I väntan på tomater

Kvällen hade blivit till natt. En hektisk natt i neonljusens och de nu utklingade skrattens tecken eftersom förmiddagen tagit vid. Kvar bestod ett tafatt adjö, en promenad där förströelsen bestod i några låtar som distraherade sinnet lagom mycket för att det usla vädret inte skulle bekomma honom.

Tankarna landade i en stilla önskan att det fanns några ägg och något pålägg som fortfarande var på rätt sida av utgångsdatumet. Som så många andra halvhjärtade kontemplationer ledde det tankarna in på frågan om att önska sig något, och hur tafatt det egentligen var.

"Att önska sig något är som att tro att det kommer växa tomater när man planterat paprika", tänkte han stilla för sig själv och drog sen på smilbanden. Att skapa egna, gärna inte helt logiska talesätt, var något han fann oerhört lustigt. I just detta fanns det väl en liten, om än ologisk poäng. Samtidigt kunde det härledas till det predikament som han själv i viss utsträckning levde med.

Det var något som kunde skrattas bort, men samtidigt inte ignoreras. Manualen låg i bakfickan, men den gick liksom inte att omsätta till det praktiska. Det var kanske dags att hålla utgivaren ansvarig trots allt?

Bruce Springsteen tog honom bort ifrån tankarna som snurrade genom att förklara vad paradiset var för honom. Paradise - en låt som alltid fick honom att tänka på en god vän med ett snudd på osunt intresse för mannen.

"Nåja, det finns väl värre saker att bara besatt av", tänkte han när tåget rullade in på perrongen. Han satte sig ner, skruvade upp flaskan med vatten han köpt på vägen. Knappt hann flaskan lämna munnen då han hörde en röst: -Du ser bekymrad ut.

En dam som med ett par år hade passerat pensionsåldern, men som hade oerhört livfulla ögon och en utstrålning som vittnade om en vital person.

-Jag vill inte vara ofin, men det ser ut som att du kanske vill byta ett par ord, om än triviala.

-Hur vet du....? fick han halv desorienterad ur sig. Nyfikenheten på vad hon baserat sitt utlåtande på, och om han verkligen var så lätt att läsa, gjorde att ytterligare några frågor följde.

De fortsatte samspråka en lång stund och damen berättade hur hon själv haft en hel del motgångar på sistone med bl.a. duster mot cancer och en utdragen rättegångstvist mot en bostadsrättsförening som hon till slut vunnit. Det som han fann mest fascinerande var inte exakt vad hon sa, eftersom det var samma livsråd som han fått ett antal gånger tidigare från allt till barstolspsykologer, till verkliga psykologer. Det var hur hon sa det. Känslan av äkthet genomsyrade varje ord. Hon visste helt enkelt det som någon som läst sig till livserfarenhet aldrig kunde, eller hade återgett.

När damen reste sig för att gå av sträckte han utan att tänka på det fram sitt visitkort. Hon log ett sånt där innerligt leende som bara lite äldre männsikor kan le, och tog artigt emot kortet.

Tåget rullade vidare och återigen fick Bruce chansen. På vägen hem stannade han till i närbutiken och köpte allt som krävdes för en rejäl brunch, däribland tomater vilket frammanade ett litet leende. Det var helt enkelt så en dag som denna skulle fortsätta.