Ge mig en stor blodig stek

I samband med en ickerelevant företeelse kom jag att tänka på 2 personer i min släkt som är vegetarianer. Den ena ideologisk och den andra av hälsoskäl.
Båda äter i och för sig fisk och mjölkprodukter vilket betyder att de är....vegoetaraner? Ärligt talat finns det få saker jag bryr mig mindre om än särskiljningen mellan vegetarianer, veganer och allt vad det nu heter. Min uppfattning är dock att det oftare är vegetarianer (det blir typbestämmelsen from nu) försöker påtvinga sin ideologi på mig.
Djurens rätt att leva, kött är mord, bla, bla, bla.

Basal kostlära är att kroppen behöver vissa ämnen för att fungera. Och för att få i oss det måste vi äta animaliska produkter.
Ok, det GÅR att äta substitut, men det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill kunna äta normalt och bara för att jag har ett val att inte göra det betyder inte att jag måste det.
-Även morötter skriker när dem dras ur marken.

Ok, lite barnsligt, men jag var tvungen att få med den.

Men det är något konstigt med det. Vi kan förfäras över hur noshörningen Nelson dör, eller att en låda med 3 kattungar hittas utan ägare. Men när det DÖR människor i parti och minut går det förbi som en ljummen fis i ett välventilerat rum och det är sånt hyckleri.
Jag ska inte säga att jag är mycket bättre, men jag hycklar inte och hävdar mig själv vara en sann humanist eller räddare av världen bara för att jag går med i Facebookgruppen "röd tröja för munkarna i Burma" eller ger 100 kr till Unicef.

Det får mig att tänka på en diskussion som uppstod med en kollega för några år sedan efter en jobbfest då det varit översvämning i Zimbabwe tror jag det var. Jag yppade då min ståndpunkt att inte ge till någon hjälporganisation då den insikt jag fått i dem är att procenten av det jag ger som renderar i faktiskt hjälp är knappt tvåsiffrigt i procent och att det finns så många olika bistånd att jag inte kan säga vad som är den mest rättfärdigade.
Mitt svar gjorde min kollega mäkta upprörd, så till den milda grad att han vid bardisken högt och tydligt börjar kalla mig för brunskjorta (referens till Nazister) och människohatare bland annat för att sedan storma ut.

Med hatt i hand fick jag dock en ursäkt dagen efter, men det var en motvillig sådan som mer var ett spel för galleriet då han hade ambitioner att slicka sig....förlåt, klättra, uppåt. Huruvida personen fortfarande är en kollega förtäljer inte historien. Men när jag ser honom minns jag dock alltid vem han är och vad han står för. Liksom vilken svag och falsk människa han egentligen är.

Så om vi ska summera det så är jag en människohatare som inte bryr mig om någon annan än mig själv och definitivt inte djurens rätt.
Har jag förverkat min rätt att leva till och med?