Vila i frid

Anders Carlberg kan vara en av de mest inspirerande människorna jag träffat. Jag kommer alltid minnas hans orerande på coachresorna som ibland svävade ut från en föreläsning om dåliga hemförhållanden till grekisk mytologi.

Det jag kommer föra vidare är tron på att rätt motiverade människor kan göra oerhört mycket gott. Anders Carlberg (1943-2013) Vila i frid.

I wish

The power to be omnipotent. The ability to turn back time, undo bad things, make bad go good, make the sun shine on the just and the unjust alike.

Det är vad jag vill. Jag har gått igenom en metamorfos de senaste åren. Sämre har ändradts till ett dåligt val. Sjukt har blivit kurerbart och svarta ögon är bara ett par linser. Jag är fullt och fast övertygad om att det finns gott i alla. Det är därför jag blir nedslagen av människor som kräver en mans huvud på en påle för ett simpelt misstag, öga för öga och ett skålpund kött till den som blivit oförrättad. Är det verkligen i den världen vi vill leva?

För en gångs skull ska jag faktiskt citera bibeln: Att fela är mänskligt, men att förlåta ör gudomligt. Därför måste jag också tillstå att jag är på den nedre skalan av dem som har tagit till sig denna ordstäv. Varför? Ingen aning. Om jag skulle låta ordet sväva fritt så är det min grundkänsla av rätt gentemot fel som fått sig en törn. Jag sätter framför allt de som är nära mig på en pidestal eftersom jag vill att de ska följa samma ledstjärna vad gäller rätt och fel som jag gör. En icke nämnd person ställde då frågan: -Vad är det som gör din livsåsyn till den rättfärdigade?

På den frågan har jag inget bra svar. Jag kan bara ställa frågan till dig, ´vad är rätt, och vad är fel?´ Jag tror ändå, och jag måste tro att vi kommer komma fram till ett någorlunda likvärdigt svar på den frågan. För om svaret från din sida blir ett cyniskt och likgiltigt svar à la:´ ´Äh, världen är ändå körd så varför ska jag bry mig?´, då kommer vi nog behöva ta en kall och snacka lite.

Jag har lagt upp Charlie Chaplins tal från filmen "Den store diktatorn" på Facebook för ett tag sen, och det han säger där, vilket är ord från 1940, får mig fortfarande att rysa. Jag ska inte orera om det utan kort och gott säga att empatin inte får dö. Den dag du accepterar att kyla och cyniscism är en verklighet snarare än ett långt förgätet sätt, den dagen vill jag inte vara där med dig, för då kommer jag nog fälla en tår.

En side-bar är att jag snodde början av talet till min toast när en av mina bästa vänner gifte sig. Tack Sir Charles Spencer Chaplin, orden kom väl till pass. Här är länkten till klippet om du inte sett det. http://www.youtube.com/watch?v=WibmcsEGLKo

Våran hemska värld

Det här var ett "roligt" inlägg som en kille lade upp på Facebook för allmän beskådan. Du är kanske en bättre personkännare än vad jag är, men jag kan inte riktigt läsa mellan raderna där det "roliga" kommer in. För mig är det närmare att ta till det cyniska sätt att se på saker som vi har nu för tiden....och det smärtar mig.

Visst, det är ett lite kallare och råare samhälle som vi lever i än för 30-40 år sen, men vad är det som säger att det måste fortsätta vara så? Varför kan vi inte ombesörja våra medmänniskors välbefinnande om möjligheten finns? Varför kan vi inte ge någon en kram istället för en örfil? Jag har en närstående person som gör godhjärtade saker som jag inte förstår ibland, men de värmer min själ. T.ex. gav hon ett paket cigaretter till en hemlös man, bara för att dela med sig. Det är en storsinthet som jag på en bra dag nästan besitter. Hur som, här är texten, tolka den som du vill. Jag såg inte den gode samariten....tyvärr.

I dag stod jag i kön på Ica för att köpa ett paket tuggummi. Framför mig var det en kille i trettonårsåldern som skulle köpa en påse chips och en cola, men när han räckte fram sina pengar (en tjugolapp och några mynt) insåg både han och kassörskan att det inte räckte till. Han sjönk ihop och blev alldeles knallröd i ansiktet, mumlade "okej, då tar jag väl chipsen" betalade och gick iväg. Colan stod kvar i kassan och jag bestämde mig kort och gott för att betala för den, samtidigt som jag bad killen att vänta. Så gick jag fram till honom och räckte över läsken. Man såg hur han skämdes lite men samtidigt vilket genuint leende han hade på läpparna. Sedan tog jag av mig min högra sko, drämde till honom i ansiktet, återtog MIN läsk som jag snabbt svepte och sen gick jag därifrån precis innan jag rapade snorungen i ansiktet. Glömde däremot mina tuggummin.

Världen är en hemsk plats och det blir vara värre av att posta massa historier om civilkurage och dylikt. Helvete.