Pride

Just nu pågår Pride-festivalen som bäst på Gärdet. HBT är numera ett uttryck som var man nyttjar och är införstådd i. Jag skulle säkert kunna googla det, men om jag minns rätt är festivalen en hyllning till en klubb för bögar och flator i New York som efter en lång tids trackasserier gjorde motstond mot polisens påhopp.

Jag kan villigt erkänna att jag var en av dem som var ung och indoktrinerad som använde bög som skällsord och något att rädas.
Det var faktiskt en av mina äldre kusiner som först sådde ett frö vid ca 14-15 års ålder då han upplyste mig om att jag hade en person i familjen som vara homosexuell.
Det vattnade ur orden bög och flata rätt snabbt.
Succesivt med att orden "öh" och "bah" byttes ut mot några med lite mer eftertanke så kändes hela homofobin rätt korkad.
I början kunde jag säga: Det här är min vän A, han är bög.
Men nu måste jag likställa det med att säga: Det här är min vän A, han har körkort.

Visst kan jag tycka att det är lite over the top i Prideparaden när folk klär ut/upp sig. Men det är deras val och jag ogillar dem för att de försöker sticka ut för mycket, inte för deras läggning.
Eftersom ett försvarstal alltid krävs när man yppar sig som jag gjorde så kan jag bara dra en analogi till hur jag ogillar idrottsmän som ska showa för mycket, istället för att bara försöka vinna.

Och om någon försöker använda argumentet "Men, om alla var homosexuella på jorden skulle människan dö" så vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller döda dem.
En mycket osubstansierad siffa säger att människan ökar i antal per 300.000 i veckan.
Jag tror vi kan klara en och annan bög och flata, inte sant?

Go home!

This song made me think.
This whole thing with hostility towards imigrants is nothing new. There are two basic drives within humans that will make this a never ending fact.
First off, the phrase "we were here first" will not be eradicated.
Second, our instict to move, to seek new things will most likely never change.
And then you add our inability to resolve conflicts peacefully. I don't think there is any other creature on this earth that kills itself the way humans do.

So right there you have the core of the problem.
No, I'm not trying to be a smart ass or a dooms day prophet. I'm just laying out the facts.
The solution is for people to buy in to what we are and how we can co-exist.
However, reaching out to, what is it 5 or 6 BILLION people and especially the narrow minded ones is, to say the least, an uphill task.
So I can't tell you or anyone else how this is going to work. Right now I think religion, greed and ignorance is winning, but to give up - never.

It will all come down to which of the two that will win. Our ability for compassion or our ability to destroy ourselves. Right now, it's pretty much a one horse race I'm afraid.

Balls of steel

As most of you know, I follow the NBA quite closely. Every year there are free agents (players without contracts) who try to make the most out of their opportunities and increase their salary.
This year, one of the biggest starts of the game, LeBron James was a free agent and opted to go to the Miami Heat, leaving the Cleveland Cavaliers and their fans devastated and with a, to say the least, mediocre team.
The owner of the Cavaliers was fined 100.000$ for his comments about LeBron and within hours there was a fund raising money for the fine. The money was chipped in by Cleveland residents who supported Dan Gilbert the owner and what he said.
The HUGE Nike banner with LeBron on it that was seen in downtown Cleveland was also brought down shortly after the news.

I think you get the idea of how the people of Cleveland feel about LeBron James right now. So for a guy to go to the Cleveland Indians baseball game wearing not only a LeBron jersey, but a LeBron MIAMI HEAT #6 jersey takes one set of huge balls.
He was heckled throughout the game and was eventually escorted out for security reasons.
Maybe not the smartest of moves, I think he lost a bet or something. The article is here if you want to read it.

