Fan vad synd det är om folk

-Hejsan, vill du stödja kampen mot tortyr i Iran.

Oförhappnandes tar jag ur en lur från iPoden som spelar lite skön D'Angelo som fått ett skönt uppsving igen och får denna fras riktad min väg.
Tortyr? Iran?
Visserligen hade jag läst att Irans president Mahmoud Ahmadinejad skulle tala inför FN och även hade begärt att få lägga en krans vid minnesplatsen för döda vid platsen där "Twin towers" stod. Han blev för övrigt inte bara nekad detta, men med kraft nekad detta. Do as I say, not as I do. USA predikar fred mellan länder som är bittra fiender, men kan inte låta en tidigare fiende göra en godvillig gest gentemot sig själva? Återigen, hyckleriets högborg - US of A.

Jag har på sistonde börjat irritera mig på att det är "mer" synd om vissa. Dvs att i pressen får sådan saker som bröstcancer och invandrarfientlighet proportionelig mycket större uppmärksamhet än testikelcancer och omvänd rasism.
Personligen har jag blivit kallad rasist vid ett antal tillfällen och det svider inte lika mycket nu som första gången, men det börjar för mig bli ett förbrukat ord. I brist på argument tar man till detta ord och förringar dess egentliga innebörd och det tynger mig. Ungefär på samma sätt som kvinnor tar ordet våldtäkt i sin mun som ett sista sätt att skada en som skadat dem först.
Båda orden bär en oerhörd tyngd och att nyttja dem utan anledning är vedervärdigt.

Men det handlar väl om att sälja lösnummer och då slår "Stureplansprofilen våldtog igen" "Muhammed kallade Göran rasist".
Återigen hatar jag att förtydliga mig, men om någon kan missförstås så är det jag. Våldtäkt och rasism är oerhört förkastligt liksom incest och djurplåger. Min poäng är, vem är det mest synd om? För just nu snedfördelas informationen mot viss grupper och därifrån kommer min frågeställning.

Exempel. "Rosa bandet" för stödet mot bröstcancer har funnits i flera år med flera stora insamlingsgalor. Men jag tror det var först i år som det kom ett blå band (nej, inte soppan) för stödet mot testikelcancer. Jag antar att det är därför det finns flera olika fonder, för skulle det bara finnas en cancerfond skulle man inte få in donationer i samma utsträckning. Men uppmärksamhetens öga har dock utan tvekan fallit på bröstcancer. Varför?

Här återvänder vi till vår Iran-vän. Min ideologi håller sig fast här, vem är det mest synd om globalt och vilken organisation ska jag ge till?
Det är alltså inte så att jag står här utan empati, utan snarare utan val. Vilken "cause" är mest värdig? Rädda barnen? Unicef? Green peace? Barncancerfonden eller Stöd barnen i Rinkeby? (Förlåt en Nile city referens, men jag måste fan få in lite ironi här)

För att avsluta så pitchade han som sålde in tortyren i Iran sin sak rätt bra. Ställde ledande frågor, tog kontroll i diskussionen och visade fakta. Men han missade 2 saker. Han var för inriktad på fakta och de bilder han hade med sig och så saknade han personlighet, dvs att vi fick ingen personlig kontakt där han fick mig att känna empatin. Bara en medelmåttig säljare alltså (för det är det han är, inte en samarit)

Till sist, bara en kul, sätta saker på sin spets och lite löjlig sak, men vad säger man när en båt är på väg att förlisa?
-Kvinnor och barn först.
Är det så att män är mindre värda då alltså?