För kärleken till vinsten

En vinst är, om jag får sticka ut hakan, den ultimata dualiteten. När intervjun med mästarlaget hålls vill alla höra hur det känns. Vad gick igenom ditt huvud när slutsignalen gick? Hur känns det nu? Är det här din största bedrift någonsin?
Förlorarna får frågor om hur det känns nu, vad kunde ni gjort annorlunda och precis ALLA frågor som man inte är villig/kapabel att svara på när det som var så nära vinst blev förlust. Jag minns än idag en förlust jag hade som coach där jag tog förlusten enormt hårt då jag var helt övertygad om att vi skulle vinna, men förlorade med en poäng. Jag minns fortfarande hur en vän som var där ringde och det första jag hörde var: HA HA!...sen la jag på. Jag satt tyst på bussen hem från Göteborg och jag såg bara vänstra sidan av bussen hem från Göteborg med musik i lurarna. I efterhand har jag tagit lärdom av det. Jag borde var "där" för grabbarna jag coachade. Men samtidigt tror jag också att min besvikelse visade dem hur mycket jag ville att vi skulle vinna och vi hade faktiskt ett bättre mindset påföljande säsong där motivationen att bli bättre och utvecklas var betydligt bättre.

Det jag ser idag i framför allt svensk lagsport är att vi har en uppsjö av talang, men väldigt få/inga riktiga lagkaptener. Jag ser inte spelare som gräver djupt inom sig själv när kaptenen håller ett brandtal och visar både med ord och med handling vad som krävs. För mig är kaptener såna som Jonas Thern, Mats Sundin och Jonas Bergqvist som inte bara med ord, utan även med handling visar vägen framåt. Den ende i dagens fotbollslandslag som visar lite jävlar anamma är Lukas Bergvall. Det är något som inte nödvändigtvis finns i dig från början, även om det självklart är positivt, men något som växer fram i en person genom att gång på gång ha misslyckats, förlorat och fått gå igenom tuffa tider. Jag tittar tämligen regelbundet på klipp med Kobe Bryant som pratar om vad han offrat för att bli bäst och vilka krav han ställde på sina lagkamrater och nu i efterhand saknar jag den mentaliteten Zlatan hade även om jag inte var hans största fan som person.

Utifrån det började jag tänka varifrån denna försvagning i ledarskap kommer ifrån. Är vi verkligen svagare idag än vad vi var för 20+ år sen? Det jag landat i är att det har skett en förändring i hur vi ser på vinnande för ungdomar. En vän berättade att man haft en orienteringstävling i skolan där en person tydligt vann, men för att ingen skulle känna sig sämre så hade man ett lotteri bland alla elever där den som van lotteriet också vann orienteringen. Vad lär man en ung person genom det? Gör ditt bästa, men även om du vinner så kanske du inte vinner. Vad är det exakt som gör det så dåligt att ha en vinnare och förlorare när man är ung? Finns det ingen lärdom i att förlora? Är det viktigaste att alla ska vara med, ha kul och få delta? Vi lär barn att räkna från 4-5 års ålder och vid 7 år kan alla barn räkna till 10. Men när vi spelar fotboll så räknar vi inte mål officellt, men alla barn kan redan räkna ut att det blev 9-1 i matchen.
Så vad är då poängen? Varför räknas inte känslan som den som lagt ner tid på fritiden för att lära sig springa snabbare, bli bättre på bollkontroll eller för den delen, våga ta kommandot och leda sina medspelare? Om jag ska vara djävulens advokat här så förstår jag att föräldrar vill skydda sina barn och att vi i Sverige inte har samma typ av mentalitet som man har i USA. Det är såklart en fin tanke, men exakt när ska då ett barn lära sig att ta en motgång? Att få klart för sig att du inte är bäst...men du kan bli det.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag förlorat, kommit sist eller tvåa. För mig ligger lärdomen i att lära sig att man kanske inte är bäst, men att du genom hårt arbete, stark vilja och ett jäkla driv kan komma jäkligt långt, även om du inte är bäst just nu. Om du inte läst den så finns det en brillant bok som heter "The coddling of the American mind - How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure". Och det är just det. Vi förbereder genom vårt beteende unga människor för ett stort misslyckande genom att hela tiden curla, som det nu heter, våra barn genom att ge medalj till alla, ha en "ingen förlorar" mentalitet osv. Det är en kortsiktig lösning och det transfererar även till dagens arbetsliv.
På en föreläsning idag talade personen om hur arbetslivet har gått från:

Arbets(livet)=för cirka 150 år sen var jobb något som satte mat på bordet. Att ha ett liv var sekundärt.
Arbetslivet=För cirka 50 år sen arbetade man och kunde leva någorlunda bra. Man sa till AG: Jag har dessa kvaliteter - vilket jobbar har du/ni till mig?
(Arbets)livet=Dagens generation som säger: Vad kan du som arbetsgivare göra för mig så jag kan leva mitt liv?

Det är en intressant utveckling och som läkaren/psykiatern Anders Hansen tar upp så har den teknologiska utvecklingen gått snabbare än vad våra hjärnor som är kvar i samalar/jägar-tänk inte hängt med.

Utifrån det så vill jag hävda att en stor del av problemet även ligger i att om du framför din åsikt publikt så är det högst troligt att du kommer få ganska stort mothugg och ihop med oviljan att sticka ut, visa sina starka åsikter, så kväser det viljan att gå sin egen väg, våga säga att man är bäst eller visa styrka.

Så, som John Oliver brukar sluta sina inslag - vad kan vi göra? På en mikronivå - börja med att prata med dina barn. Det kanske inte går att ändra systemet, men ge dem en plattform där vinnande är något fint och att det är värt att lägga energi på att bli bäst. Och om de förlorar så är du där och tröstar, hjälper och stöttar. Min uppfattning är att vi lägger vuxnas värderingar på barn och vår dygdhet blir snarare ett ok än ett stöd. På en mesonivå - börja ifrågasätta denna företeelse inför tränare och föreningar. Innerst inne vill jag tro att alla egentligen vill vinna. Problemet är bara att när du själv inte är tillräckligt bra för att vinna, så vill du dämpa fallet.
Det går säkert att göra så, men då kommer du också behöva springa runt med kuddar runt ditt barn för att hela tiden dämpa deras fall. Det är därför min stilla anmodan är att du är en närvarande förälder som är där när ditt barn gråter för att de förlorat, men du låter dem ändå falla och resa sig själva där du endast stöttar när det behövs.
Prepare the child for the road - not the road for the child.

Den största fienden till förändring är framgång.

Jag hittade inget ställe i texten där det passade, men en intressant anekdot är en från min tid som tränare, när en pojke som var cirka 13-14 och utan tvekan var överlägset bäst i laget en dag frågade mig: Coach, varför ger du inte de andra positiva ord och inte mig?
Det lärde mig att även den bäste behöver höra positiva ord. Det gör vi alla.

Referens 2 är när jag berättade för min respektive som inte är född i Sverige hur vi brukade ha herre på täppan i låg- och mellanstadiet. Nackswing, tackling, knuff och allt annat förutom slag och bett var tillåtet för att få ner den som var högst upp på snöhögen. Helt normalt, eller hur?