Mitt sjuka jag.

Jag hade en dröm igår natt.
Den kan nog tolkas som en av dem där som inte riktigt faller in i det politiskt korrekta eller för den delen det korrekta över huvud taget.

Det jag gjorde var att arkebusera 8 människor. Dem kände mig. De var mina vänner. Inte några som jag känner i verkliga livet utan bara vänner som bad om nåd. De kunde inte gå ner på knä och be för sina liv eftersom de var fastbundna.

Och jag skönt dem ur min synvinkel i vänster och sen höger axel. Sedan tog jag vänster och höger buk/höft. Sedan sköt jag ett skott i bröstet och två i huvudet.

Det är inte din "klassiska" arkebusering.
Snarare en tortyrisk sådan. Varför? Jag har ingen aning. Det var min dröm.
Efter att ha skjutit dem så fick jag 3200 dollar för det, dvs 400 dollar/person.
Dock så mådde jag fasansfullt dåligt efteråt. Det var en del av drömmen som jag tror mig ha glömt, men jag tror mig ha blivit tvingad till akten.

Det konstiga i det hela är dock inte att jag gjorde dessa horribla saker, utan att jag inte vaknade utav det. För som ni alla vet så vaknar man utan en dålig dröm.....but I didn't.

Ibland hyser jag vissa tvivel om mig själv......men så minns jag vilken värld vi lever i och inser att det kan vara mycket....mycket värre.
Jag svävade för övrigt ut i en annan sfär lite senare, men dock icke lika morbid.
Tolkningar? Ja tack.
Men bara dem som lyser lite ljus på denna mörka sinnesstämning och mitt galna sinne.

Men sen har vi den andra sidan.
Idag satt jag i Humlegården och drack öl med mina vänner. Som vilken dag som helst. Och som alla vet måste man besöka pissoaren vid Humlegårdsgatan/Sturegatan lite då och då. Från det hållet jag kom så gick jag också förbi dam toaletten där två fagra madamer pratar med en person inne på toan.
Det visar sig efter mina uträttade ärenden att denna personen inne på toan är en aning labil och hävdar att den bula han åsamkat sig själv kan bli en dödlig svulst. Efter en lekmans undersökning och ett ganska strikt discilinäriskt övertygar jag honom att bulan inte är fatal.

Dock är Mikael (som han hette) påverkad av vad jag tolkar en lugnande drog, antagligen heroin och har svåra separations problem.
Jag och dem två damerna (Johanna och Sarah som talat med honom ca 10 minuter innan min ankomst) pratar med honom då han uträttar sina behov pga en lös mage (enligt utsago)
På ett tidigt stadium så tar jag beslutet att ringa polisen då han inte verkar kapabel att ta hand om sig själv. Vi kommer också överens om en knackningskod om han har problem. Det låter konstigt, men just då kändes det inte det minsta surrealistiskt.
Jag fortsätter sedan att vara hövlig, men någorlunda rakt på sak och han visar sig vara rätt skärpt då han skärskådar en strimma av nedlåtande ton från mig som jag själv knappt märkte.

Men vi fortsätter dock dialogen och till slut kommer polisen till platsen.
Vid detta skede ler han och tittar på mig med en anklagande blick som att säga:
-Va fan gjorde du så för?

Jag vet inte om jag gjorde rätt eller fel, men jag hade ingen.....malice/illvilja i mitt handlande utan mer en känsla av att inte kunna förbättra situationen.
Det kommer dock gå ett slag innan jag glömmer den blicken.
Den som sa att ibland kan även den godaste av gärningar ha en baksida fick ikväll lite vatten på kvarnen.

Dock skall jag säga att jag inte ångrar mitt agerande. Micke behövde hjälp....som jag inte kunde ge.
And som vi saying in gamla svedala:
-Regret is a waste of time.

Fridens!