Leve grottmänniskan!

Du sitter själv, elden håller på att dö ut. Du har inte ätit på 3 dagar och regnet fortsätter falla. Då kommer plötsligt en annan människa med en nyfångad gris och frågar om du vill äta. Vad gör du?

Ok, det är en något förenklad historisk återblick hur vårt samhälle började och poängen är att människan är ett flockdjur, eftersom hon tidigt insåg att för att överleva krävdes samarbete. Flera tillsammans kunde uträtta mer än en ensam person. Detta ringer sant även idag, även om våra storstäder uppkommit av andra anledningar, känner vi trygghet när vi är med flocken. Det är alltså ingen slump att vi tyr oss till andra människor, det är inprogrammerat i vårt DNA. Med det kommer också ett rättvisepatos, ett revirtänk och en instinkt att skydda de våra t.ex. familjen. Visst finns det sen anomaliteter, men den stora majoriteten är byggda på det viset.

Vi har i urminnes tider krigat och fortsätter med det än idag. Är det inte lite märkligt? Trots att vi utvecklats något enormt (enligt oss själva), tar vi till denna sista utväg för att lösa en dispyt än idag. Det som från början var strid för att behålla eller utöka ditt rikes mark och i andra hand sprida ideologi, är nu en nästan helt uteslutande ideologisk strid. Vårt sätt att tänka och vår livsstil är den rätta, och den ska vi sprida med våld om så måste. Det är som sagt också inprogrammerat i oss. Vi mot dem. Men vad slåss vi för? Vem är fienden och är det alltid samma fiende? För gemene man är "kriget" lite annorlunda. Ett exempel som jag gillar att återgå till är derbyt mellan två lag, vi säger Djurgården och AIK. På varsin sida står supportrar och schismen är total och att börja heja på det andra laget är helt otänkbart. Veckan efter möter Sverige England i en landskamp, och då står samma människor sida vid sida eftersom vi då har en annan fiende att slåss mot. Om vi sen inte kan besegra någon med strid så stöter vi ut dem. Titta t.ex. på en grupp barn som leker, där det kommer ett okänt barn och frågar om det får vara med och kanske t.o.m. leka med någon leksak. Vad är responsen? Nej. Min leksak. Du får inte vara med. Barn som inte ens hunnit präglas av vi och dem har redan det tänket i sig. Det säger en del.

Är det då med allt detta i åtanke, så konstigt att vår värld ser ut som den gör idag? Hur mycket vi än vill pådyvla att vi är utvecklade, fattar humana beslut, hjälper gamla över gatan, står upp för vår granne och så vidare, är vi fortfarande samma gamla barbarer som vill roffa åt oss det vi kan få och stöter bort de som inte är som vi här i Sverige. I många av oss lever fortfarande denna grottmänniska kvar och om du inte tror mig, skärskåda gärna dig själv någon gång och fråga dig själv om du låter din stenåldershjärna, eller din riktiga hjärna fatta de beslut som du gör?