika idrottstokiga bröderna M&R som bodde ner för gatan, skolbytet i 4:an, brev från andra sidan av Atlanten, Audi 100 till farmor och farfar på helgerna, hugga ved, dricka choklad, se farfar slinta med motorsågen och såga sig själv i benet, och smultronen på sommaren.

Att säga att utvecklingen följde något som kan kallas för norm är som att kalla temperaturen i detta land för konstant. Men det gick...liksom åren. Den bestående faktorn måste jag påstå var tryggheten. Ulven må ha stått för dörren lite då och då, men tilläts aldrig in, och världen var ändå förhållandevis säker.

Det är märkligt det där med insikt. Den kommer liksom inte enligt en viss tidsram, eller genom påtvingade handlingar. I detta fall är härkomsten något så simpelt som en patiens som jag lade i all stillhet under kvällen. Min farmor och faster hade en stor förkärlek till dem och korsord. Den senaste tidens konvalescens har gett mycket tid till att låta tankar och idéer löpa fritt, men utan någon som speglar dem förblir de vildhästar och och inte dressyrhästar. Det är vid tillfällen som dessa som jag gärna hade haft kvar dem för att kunna byta några ord och fråga hur de mår. Men så är det inte. Så blir det inte. Begrav och gå vidare.

Det jag framför allt skulle vilja säga är ett kort tack. Här och nu hade med största sannolikhet sett drastiskt annorlunda ut utan denna trygghet. Därför yppar jag en stilla anmodan till dig att säga till en person/personer som gjort ditt liv bättre att de är betydelsefulla. När slutsignalen ljuder är det för sent....för er båda. Inga fler skott och inga fler ord. Publiken lämnar arenan. Game over - inga frispel.