Reality....or not?

Jag minns det väl. Den där dagen då ett knappt dussin personer klev in i ett hus i San Francisco. Jag följde deras liv rigoröst och delade deras känslor, deras glädjge och sorg. Och sorgen var där när de åkte ifrån The real world MTV.

Reality TV - varför heter det så? Vad exakt är verkligt med att sätta ett antal personer i ett hus, låsa dörren och sen sen titta på dem? Lägg därtill att de flesta törstar efter uppmärsamhet, utan att se bortom nästa uppseendeväckande handling, och där har du grunden till den nya generationens TV. Förr betalade man skådespelare, nu räcker det med uttråkade och spotlight-sugna ungdomar som mer än gärna gör det som regissören säger. För det är regisserat. Verkligheten har numera ett manus.

I början tror jag ändå att det fanns en viss genuinitet, även om jag tvivlar på att allt var på riktigt. Numera är det uppstyrt och förutbestämt som vilken annan serie. Och de som deltar har självklart ambitioner att bli "kändis".

Kändis? Vad är det egentligen? Det är med lätthet det mest överanvända och mest överskattade titeln du kan ha. Men har alla verkligen förtjänat sin status med denna åtråvärda titel? Titta på systrarna Graf och Carolina Gynning t.ex. Deras enda merit från början var att de tog av sig kläderna. Eller Alex Schulman som startade en blogg. Vad säger det en högstadie-elev som ska välja karriär? Börja blogga, fyll kroppen med syntetiska material och ta av dig kläderna. Är det verkligen det som ska vara nyckeln till framgång?

Vad jag vill säga är att jag har oerhört lite respekt för människor som blir kända bara för att de gör något uppseendeväckande. Ta t.ex. Filip och Fredrik som blev kända genom "Ursäkta röran, vi bygger om". De gick helt sonika runt på stan och var ohövliga mot folk, och blev direkt kända. Är det så man ska gå till väga? Gå runt i Sturegallerian, ta några män på kuken samtidigt som du blir filmad? Jag har svårt att tro att de, när de ser tillbaka på sitt liv är stolta över det, men sväljer det som du sväljer en illasmakande hostmedicin. "Ändamålet helgar medlen", gäller även media och kändisksap tydligen.

Allt börjar till slut i ett medium som från början hade kraften att göra gott, men som allt annat med sådana förutsättningar korrumperas det i kapitalismens namn. Och nu är det för det flesta lika livsnödvändigt som hjärtat och lungorna. Vi har slutat leva våra liv, och det är det som faktiskt är undertonen i hela Cable guy, men som jag tror många förbiser eftersom Jim Carey gör en enormt bra roll. TV är numera ett medium vars syfte i första hand är att skapa konsumenter, i andra hand underhålla dig, och i tredje informera. Vad hände med att göra bra public service som vi kan gagnas av? En intressant frågeställning är vad som skulle hända med världen om vi slutade titta på TV? Och då menar jag att vi ALLA slutar titta på TV. Bara tanken får det att kittla till i hjärnbarken. Tänk om vi började ställa krav på programskapare att deras alster skulle vara informativt, ärligt och medmänskligt, vilket koncept.

Mitt råd är att stänga av TV'n, gå ut, prata med folk och få en geniun upplevelse. Låt inte pseudo-människor vars främsta uppgift är att sälja dig saker du inte behöver, diktera din tillvaro. Låt dem inte forma dina barn till små Kardashians eller idoler. Inse att värdegrunder som hövlighet och vänlighet inte är förlorade som dygder. Det finns en värld där vi inte behöver håna andra för att må bra. Bortom landet av micromat, färgglada reklamfilmer som berättar vilken tandkräm som är bäst, och definitivt bortom människor med tvivelaktig moral och genuinitet finns....livet. Som det ska vara.

I väntan på tomater

Kvällen hade blivit till natt. En hektisk natt i neonljusens och de nu utklingade skrattens tecken eftersom förmiddagen tagit vid. Kvar bestod ett tafatt adjö, en promenad där förströelsen bestod i några låtar som distraherade sinnet lagom mycket för att det usla vädret inte skulle bekomma honom.

Tankarna landade i en stilla önskan att det fanns några ägg och något pålägg som fortfarande var på rätt sida av utgångsdatumet. Som så många andra halvhjärtade kontemplationer ledde det tankarna in på frågan om att önska sig något, och hur tafatt det egentligen var.

"Att önska sig något är som att tro att det kommer växa tomater när man planterat paprika", tänkte han stilla för sig själv och drog sen på smilbanden. Att skapa egna, gärna inte helt logiska talesätt, var något han fann oerhört lustigt. I just detta fanns det väl en liten, om än ologisk poäng. Samtidigt kunde det härledas till det predikament som han själv i viss utsträckning levde med.

Det var något som kunde skrattas bort, men samtidigt inte ignoreras. Manualen låg i bakfickan, men den gick liksom inte att omsätta till det praktiska. Det var kanske dags att hålla utgivaren ansvarig trots allt?

Bruce Springsteen tog honom bort ifrån tankarna som snurrade genom att förklara vad paradiset var för honom. Paradise - en låt som alltid fick honom att tänka på en god vän med ett snudd på osunt intresse för mannen.

"Nåja, det finns väl värre saker att bara besatt av", tänkte han när tåget rullade in på perrongen. Han satte sig ner, skruvade upp flaskan med vatten han köpt på vägen. Knappt hann flaskan lämna munnen då han hörde en röst: -Du ser bekymrad ut.

En dam som med ett par år hade passerat pensionsåldern, men som hade oerhört livfulla ögon och en utstrålning som vittnade om en vital person.

-Jag vill inte vara ofin, men det ser ut som att du kanske vill byta ett par ord, om än triviala.

-Hur vet du....? fick han halv desorienterad ur sig. Nyfikenheten på vad hon baserat sitt utlåtande på, och om han verkligen var så lätt att läsa, gjorde att ytterligare några frågor följde.

De fortsatte samspråka en lång stund och damen berättade hur hon själv haft en hel del motgångar på sistone med bl.a. duster mot cancer och en utdragen rättegångstvist mot en bostadsrättsförening som hon till slut vunnit. Det som han fann mest fascinerande var inte exakt vad hon sa, eftersom det var samma livsråd som han fått ett antal gånger tidigare från allt till barstolspsykologer, till verkliga psykologer. Det var hur hon sa det. Känslan av äkthet genomsyrade varje ord. Hon visste helt enkelt det som någon som läst sig till livserfarenhet aldrig kunde, eller hade återgett.

När damen reste sig för att gå av sträckte han utan att tänka på det fram sitt visitkort. Hon log ett sånt där innerligt leende som bara lite äldre männsikor kan le, och tog artigt emot kortet.

Tåget rullade vidare och återigen fick Bruce chansen. På vägen hem stannade han till i närbutiken och köpte allt som krävdes för en rejäl brunch, däribland tomater vilket frammanade ett litet leende. Det var helt enkelt så en dag som denna skulle fortsätta.