The cave

Grottan har krympt och äggläggarna känns mer och mer avlägsna. Den vackra dansen har transformerats till en uppfiskad torsks dödsryckningar och likt den kippar jag efter andan. Luften har sugits ur mig snabbaren än en ballong som för första gången mött en nål, men mitt syrelösa skal har till skillnad från ballongen möjligheten att lyfta sig själv ifrån marken.

Och trots det till synes ödelagda skalet så består vissa saker. De andra extroverta amöborna med de utåtriktade ögonen berättar sina sagor och förklarar min ofullkomlighet när den dagliga cirkusen bevisar motsatsen och de facto säger att det är den galna ko sjukan ibland oss som egentligen är problemet.
Dock är dessa orden mitt aber just nu. De är för få för denna sidan och för många för det här livet.

Alla de vackra sångerna säger till dig att det ordnar sig, att det var någon annans fel och att världen egenligen är en vacker plats fylld av harmoni och framförd i symbios med allt.
Jag antar att det är lättare att se världen bakom ett par Gucciglasögon med en femma kokain i dig och förlängda arm i Victorias hemlighet.

För oss vanliga dödliga består bara synden, glömskan och baccus fröjder. Ordningen är dock valfri.....en av de få sakerna som fortfarande är det.