Airplane

Time to meet one.
Jupp, otroligt lägligt (men också olägligt) så är det dags. Är inte direkt redo att ge upp plan A, men eftersom den inte innefattar en tur till London, så verkar det inte bättre.
Planen gick inte efter ritningarna, men heller inte åt pipan i helgen så den är fortfarande "in play".....i alla fall till motsatsen bevisas.

So amigos and amigas - hasta luego.

God damn

Blasfemisk, intoxikerad och hånleende.
Japp, där har du Mr. H i ett nötskal just nu. Det blev en blöt kväll igår, men fotbollen var inte helt ansvarig för den utsvävningen. Det har varit en tuff period som nu har ligger i backspegeln och om du undrar vad hånleende avser så är det minen som visades för övriga shoppingsällskap i Fältöversten igår.
Dag 1 på en låååång semester och jag log mest för att det kändes som att inget berörde mig längre.

Det är inte så att jag kände mig ambivalent utan snarare bara......glad.
Glad att vara ledig. Glad att kunna vakna dagen efter utan en utstakad väg (det visade sig vara nyttigt då det blev en mycket annorlunda kväll)
Glad att vara fri. Glad att få träffa goda vänner i midsommar och nästa vecka i London.
Jaha, här står vi med varsit kolli.......Percy var glad då.

If you need me, just ring my bell. If you don't need me, ring my bell. If you.....ah, forget it - just call me.
Fridens liljor vänner. Nu kör vi.

Kära dagbok...

....ja det blir faktiskt en sådan idag. En sida ur mitt liv. Eller ur en dag i mitt liv.
Ännu en dag på jobbet, om än med en twist. Återkommer om det senare och då klarnar twisten.
Efter arbetets slut blev jag ombedd av en vän att cykla till Essingen för att hämta några biljetter till en restaurang som visar fotbollen imorgon. Inga problem - blå blixten kan...ALLA!
Anländer ca 18.20 och självklart har de stängt 18.00. Då har jag ändå frågat min vän om när de stänger. Men som tur är står en drönare från företaget utanför och släpper in mig till en vakt med tätsittande ögon och en mycket obeglig gång.
Nåväl, jag avviker utan bekymmer om än med ett öga över axeln.

Och då händer det - blå blixten blir blå snigeln...punka. Jag har dock förutsett att detta kan hända och har en hel slang i reserv med mig. När jag står där vid Fridhemsplan och byter slang så är det 2 personer som stannar och frågar saker. Den ene, en finlands-svensk herre i 50-års åldern som frågar hur man får loss hjulet.
-Eeeeeh, man lossar på den här spärren och tar loss det.
Tydligen hade han haft problem att få bort kedjan på sin egen cykel...och jag tyckte jag var oteknisk.
Den andra är en dam i 40-års ålder som ser att min lilla pump inte gör jobbet och fyller däcket med luft.
Vad är grejen med Finnarna och cyklar?

Nåväl, det löser sig då en annan cyklist på en tvärgata har en pump och vi är åter blå blixten.
Jag har dock dessförinnan gått förbi Maria Ungdom som har flyttat till Sankt Görans området. Det jag reflekterar över är att pilen mot akuten vätter emot en tämligen brant stentrappa på ca 30-40 trappsteg.
Är det alltså meningen att en knappt kommunicerbar tonåring ska upp eller ska hjälpas upp för de här trapporna för att få hjälp? Snacka om moment 22. So att sälja rullstolar högst upp i Skrapan utan att ha hiss.

Till sist reflekterar jag över en taxichaufför som ifrån parkerat läge ska göra en u-sväng vid Stureplan. För varje bil som passerar kryper han längre och längre ut och tänker inte vänta och då kommer ändå bilarna i ganska strid ström. När han står tvärs över hela körbanan vinkar han med handen i körriktningen som för att säga:
-Jag ska ditåt.
Ja, vad säger man?

Ännu en dag av vardagsbeaktelser signerade Mr. H.

4 väggar och en rasp

Fan, det får inte hålla i sig. Har gått och blivit sjuk med en vecka kvar till semestern. Soppa, saft och soffa är kuren.

Dessvärre är det inget som direkt bringar inspiration till tangentbordet utan även jkba blir lidande.
Jag såg fotbollen igår och ett tag i mitten av första halvlek hade sverige ett fåtal passningar och sedan en långboll som inte blev något av 10 ggr i rad. Är vi verkligen så dåliga på att passa bollen längst med marken?

