Att blogga

Är det bara ett skönt tidsfördriv, eller är det något självgott? Självklart kan jag bara svara för mig själv, men det är som att öppna en kran från huvudet och låta det som finns där rinna ut i bokstäver (på papper är en bättre formulering, men det gäller knappast en blogg)

Följdfrågan blir då självklart - vem läser bloggar? Är det någon som uppskattar/gillar/föraktar det du säger? Tja, jag vet inte, men om DU känner något när du läst någon av dessa rants - säg det!
Skriv några ord, alla författare längtar efter erkännande. Ok, författare is stretching it, men du förstår.

STÅNGA MIG!!! GÖR NÅT!!!!

Rättvisa

Du har just fått en spark i skrevet. Det värker, du vacklar och tvivlar på liv efter detta.

Nej, detta är ingen killgrej. Tjejer kan relatera till det. Det är livet som gett dig en ordentlig känga. Och den är helt oförtjänt......som alltid.
Och alla klichéer om hur de goda vinner och att bra saker händer bra människor "goes out the window". Rättvisa existerar bara i fablernas värld och den som fortfarande tror på det borde allvarligt överväga att bli inlagd på klinik.

Tror du mig inte? Fråga Romeo Dalliere eller Molly Bloom.........

Vinna och förlora (del 2, VM)

Såhär i fotbolls-VM's kölvatten kan man börja ställa sig några frågor:
-Tror verkligen reportrar att en förbundskapten sitter på presskonferensen och tycker att allt är frid och fröjd. "Det var bara en match". Hell no.
De TVINGAS sitta där och höra på självgoda pennriddare som tar ut sin egen frustration över förlusten och sedan vill ha något att skriva så de kan se det i tidningen för att sedan onanera över vilka bra frågor de ställde och att de minsan ställde förbundskaptenen eller någon annan syndabock mot väggen.

Jag tror inte nån förstår (och det här är min amatör analys btw) hur jobbigt det måste vara där och svara inför ett hav av dess journalister och ett helt land vad man känner efter en missad straff i en 8-dels final. Henke är alltid stoneface, men om man spelar sitt sista VM, missar en oerhört viktig, snudd på matchavgörande straff, då är man inte helt nöjd. Sen kanske bilden utåt är en annan.

Orkar inte summera VM med mer än att Sverige spelade upp till sin förmåga. Självklart önskar man att det gick bättre, men det är en utopi.

Vinna och förlora

10 sekunder kvar:
Du skyddar bollen. Ni ligger under med en poäng.

6 sekunder:
Börjar driva höger för att göra ditt move.

4 sekunder:
Tempoväxling - crossover till vänster, han är borta.

2 sekunder:
All wrist! Skottet känns perfekt.

1 sekunder:
Bakre ringkanten, sidan av ringen....rull ut.

0 sekunder:
Defensiv retur.....slut.

Sett det. Varit med om det. Gjort det. Tror att det, förutom döden är den hemskaste känslan jag upplevt. Har fysiskt och psykiskt mått dåligt i dagar efter en match. (Göteborg 2004 är fortfarande klar etta)

Men frågan jag börjat ställa numera är om det är viljan att vinna eller rädslan för att förlora som är mest drivande? Självklart kan man aldrig spela för att inte förlora, då är det kört. Men när du väl spelar, vilken av de två krafterna är mest drivande?
Jag vet inte än, men om jag hittar svaret så återkommer jag.
Självklart står känslan av vinst i paritet till vikten av matchen. En träningsmatch ger inte samma känsla som en final. Goes without saying....men jag säger det ändå.

Det jag däremot inte rent ut sagt ogillar är folk som ska förstå sig på. Det är oftast de som säger:
-Men vaddå, det är bara en match.
Detta just för att de inte förstår hur det känns. Att sedan då ge sin kvasianalys....spare me.
Därför minns jag också när jag ringde en god vän efter en sådan förlust. Han är den ende jag känner som avskyr att förlora lika mycket som mig. Jag förklarade läget och svaret blev:
-Shit, hur e läget? Surt va? Jag är verkligen ledsen för din skull.

Så varför fortsätter man tävla på detta vis när slutresultatet kan bli katastrof?
Igen, självklart svar. Därför att känsla av att vinna är lika obetalbar som glädjen att vara tex nykär.
Och det är därför man spelar igen. Kastar tärningen eller snörar på sig skorna.

Jag vill vinna.....nästan till vilket pris som helst. (and there's your answer)

Att sova bort dagen!

*Gäsp*
Vaknar. Klockan är ca 09.45. Solen är uppe och har varit så sen ögonen slöts för några timmar sen. Det första av många viktiga och oviktiga beslut tas - ska jag gå upp?
Utan en direkt plan, inga mål för dagen och med lite grus kvar i ögonvrån tas det.
Zzzzzzzzzz. Vänd på kudden och täcket, slut ögonen och somna om.

Nu tänker jag inte drista mig till att dra någon paralell till sex, den första kalla klunken öl eller en skön massage. Någonstans där blir någon av dessa sköna stunder förfördelad och då kommer det finnas 32 kommentarer.
Det jag däremot tänker säga är att i förhållande till att gå ut och lägga sig i solen själv är den där timmen sömn som följer otroligt mycket bättre.
Kroppen mår bättre då du är ordentligt utvilad. Allt blir bättre med den vilan. Det är en lyx som man sällan är förunnad då det hektiska livet sällan bjuder på riktiga sovmorgonar då väckarklockan får vila.

När uppstigandet sen sker framåt 11 eller vad det kan vara så är man självklart lite sömndrucken och omtöcknad. Men frukosten smakar fantastiskt gott när den avnjuts i stillan ro. Planer börjar så smått smidas och framåt halv ett beger man sig ut på dagens eskapader.
Har jag nu sovit bort morgonen? Knappast. Jag har börjat dagen med att unna mig lite extra vila och gett mig själv möjligheten att njuta aningen mer av min frukost.

Så sov efter eget behov, inte för att någon har fått för sig att man måste vara uppe senast 10.00 för att inte "sova bort dagen".
Zzzzzzzzzzzzzzzzz.