Framfart i surrealismen

Inte en dag som de andra, det var ju ändå dagen före dopparedagen.
Varför har inte fler skämt skrivits om det? Doppare dagen? I gatuordboken anno 2009 tror jag många skulle härleda dopparedagen till något sexuellt snarare än vår frälsares nedkomst.
Men det är väl där det konservativa krockar med det liberala. Och mitt i denna icke krock skulle jag alltså framföra mig själv på gatorna som en nyuppstånden Fenix själv.

Det lockade nästan till skratt när jag började tänka på hur tiden och världen behandlat mig det senaste året. Att inte blotta ett leende som visade hela garnityren ackompanjerad av en ståtligt hållen rygg hade varit allt annat än tjänstefel.
De dunlätta stegen med ljuset från solen, månen och stjärnorna i blick skapade en sådan perfekt geometrisk figur att självaste matematikerna på Kungliga tekniska högskolan hade förbryllats över dess perfektion.

Jag lät min solglans och förväntan smitta av sig på min marschkompanjon när jag lite smått nostalgiskt började låta penseln måla bilden av oss två vandrandes i Stockholms perfekta solljus med våra ljuvligt klingande flaskor i små lila påsar som taktfullt slog emot varandra när vi passerade Konserhuset som för att säga:
-Tack för fornstora musikstycken, men nu tar vi över.
Målet för promenaden var den lilla bit av verkligheten som vi kallade Verandan. För ett otränat öga föreföll platsen se ut som något i en deprimerande Lars von Trier film, en enkel glänta med lite solljus över sig och kanalen vid fötterna. Men för oss var det verkligheten som med ett väntande stort famntag som gav oss mod, vigör och kärlek.

-Låtom oss fylla våra kärl med dryck med bubblor och kyssa Baccus i röven, proklamerade Vincent så högt att ett par kanadagäss tog till flykt mot säkrare delar Kungliga Djurgården eller varhän än gäss behagar bege sig.
-Baccus? Vad fals? Duger inte våra fornstora asar längre för ditt numera förfinade arsle, svarade jag mest för att jag visste att ämnet skulle ge oss goda 5-10 minuter käbbel huruvida Stadshagen var ett steg uppåt, neråt eller i sidled från Aspudden.
Och där låg vi med våra vinterbleka hudar och käbblade. Aldrig var det med en aggens hand som vi gav oss in i dessa labyrinter av nässlor och rosor, utan mest för att se vem som orkade uthärda längst.

Som vanligt lät dock glädjen vänta lite ytterligare, men ack vilken glädje. Det var något inkomplett över att ligga där och käbbla med Vincent, dock utan att förta den glädje vi kände över att få lämna verkligheten, om än för ett litet tag.
Det vi inväntade var inga mindre än den resterande delen av den gordiska knuten som var vårat vargpack. Komplicerat - visserligen. En oförstålig röra för det utomstående och otränade ögat, ja.
Men om du av flocken tilläts lägga ditt rep till knuten hittade du något som få haft ynnesten att få njuta av.
Och där låg vi, klockor kastade, Verandan med sin vackra vy framför oss och symbiosen av alla luster, förnödenheter och glädjekällor som vi behövde.
Det var en vacker tid, ett vackert land och en förbannat bra tid att leva i.