Det började en regnig augustidag i en inte allt för främmande värld, men ack så länge sen.
En färsk grundkurs coach stegade in i en gymnastiksal med en idealistisk dröm och en pärm med olika övningar som var lika tunn som boken "Birgitta Dahl - the funny years".
Men pärmen växte och det gjorde även självförtroendet och förtroendet för en brokig skara mellanstadiekillar.
-3 år grabbar. På 3 år ska vi gå upp 2 divisioner till eliten.
Många långa och tuffa träningar senare lite i skymundan bakom det etablerade elitlaget jobbade vi oss upp och nådde vårat mål.
Det var det första laget jag coachade själv och det är det jag minns bäst även om jag vunnit SM och NM med andra lag.
En viss del beror på att vi var det klassiska underdog laget, men mer beror det på sammanhållningen och då framför allt utanför planen.
Vi växte upp tillsammans. Jag som coach och ledare. De som unga män med vad jag hoppas var en bra förebild.
Eftersom denna era gick parallellt med den då törsten efter ljuv skummande dryck upptäcktes hade jag det som en grundpelare - aldrig vara i kvarteren med dryck i hand eller i strupe där jag kunde springa på dem. Det är inget föredöme för en ung atlet.
Nu många år senare är mina "smågrabbar" vuxna män med karriärer och familjer, men det är ändå med stor respekt som vi hälsar när vi ses. Oavsett hur länge det var sen sist.
Igår fick jag ett samtal från min mor som i kvarteren där vi huserade sprang på en av dessa pojkar som var med i laget.
De började prata om svunna tider och hur det var.
Det han sade förvånade till och med mig.
-Hälsa din son att det han gjorde för oss när vi var små är något vi aldrig kommer att glömma.
Det är starka ord och de avspeglar och bekräftar att något gick rätt vilket gör mig oerhört stolt.
Eftersom han några år följde i mina fotspår liksom flera i laget hoppas jag innerligt att någon av hans gamla spelare också framför några sådana ord. Det visar att alla de timmarna du spenderade på planen och utanför den absolut inte var förgäves.
Jag har nu lagt visselpipan på hyllan sen några år tillbaka och ibland kliar det i läpparna att åter ta upp den. Just nu har jag dock varken motivationen eller viljan att lägga ner den tid som det ändå krävs.
/Coach
