Ruta 1

Det är en radikal skillnad mellan att få en nytändning och att börja om på ruta 1. Likaså är deras innebörd rakt diametrala i min bok. Att diskutera och analysera en nytändning känns som att sparka in en öppen dörr, och som du som påpasslig läsare sett, är rubriken inte nytändningen.

På förekommen anledning är detta ett ämne som kommit till ytan senaste tiden. Med den kommer också den bittra smaken av att behöva börja om. Jag minns hur jag för många år sen spelade Tetris så tummarna nästan blödde. Spelet startade alltid på nivå 1 och sen var målet att samla så många poäng, och så hög nivå som möjligt. När spelet sen var slut var det bara börja om på nivå 1. Detta gjorde att nivå 1-10 blev en snudd på tråkig transportsträcka efter ett tag. Med denna analogi färskt i minnet ser jag hur den närmsta tiden återigen blir transportsträcka, och det gör mig aningen vemodig. Att leva ett liv i slentrian och repetion av basuppgifter är ovärdigt.

Därför är min vilja att nå målet en ovärdelig del i omstarten. Men vad händer när den drivkraften börjar sina, eller när viljan att nå målet inte finns där längre? Det blir trots allt lite svårare att komma upp på den berömda hästen. Det är frågorna som jag inte vill ställa, men ändå inte kan blunda för. Än så länge är jag inte vid den punkten och är helt såld på uttrycket: Om det var lätt så skulle alla göra det.

Foten i stigbygeln, spott i näven och blicken mot horisonten. Vad det handlar om? The batters box och ett bra hoppskott, skulle man kunna säga.