Kom döden, kom bara.

Jag är fascinerad....nej, snarare intresserad av människor som konfronterar sin egen morbiditet.
Det är väl inte det mest muntra ämne, men ändå finns det lika många sätt att hantera och tala om det som det finns stjärnor. Från att anamma det nalkande till att skratta det rakt i ansiktet.

Döden är på något sätt tabu att tala om därför att det har en negativ klang. Det ironiska i det hela är att vi hela livet söker efter meningen med livet och säkra fakta på olika aspekter av det när det mest säkra som finns i livet är just döden.
Min tolkning på det är som att vara nära en tiger som sover.
Så länge som du inte utmanar den eller ödet kan du undvika problemet rätt länge.

Men att inte nån gång ägna en tanke åt det oundvikliga och hur du använder din tid känns nästa oansvarigt. Du får trots allt bara en chans att leva ditt liv oavsett om du är kristen, muslim, ateist eller buddist/hindu som tror på nirvana (inte gruppen alltså). Även om du tror på att återfödas kommer du ändå göra det i nästa liv till något eller något annat, men livet du har just nu är också det enda du empiriskt kan bevisa.

Som de flest vid det här laget vet är jag en sucker för citat. Några som jag gillar är:

-On a long enough time line, everyones survival rate drops to zero. (Tyler Durden)

Sedan har vi den klassiska filmen "Det sjunde inseglet" där Max von Sydow spelar schack med döden för att skjuta upp det oundvikliga.
-Du ser ängslig ut. Döljer du något?
-Ingenting undgår dig, eller hur?
-Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Båda filmerna och citaten är på samma tema, men i övrigt är de två helt olika filmer man kan tänka sig. Viljan att uträtta något innan det är din tur är nog tidlös.

Jag tror att det handlar om hur nära döden du kommit. Jag har varit på min beskurna del av begravningar känns det som, men det lär komma flera om jag inte är helt felinformerad. De flesta har ändå varit innan riktigt vuxen ålder, dvs jag tror att perspektivet på det hela är annorlunda om man är 15 eller 35 eller 55.

Det jag dock inte gillar är filmer om gamla människor som ska göra ett sista ryck för att göra de där sakerna de inte "hann" göra i sitt liv. Du har haft åtminstone 60 år, lågt räknat, (40 om vi räknar vuxen ålder) på dig att göra detta, men nu när det är nära sista beställningen ska du göra allt. Det ger mig en viss känsla av tomhet i att göra något därför att du gör det av desperation, inte av vilja. Sen är det lätt för mig att ge min subjektiva bild på det, men är inte allt jävligt subjektivt?

Självklart finns det bakslag i detta om du närmar dig ämnet med en mörk sinnesstämning, men det är inte den aspekten jag vill belysa.
Ett klassiskt exempel är frågeställningen vad du skulle göra om satt på ett flygplan som var på väg att störta?
Jag tror att många med negativa tankar jävligt fort skulle få annat ljud i skällan och vilja leva, göra något med sitt liv och bättra sig. Too little, too late.

Så från mig till er - njut av livet. Som sagt, du får bara en chans och jag vet att jag definitivt inte vill använda mina sista dagar med att tänka på vad jag BORDE ha gjort, utna vad jag HAR gjort.

Ps. Rubriken är någon som "den lille legionären" brukar nynna han och Sven Hassels vänner ska ut i sin Tiger och rå på T-34:or på tundran...om du hade en undran. Ds.