Pojken med mediabyxorna

Ack denna aldrig sinande brunn av anledningar att skriva några rader.
Media styr våra liv, det är sant. Önskvärt skulle självklart vara att vi som samhälle började skärskåda denna kult som tagit yrket som informationsspridare och besudlat det på ett sällan skådat sätt. Men i det snabba samhället vill folk hellre äta micromat och nätspela istället. Sanningen skall vara precis som den där cheeseburgaren - snabb, färsk och gärna lite saltad.
Ett exempel är Aftonbladets fredagstidning. Innan Klick hette den Aftonbladet fredag och var en tidning med viss integritet och intervjuer som åtminstone var någorlunda intressanta. Nu är den förpassad till en bilderbok för vuxna som likt en 5-åring som tittar i en bok om djur tittar på celebriteter med glass på näsan.
Sen ska jag lämna det osagt om övergången från Tom Hjelte till Alex Schulman som skribent av den infamösa inne- och ute-listan är en förbättring eller försämring. Tom åkte ju trots allt dit för våldtäkt. Ja, det stämmer, jag gillar inte Schulman. Han är för mig den snabba journalistikens general Schwartzkopf.

Tyvärr har jag inte tillräckligt med erfarenhet vad gäller möten med dessa individer för att säga att journalister var samhällets ryggrad back in the days. Men de upplevelser som jag haft på sistone säger mig dock att det narcissistiska deuskomplex som de besitter står i ringa paritet till deras position.

Jag kom för ett tag sen i kontakt med en person som yppade orden:
-Du, jag jobbar inom media så du kanske ska överväga att ändra din position i frågan?
Och där kom tjurfäktarens röda skynke. Självklart bet inte dessa ord, utan gav snarare motsatt effekt än den som personen i fråga önskat.
Sedan har jag också hört orden yppas av personer som nekats tillträde till nattklubb och i andra sammanhang:
-Du, jag är journalist och ska se till att det här hamnar i tidningen.
Självklart ska det med i tidningen. Stoppa pressarna! De där döda i flygolyckan och oljeutsläppet i Mexikanska golfen får stå åt sidan. En journalist har ju blivit smädad för böveln!

Detta för mig belägger skrået med ett löjets skimmer och förstärker bara min bild av att journalistik är ett dött yrke. Ambulansjagande advokater - grattis, ni har hoppat upp ett pinnhål.
Så jag lämnar er med dessa ord, lutar mig tillbaka och njuter av min egen förträfflighet. Ingen kan formulera en text som jag kan.
Vänta, har jag fått samma självbild som.......NOOOOOOOOO!!!!

Ps. Din kompis xxxx som är journalist är i alla fall reko. Ds.

Inte kul, men ändå kul

Det är rätt kul att se hur bilden av en person inte alltid går att förankra med verkligheten.
Jag syftar självklart på Barack Obama.
Han har porträtterats som en antites till George Bush och snudd på västvärldens frälsare.
Men med den senaste tidens utveckling i Afghanistan känns den bilden mer och mer besudlad.
Sedan har vi hånet att han fick Nobels fredspris utan att egentligen ha uträttat något förutom att ha förmedlat bilden av att vara en god man. Och det är en bild som vi blivit matade av amerikansk TV. Sanningen är inte alltid vad den verkar.

Frågan är väl egentligen när helylle bilden börjar krackelera och vad han då gör. Oavsett svart eller vit, man kan inte leva på gamla meriter hur länge som helst.
Och när vi ändå talar om fredspriset, hur fan fick Al Gore, Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin det?
Eller har jag missat något i utveckligen mellan Israel och Palestina?
Om än lite politiskt inkorrekt så citerar jag Dennis Miller här:
-Nya stridigheter bröt ut på Gazaremsan igår. Tänkte bara säga det om du behövde ställa din klocka.

Deaths waiting room

Forgive the dramatic title, I just have to clarify that death kept his hands away from the room I'm talking about. But the title struck me as I entered hour 2 of waiting.
But before we reach this epic room, a little background information.

