Vandrarens väg

Den mörka skuggan av en man som sjunker är över mig åter igen. Jag önskar ibland att jag inte visste att detta var ett faktum och att det inte spädde på den mörka flod som rinner igenom den dagliga chimären.
Det kan tyckas fånigt, men i den naives ögon kommer alltid en viss tro finnas. Den tron som succesivt suddas ut av ormtungorna och erosionen som kallas livet.
Även om formatet ändras, finns den där. Dock ej med samma lyster och det är smolk i bägaren kan tyckas, men faktumet är att allt handlar om genuinitet. En bluff synas alltid och blir till slut lika ihålig som orden den byggdes på.

Det är dock inte utan en viss medvetenhet om gravitationen som frågan återigen ställs huruvida förutsättningarna matchar utopin. Skyttegraven är allt för grund och kulorna allt för många. Vad som skulle kunna vara är inte mer än några tomma stolar vid en öde busshållplats med vacker vy. Visst, det är pittoreskt för stunden, men även den mest fagra vyn blir till slut bara.......ännu en plats. En plats du inte lämnar och som förvisso skänker dig viss ro, men där slutar också dess storhet.

Men att bygga igloos och nöja sig med läget har aldrig varit en melodi som spelats av strövaren på sitt munspel. Nu ligger detta hanses instrument i fickan och väntar på att få ta ton och glädja istället för att gå i moll.
Att inte få skina och visa sin storhet är dess svaghet. Giv den en chans och den förgyller ditt liv som du aldrig tidigare trott möjligt. Men fickan är för djup. Sinnet fördunklat och som så mången andra storheter stannar det vid en tanke.

Och åter igen virvlar strömmarna upp från "forn stora dar" och samtidigt ger översteprästerna ännu en utgåva av sitt stora tal från podiet för att bevisa sin överlägsenhet och till lika despoti. När ska du lära dig o du hänförde novis? När ska du inse att bredsvärdets makt och styrka inte går att förhandla med och det svingas obönhörligt var gång ett huvud sticker upp över mängden? Men även svärdsvingaren blir gammal. Så bida din tid och svanka aldrig med ryggen, tiden kommer.
Och en dag kanske även det mörka vattnet ljusas upp och bjuder till en dans i symbios snarare än en i oharmoni.