Glädje!

Visst är det skönt att känna att man är den av de som är få förunnad att över huvud taget känna glädje. Nej, förlåt, alla är ju glada. Eller? Hur många gånger när du ställer frågan:
-Hur mår du/hur är läget?
...får du svaret: Jo då, det knallar och går.
Sitter du och runkar och smäller smällare?

Det har blivit så negligerat att säga något som är utanför normen så att numera måste det du säger passa in.

Självklart kan man faktiskt vara glad, men på nån nivå så har du ändå något som tynger dig. Jag vet, det är en svaghet, men så är det.
Eller....?

Jag vill nog mest komma åt den slentriana känslan/reptilhjärnan som säger oss att man inte kan säga NÅGOT negativt om vardagen.
Självklar har vi kommit till delen av bloggen där jag motsäger mig själv. Som vanligt då tar jag till ett citat.

(Tommy) -Är du glad Percy?
(Percy) -Vad är det för fråga?
(Tommy) -Ja, man vill ju va glad va.
(Percy) -Glada är människor som inte vet bättre.
(Tommy) - Vad vill man vara då?
(Percy) -Rik naturligtvis

Ah well, det är bara kemi. Jag är glad :D