Vandrarens väg

Den mörka skuggan av en man som sjunker är över mig åter igen. Jag önskar ibland att jag inte visste att detta var ett faktum och att det inte spädde på den mörka flod som rinner igenom den dagliga chimären.
Det kan tyckas fånigt, men i den naives ögon kommer alltid en viss tro finnas. Den tron som succesivt suddas ut av ormtungorna och erosionen som kallas livet.
Även om formatet ändras, finns den där. Dock ej med samma lyster och det är smolk i bägaren kan tyckas, men faktumet är att allt handlar om genuinitet. En bluff synas alltid och blir till slut lika ihålig som orden den byggdes på.

Det är dock inte utan en viss medvetenhet om gravitationen som frågan återigen ställs huruvida förutsättningarna matchar utopin. Skyttegraven är allt för grund och kulorna allt för många. Vad som skulle kunna vara är inte mer än några tomma stolar vid en öde busshållplats med vacker vy. Visst, det är pittoreskt för stunden, men även den mest fagra vyn blir till slut bara.......ännu en plats. En plats du inte lämnar och som förvisso skänker dig viss ro, men där slutar också dess storhet.

Men att bygga igloos och nöja sig med läget har aldrig varit en melodi som spelats av strövaren på sitt munspel. Nu ligger detta hanses instrument i fickan och väntar på att få ta ton och glädja istället för att gå i moll.
Att inte få skina och visa sin storhet är dess svaghet. Giv den en chans och den förgyller ditt liv som du aldrig tidigare trott möjligt. Men fickan är för djup. Sinnet fördunklat och som så mången andra storheter stannar det vid en tanke.

Och åter igen virvlar strömmarna upp från "forn stora dar" och samtidigt ger översteprästerna ännu en utgåva av sitt stora tal från podiet för att bevisa sin överlägsenhet och till lika despoti. När ska du lära dig o du hänförde novis? När ska du inse att bredsvärdets makt och styrka inte går att förhandla med och det svingas obönhörligt var gång ett huvud sticker upp över mängden? Men även svärdsvingaren blir gammal. Så bida din tid och svanka aldrig med ryggen, tiden kommer.
Och en dag kanske även det mörka vattnet ljusas upp och bjuder till en dans i symbios snarare än en i oharmoni.

The golden rule

Det blir en första gång.
Det kanske blir en andra gång.
Det blir fan ingen tredje gång......

Blire nån andra vers eller?

Nej, det blir ingen andra vers. Eftersom endast 1 (EN) person visat intresse för musiken lägger vi ner och går över på kroppsspråket istället. Handrörelsen i slutet är verkligen inte nödvändig, men ack så rolig:

Det är din tur nu.....

Jag har kommit fram till punkten där jag tvekar att ringa. Dels för att jag inte kunde erinra mig den senaste gången den här personen tog initiativet att göra något, men det var minst 2 år sedan.
Dels för att den berömdra droppen rann över och det är väl lite så jag är att när brytpunkten väl nås finns det ingen återvändo. Men också för att min vän har börjat visa upp ett oerhört själviskt beteende som tidigare inte visat sitt fula ansikte.
Och om du känner mig väl så sitter inte det väl med "the big kahuna".

Sedan har vi den där fåfängan eller ska vi kalla det högmodet där orden:
-Men, jag ringde ju förra gången, varför ska jag ringa igen?
Dessa ord kan vara förbehållna för dem som är för självmedvetna och inte kan bjuda på sig själva. När man börjar räkna sådant under en kortare tidsperiod bör man se över sin vänskap.

Det är väl en del av min personlighet och den har förstärkts under min tid i USA. På samma sätt som att ha en balansräkning på vem som ringde sist, är det lika fattigt med folk som ska ha koll på varje krona. Tex, om jag köper en öl på ett ställe för 49 kr och min vän sedan en på ett annat ställe för 39 kommer jag inte börja dividera om den där tian.
Dels är det så lite pengar och det andra är att sådana summor alltid jämnar ut sig i långa loppet.
Livet är för kort för att hetsa upp sig över 10 kr. Den upphetsningen spar vi till en mysfralla en varm sommardag bakom ett par solglasögon.