Pojken med mediabyxorna

Ack denna aldrig sinande brunn av anledningar att skriva några rader.
Media styr våra liv, det är sant. Önskvärt skulle självklart vara att vi som samhälle började skärskåda denna kult som tagit yrket som informationsspridare och besudlat det på ett sällan skådat sätt. Men i det snabba samhället vill folk hellre äta micromat och nätspela istället. Sanningen skall vara precis som den där cheeseburgaren - snabb, färsk och gärna lite saltad.
Ett exempel är Aftonbladets fredagstidning. Innan Klick hette den Aftonbladet fredag och var en tidning med viss integritet och intervjuer som åtminstone var någorlunda intressanta. Nu är den förpassad till en bilderbok för vuxna som likt en 5-åring som tittar i en bok om djur tittar på celebriteter med glass på näsan.
Sen ska jag lämna det osagt om övergången från Tom Hjelte till Alex Schulman som skribent av den infamösa inne- och ute-listan är en förbättring eller försämring. Tom åkte ju trots allt dit för våldtäkt. Ja, det stämmer, jag gillar inte Schulman. Han är för mig den snabba journalistikens general Schwartzkopf.

Tyvärr har jag inte tillräckligt med erfarenhet vad gäller möten med dessa individer för att säga att journalister var samhällets ryggrad back in the days. Men de upplevelser som jag haft på sistone säger mig dock att det narcissistiska deuskomplex som de besitter står i ringa paritet till deras position.

Jag kom för ett tag sen i kontakt med en person som yppade orden:
-Du, jag jobbar inom media så du kanske ska överväga att ändra din position i frågan?
Och där kom tjurfäktarens röda skynke. Självklart bet inte dessa ord, utan gav snarare motsatt effekt än den som personen i fråga önskat.
Sedan har jag också hört orden yppas av personer som nekats tillträde till nattklubb och i andra sammanhang:
-Du, jag är journalist och ska se till att det här hamnar i tidningen.
Självklart ska det med i tidningen. Stoppa pressarna! De där döda i flygolyckan och oljeutsläppet i Mexikanska golfen får stå åt sidan. En journalist har ju blivit smädad för böveln!

Detta för mig belägger skrået med ett löjets skimmer och förstärker bara min bild av att journalistik är ett dött yrke. Ambulansjagande advokater - grattis, ni har hoppat upp ett pinnhål.
Så jag lämnar er med dessa ord, lutar mig tillbaka och njuter av min egen förträfflighet. Ingen kan formulera en text som jag kan.
Vänta, har jag fått samma självbild som.......NOOOOOOOOO!!!!

Ps. Din kompis xxxx som är journalist är i alla fall reko. Ds.