Vardagsbetraktelser

Jag har återigen tänt aggens flamma vad gäller T-banan. Ett tag fanns en viss harmoni och balans i resevardagen. Men säg det som varar.
De två sakerna jag irriterar mig på är som jag nämnt tidigare, folk som står framför dörrarna när jag ska av.
Släpp av - gå på. Det är inte raketforskning.

Nummer två är Lille-John efter Nottingham åkarna. De som när de kommer över tröskeln till vagnen tvärnitar och genom det säger:
-Det var det sista, åk nu.
Nästa gång en vagn ser full ut, titta bakom muren av folk och tryck dig på. Det finns plats där, jag lovar.

Sen har vi alla fyllon på gatan. Jag vet inte hur du eller de flesta går, men just kvinnor har fasligt svårt att gå rakt fram. När du går ner för gatan och möter någon på samma kurs är det vanligaste att du tar ett halvt steg i sidled för att undvika kollision. Men då detta inte sker pga. en mobilsvingande, lattedrickande kossa med ett synfält på ca. 1 näslängd fram frångår vi planen.
Detta leder också till många leende eftersom de ofta inte upptäcker 190 cm 90 kg moi förrän väldigt sent.
Smilbanden får sig en träningsrunda i samband med det. Välkommet.

Gröna vågen dagar är alltid goda. Inte för att väntan på vad det nu kan vara bekommer mig någon nämnvärt, men jag uppskattar desto mer dagar som denna då jag egentligen missade tåget och tågföraren frågar:
-Ska du med?
Dörrar upp - tackar.
Hissen anlände direkt och just som extrakassan skulle stänga smyger man fram direkt och dagen flyter på som en vårbris över en glasskulsskinka.
Nej, det senare substantivet kom inte till mig oförhappandes. Näthinnan är färskt uppdaterad som en F5-tryckning.

På tal om det så vågar jag nog drista mig till att säga att våren är här. Cykeln ska smörjas och nacken ska stretchas innan vi officiellt lägger kung Bore i backspegeln.
Men sen...ja sen.
Dramaten 2 - Bore 0