Shake hands with the devil

Utdrag ur "Shake hands with the devil" av Romeo Dallaire.

Brent, Marek and Stefan were sent to the Gikondo Parish Church on another rescue mission. As they arrive Stefan went inside while Brent stood by the door to cover him. They confronted a scene of unbelievable horror - the first such scene UNAMIR witnessed - evidence of the genocide, though we didn't yet know to call it that. In the aisles and on the pews were the bodies of hundreds of men, women and children. At least fifteen of them were still alive but in a terrible state.
A baby cried as it tried to feed on the breast of its dead mother, a sight Brent has never forgotten. Pazik found the two MILOBs (obeväpnad FN-observatör, who were in a state of greif and shock.
The RGF (president-armén) had blocked the area and gathered all Tutsis into the church.
The priests and MILOBs had ran there hearing the screams, but were slammed up against the wall with rifle barrles at their throats. They were forced to watch at gunpoint as the gendarmes collected all identity cards and burned them. Then the gendarmes welcomed in a large number of civilian militiamen with machetes and handed over the victims to their killers.
Methodically and with much bravado and laughter, the militia moved from bench to bench, hacking with machetes. Some people died immediately, while others with terrible wounds begged for their lives or the lives of their children. No one was spared. A pregnant woman was disembowelled and her fetus severed. Women suffered horrible mutilation. Men were struck on the head and died immediately or lingered in agony. Children begged for their lives and received the same treatment as their parents. Genitalia were a favourite target, the victims left to bleed to death. There was no mercy, no hesitation and no compassion. The priests and the MILOBs, guns at their throats, tears in their eyes, and the screams of the dying in their ears, pleaded with the gendarmes for the victims. The gendarmes' reply was to use the rifle barrels to lift the priests' and the MILOBs' heads so that they could better witness the horror.


Vi vill gärna tro att vi efter några tusen år av krig blivit mer civiliserade, men faktum är att detta hände inte nån gång under 1500-talet. Året var 1994 vilket jag innan att ha läst boken, alltid förknippat med fotbolls-VM i USA.

900 000 människor dödades på 100 dagar. Det ovanstående är bara ett exempel med ett hundratal människor. Och om du vill skriva av det som att det är i Afrika och ett oroligt land där, tänk igen. Det är VI, den civiliserade, "fina", vita västvärlden som skapar den här skiten. Dels genom våra förfäders bedrifter där gränser drogs efter eget tycke som skapar problem idag.
I Rwanda är det Belgarna som har gett Tutsi minoriteten makten och gjort dem till den bättre av de två parterna för att sedan lämna det vind för våg.
Det är VI som är FN där man istället för att gå in och försöka avstyra folkmordet, använde rapporterna från personal på plats för att avskräcka medlemsländer att skicka trupper dit och stoppa det hela.
FN-personal på plats visste vart den militanta milisen gömde sina vapen INNAN kriget bröt ut, begärde att få beslagta dem, men fick avslag från FN.
Det är VI som plundrar länderna på deras naturtillgångar, köper till underpriser och inte frågar vartifrån de kommer, eller hur de införskaffats.

Till råga på allt, har belgarna, den tidigare kolonialmakten i landet, som för övrigt drog sig ut rätt tidigt, i efterhand mage att göra mest väsen om de 10 egna soldaterna som dog under den första dagen då folkmordet började. Självklart värnar man om sina egna, men 10 människor gentemot 900000, ja vad säger man?
Så nästa gång du läser om oroligheter i ett land i den så kallade tredje världen. Kolla då vilka väst-länder som har ett finger med i spelet och vad det egentligen handlar om.

Ernest Hemingway once wrote:
-The world is a fine place, and worth dying for.
I believe the second part.

(Vill du läsa mer har du en länk här och du kan söka på Rwanda på Wikipedia, eller Romeo Dallaire på youtube.)