I had just had a hectic 24 hours back home after visiting Gotland, an island off the coast of Sweden. I did a bit of laundry and packed my bags and left a bit of a mess for my temporary occupant of my domains.
As always I had all the time in the world...until I actually saw the time. I did make all connecting phases of the trip, but on the plane to Barcelona I felt my throat start to feel a bit iffy.
Sure enough, as I entered the apartment, the sickness was upon me. I popped a few non-prescription pills and hoped that the illness would go away, but it would turn out to be a wish as futile as a wish for a delayed train when you're running late.
The next 2,5 days I endured a fever and flu that had me sleeping with all my clothes on at one time and barely nothing on the next hour.
So after consulting my personal physician I went to the hospital.
After only 10 minutes there I was diagnosed with tonsilitis (halsfluss)
Great, just give me the pills and I'll be on my way.
Again, foolishly I hoped it would be a quick visit. Nope. 2,5 hours in a waiting room where I felt like an unwanted step child. I swear there were 4 spanish patiens to every tourist. Me and 2 girls from norway had to wait frickin' forever.
And when I get in, the doctor gives me the same diagnose, but he didn't inspire trust.
For example, he asked ME if the pills I had been taking were Ibuprofen based. Since I do check what kind of pills I take, I did know that they were and not paracetemol based. Shouldn't he know this kind of stuff???
Well, I was sent on my way with a few prescriptions, but being anti-drugs I only took out the prescribed antibiotics and nothing more.
So all in all, my vacation was left to fever, sleeping, solitaire indoors Disney channel (the only channel that wasn't dubbed) and Barca TV.

But back to the waiting room and the reason for all these lines. I can't really describe it all, but I can tell you what I felt.
I felt very exposed and bitter. The room had a very lound TV on showing something that I can only describe as a spanish "Bold and the beautiful". I was sick, in a foreign country and knew that I would most likely be spending the rest of my vacation in bed or at least indoors. And when you're sitting a small waiting room, all you can do is think, wait and sip some more of the water that you brought.
The only thing that brought a smile to my face for an instant was when I tought of a one picture strip by swedish writer Jan Stenmark.
It's a picture of a man sitting at the end of a bed with a noose in front of himself and he says to himself:
-What if the life after this is just as pointless?
Like I said, I was a little bitter....just a little.
I'm leaving out some of the other stuff that happened to try and wrap it up. I was so disappointed that I, on the last day, actually WANTED to go home from my vacation. That is definitly a first.
The sun is coming up however. I fished my antibiotics yesterday and had a couple of brews today. Sails high, wind turning and champagne cooling. Is there any other way to live?

Bigami?

Surfar lite och en annons för datingsiten match.com kommer upp. Texten lyder:
Har du testat på nätdejting än? På Match.com träffar 55 personer sin stora kärlek - varje dag. Varför inte prova du med?

Det är väl då tämligen rimligt att alla dessa 55 har träffat varandra på siten, inte sant? I min värld betyder orden "träffa sin stora kärlek" att man träffa EN person. Hur kan det då vara ett udda antal människor som "träffar sin stora kärlek"?
Kanske dags att ringa annonsbyrån?

(for the rest of you who don't read swedish)

A dating site claims that 55 people meet their true love on their site every day. It is then fair to assume that they all meet on that site, but how can it be an odd number of people meeting? Who's the odd one out, or is it a site based in Utah? You tell me.

Att le i mjugg

Det är så lätt att leva när det som du vill ha och gillar smilar dig i ansiktet.
Och redan där har jag fått din tanke på vad som kan ha fått mig att ha det skeva leende på mina läppar.
Men när du lever livet till dess fullaste så är det också lika lätt att le detta mjugg som jag just nu gör.
Ibland krävs det en händelse. Ibland krävs det blott ett par visdomsord. Och ibland krävs det bara en pool och en soluppgång.

Det som bringar mig glädjge och sinnesfrid just nu är att jag har vetskapen om att jag kommer sova gott ikväll och att jag vet vad jag ska göra imorgon.
I min värld räcker dessa saker väldigt långt.
Sov gott....jag vet att jag kommer göra det.