Reunion

Det börjar vankas en återträff.
Grundskola, gymnasium, lumpen? Bättre upp.
Med en lång och diger coachkarriär har jag lärt upp en och annan spoling till att bli en rätt dräglig basketspelare. Det jag kan skryta med är 2 spelare som spelat i Europa och en i högsta ligan i Sverige.
Deras bedrifter till trots så nämner jag ändå min näst största bedrift i nästa andetag även fast den gör mig minst lika stolt.
Utav spelarna som jag coachade i mitt första lag blev samtliga coacher och några är fortfarande aktiva medlemmar i olika basketföreningar.
Och i flera av de följande lagen blev flera spelare coacher.

Att kunna återförena nästan en generation basketspelare från område jag var verksam i skulle vara magiskt för min del.
De äldsta får mig att känna mig rätt gammal även om jag var rätt ung när jag antog mig dem. Och de yngsta har just börjat knäppa upp sin första kalla skummande (åtminstone lagligt)
Jag hoppas att jag en dag återfinner gnistan att coacha igen, men just nu ligger den på is.
Jag är stolt över mina guys för jag vet vad jag tagit dem igenom/utsatt dem för. Men samtidigt vet jag också vad de kunde ha varit.
Inte för att jag tror att någon som läser denna text kommer ta notis över detta, men jag vill ändå tippa hatten i Christer Corpi. Christer var länge synonym med Svensk boxning, men efter att han hängde upp handskarna jobbade han länge i Östbergaskolan och gjorde ett jobb som många på skolan och på högre intsans aldrig förstod storheten i.
För mig är det en ära att ha fått hjälpa honom coach basket där jag stod för know how och han för jävlar anamma.

En svunnen tid, men om inte allt för mycket har ändrat sig så står det fortfarande en SM-buckla vid Östbergaskolans bibliotek med två blonda, vältränade coacher som utstrålar stolthet över ett lag som just vunnit skol-SM.

Some things they can't take away from you!