Det är din tur nu.....

Jag har kommit fram till punkten där jag tvekar att ringa. Dels för att jag inte kunde erinra mig den senaste gången den här personen tog initiativet att göra något, men det var minst 2 år sedan.
Dels för att den berömdra droppen rann över och det är väl lite så jag är att när brytpunkten väl nås finns det ingen återvändo. Men också för att min vän har börjat visa upp ett oerhört själviskt beteende som tidigare inte visat sitt fula ansikte.
Och om du känner mig väl så sitter inte det väl med "the big kahuna".

Sedan har vi den där fåfängan eller ska vi kalla det högmodet där orden:
-Men, jag ringde ju förra gången, varför ska jag ringa igen?
Dessa ord kan vara förbehållna för dem som är för självmedvetna och inte kan bjuda på sig själva. När man börjar räkna sådant under en kortare tidsperiod bör man se över sin vänskap.

Det är väl en del av min personlighet och den har förstärkts under min tid i USA. På samma sätt som att ha en balansräkning på vem som ringde sist, är det lika fattigt med folk som ska ha koll på varje krona. Tex, om jag köper en öl på ett ställe för 49 kr och min vän sedan en på ett annat ställe för 39 kommer jag inte börja dividera om den där tian.
Dels är det så lite pengar och det andra är att sådana summor alltid jämnar ut sig i långa loppet.
Livet är för kort för att hetsa upp sig över 10 kr. Den upphetsningen spar vi till en mysfralla en varm sommardag bakom ett par solglasögon.