Den tunna sköra tråden.

Är du glad? Känner du att du lever livet och utnyttjar din tid för att glädja andra och dig själv? Oavsett om du gör det eller inte så tänkte jag ge dig ett incitament att fortsätta eller börja göra det.

Idag var jag och hälsade på min pappa som är hemma i Sverige. Anledningen till att han är hemma är att min faster (hans syster) är sjuk.....mycket sjuk.
För cirka ett år sen fick hon diagnosen hjärntumör. Första behandlingarna stoppade och vände symptomen. Men fler tumörer kom och till slut, i julas, brast det. De starkaste cellgifterna hjälpte inte och hon fick några månader kvar att leva.

Bara några dagar efter att behandlingen med cellgifter upphört kom första reaktionerna. Vänster arm och sida förlamad.
From. den dagen har hon varit rullstolsbunden eftersom hon inte längre kunde gå själv. Sedan följde svullnad i ansiktet, mycket begränsad rörlighet, stora talsvårigheter och förlorad funktion över kroppsvätskor. Hon kan fortfarande vara i hemmet, men jag vet inte hur länge till.

Min faster har alltid varit aktiv och en stor del av mitt liv tillsammans med mina farföräldrar och länken till USA. Vi var och hälsade på min far i USA för bara några år sen och hon har sedan flera år tillbaka varit gift med en riktigt bra man. De har köpt hus i Täby som de renoverat (bla badrummet där de satt in ett nytt handfat......för två) De har också varit på ett antal resor.
Tänker bara på Robin Williams i "Good Will hunting" när han sitter på bänken och berättar om sitt liv. "Because the doctors could see in your eyes that the words visitinghours didn't apply to you."

Jag har inte vetat att det varit såhär allvarligt, förrän en månad tillbaka. När jag talade med henne innan julen sa jag att det skulle lösa sig. Minns fortfarande att hennes röst brast när hon höll med.
Varför jag har väntat ca 1 månad att åka dit? Döm om du vill, men jag tyckte det kändes falskt att åka dit när jag varit där 1 gång senaste 2 åren. Sen har jag svårt att konfrontera döden. Out of sight, out of mind.
Men efter samtal såg jag också att en visit visade empati och familjekänsla.
Idag fick jag se henne, ärr i huvudet efter operationen, i rullstolen, kroppen i en förvriden position pga förlamningen och ansiktet svullet så ingenkännande inte var automatiskt.
Hon är fortfarande mottaglig för tilltal, men kan bara svara i korta fraser. Samtalet blev mest med hennes man och min far pga rådande förutsättningar.
Det var svårt och under bussresan hem flög många tankar. Några av dem, jag ska inte gå in på dem, men slöseriet med självmord och hur man med religion kan förklara rättvisan i detta var några.

Så det jag tar med mig är att jag konfronterat min rädsla och verkligen börjat uppskatta livet mer vad gäller mental och fysisk hälsa. Hoppas du också kan det genom dessa ord.