Trött i skuggan

Ännu en rad i ljuset från gatlyktan utanför fönstret. Solen är ett minne blott och återigen regerar de ljusskygga.
Varför tar inte dagen slut, eller ska vi fråga oss varför nästa dag inte börjar?
Denna dagen borde ha slutat för länge sedan, men vakenhetens hullingar har borrat in sig i ögonlock och blek hy likt piratskeppets änterhakar.
Bredsida efter bredsida bombarderas sinnet av önskemål om små meningslösa uppdrag och oförmågan att svinga svärdet för att kapa repen paralyserar och repen i den gordiska knuten dras åt allt hårdare.

Släpp mig fri! Låt mig träffa John Blund ännu en gång.
Men som vanligt svarar Sirenerna inte utan erbjuder istället ännu en sång om svunnen tid och förlorad kärlek.
Och med dessa två ämnen i brunnen av verser har de en outtömlig källa av melodier och visor för att inte släppa taget.

När ska de sluta sjunga och när ska svärdet höjas? Det får tiden avgöra. Den är allt vi har, men aldrig kommer äga.