Reality....or not?

Jag minns det väl. Den där dagen då ett knappt dussin personer klev in i ett hus i San Francisco. Jag följde deras liv rigoröst och delade deras känslor, deras glädjge och sorg. Och sorgen var där när de åkte ifrån The real world MTV.

Reality TV - varför heter det så? Vad exakt är verkligt med att sätta ett antal personer i ett hus, låsa dörren och sen sen titta på dem? Lägg därtill att de flesta törstar efter uppmärsamhet, utan att se bortom nästa uppseendeväckande handling, och där har du grunden till den nya generationens TV. Förr betalade man skådespelare, nu räcker det med uttråkade och spotlight-sugna ungdomar som mer än gärna gör det som regissören säger. För det är regisserat. Verkligheten har numera ett manus.

I början tror jag ändå att det fanns en viss genuinitet, även om jag tvivlar på att allt var på riktigt. Numera är det uppstyrt och förutbestämt som vilken annan serie. Och de som deltar har självklart ambitioner att bli "kändis".

Kändis? Vad är det egentligen? Det är med lätthet det mest överanvända och mest överskattade titeln du kan ha. Men har alla verkligen förtjänat sin status med denna åtråvärda titel? Titta på systrarna Graf och Carolina Gynning t.ex. Deras enda merit från början var att de tog av sig kläderna. Eller Alex Schulman som startade en blogg. Vad säger det en högstadie-elev som ska välja karriär? Börja blogga, fyll kroppen med syntetiska material och ta av dig kläderna. Är det verkligen det som ska vara nyckeln till framgång?

Vad jag vill säga är att jag har oerhört lite respekt för människor som blir kända bara för att de gör något uppseendeväckande. Ta t.ex. Filip och Fredrik som blev kända genom "Ursäkta röran, vi bygger om". De gick helt sonika runt på stan och var ohövliga mot folk, och blev direkt kända. Är det så man ska gå till väga? Gå runt i Sturegallerian, ta några män på kuken samtidigt som du blir filmad? Jag har svårt att tro att de, när de ser tillbaka på sitt liv är stolta över det, men sväljer det som du sväljer en illasmakande hostmedicin. "Ändamålet helgar medlen", gäller även media och kändisksap tydligen.

Allt börjar till slut i ett medium som från början hade kraften att göra gott, men som allt annat med sådana förutsättningar korrumperas det i kapitalismens namn. Och nu är det för det flesta lika livsnödvändigt som hjärtat och lungorna. Vi har slutat leva våra liv, och det är det som faktiskt är undertonen i hela Cable guy, men som jag tror många förbiser eftersom Jim Carey gör en enormt bra roll. TV är numera ett medium vars syfte i första hand är att skapa konsumenter, i andra hand underhålla dig, och i tredje informera. Vad hände med att göra bra public service som vi kan gagnas av? En intressant frågeställning är vad som skulle hända med världen om vi slutade titta på TV? Och då menar jag att vi ALLA slutar titta på TV. Bara tanken får det att kittla till i hjärnbarken. Tänk om vi började ställa krav på programskapare att deras alster skulle vara informativt, ärligt och medmänskligt, vilket koncept.

Mitt råd är att stänga av TV'n, gå ut, prata med folk och få en geniun upplevelse. Låt inte pseudo-människor vars främsta uppgift är att sälja dig saker du inte behöver, diktera din tillvaro. Låt dem inte forma dina barn till små Kardashians eller idoler. Inse att värdegrunder som hövlighet och vänlighet inte är förlorade som dygder. Det finns en värld där vi inte behöver håna andra för att må bra. Bortom landet av micromat, färgglada reklamfilmer som berättar vilken tandkräm som är bäst, och definitivt bortom människor med tvivelaktig moral och genuinitet finns....livet. Som det ska vara.