Varför stanna kvar med en hustrumisshandlare?
Olyckorna avlöser varandra och hösten börjar göra sig bemärkt. Känns som jag har sett de här fyra väggarna och höstmörkret utanför fönstret på tok för mycket senaste tiden.
Jag har varit krasslig förra veckan och när det äntligen släpper så hoppar man runt på kryckor hemma och slänger i sig tabletter så till och med Kurt Cobain skulle bli avundsjuk.
Missförstå mig rätt och läs allt innan du dömer, men att bli sjuk (förutsatt att man inte har 40 graders feber e.d) är rätt skönt första dagarna. Du får sova ut, kolla lite day-time TV medans det inmundigas saft och glass. Bästa livet.
Men efter några dagar förbyts det "sköna" mot tristess. Du har sett alla filmer igen. Surfat på alla hemsidor etc, etc.
Så nu, snart en vecka in i hemmavarnadet börjar det bli en plåga. Och det är långt ifrån slut.
Var på Sabbatsberg idag för en mindre operation på knät. Men det var ändå narkos, recept på smärtstillande och kryckor som blev resultatet.
Summan har kommit ifrån frekvent fysisk aktivitet. Blir lika irriterad varje gång nån soffpotatis som kommer dö vid 50 pga blodpropp säger:
-När ska du sluta, det är farligt med sport.
Det är just det som är grejen. Varför slutar jag inte? Jag har stukat fötterna x antal gånger (vilket resulterat i sammanlagt ca 1,5 års rehab), knät börjar falera (mer rehab), har spräck ögonbrynet 2 gånger och båda lillfingrarna är konstant stukade.
Så varför inte sluta?
Enkelt. För att jag älskar det. De där 1,5-2 timmarna på planen slår vilken meditation/yoga/psykolog som helst.
ALLA bekymmer och problem lämnas därhemma. Grädde på moset är när man drar en riktigt skön no-look pass eller sänker några treor i ansiktet på en kille, för att sen få trasha honom.
Men för den som inte gjort detta, är detta snudd på oförståligt. Ungefär på samma sätt som jag för mitt liv inte kan förstå en tjej som blir slagen, men stannar i förhållandet med killen eftersom han "lovar att aldrig göra om det".
Antar att jag igen snuddar vid ett tidigare ämne, människor kommer göra saker som inte går hand i hand med din världsbild. Det är bara acceptera. Du kan fråga personen om motivet, men att ifrågasätta, nja..........
So, när kommer första samtalet med erbjudande om matlagning och städning?
posted by Martin @ 7:55 em
5 comments
5 Comments:
Är med dig hela vägen på ditt resonamang om varför man fortsätter trots alla krämpor det medför. Gillar dock inte liknelsen med kvinnomisshandel och varför de misshandlade stannar då det handlar om makt och förtryck av den fria viljan.
En kvinna som blir misshandlad har inte alltid styrkan att säga ifrån och bara lämna, tyvärr. Men en sådan person behöver proffisopnell hjälp och det behöver väl kanske inte du och jag (ännu) för vårat sportande. :)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Poängen ligger inte i att jämföra problematiken med de två utan snarare att påvisa samma oförståelse jag möts av när folk undrar varför jag fortsätter idrotta, trots alla skador, som den oförståelse jag har för varför man inte lämnar någon som misshandlar en.
Vi behöver nog också hjälp, men är för envisa för att erkänna det.......eller så finns det ingen hjälp för såna som oss.
Inte en adekvat jämförelse och snudd på en förolämpning tycker jag och då inte mot oss.
Idrottande men i yngre medelåldern är inget samhällsproblem jämfört med mäns övervåld mot kvinnor och alla de aspekterna kring detta.
Igen, det är alltså inte problematiken som jag fiskar efter i paralellen.
JAG förstår inte hur en person som blir misshandlad på en daglig basis tänker. JAG utgår ifrån min världsbild och då är lösningen enkel - lämna aset snarast möjligt.
Sen att det finns en djupare problematik i det må vara hänt, men JAG förstår inte en sådan persons ideologi.
Jag hoppas det skingrar några moln.
Skicka en kommentar
<< Home