När är man förlåten och när får man göra fel?

Ännu ett möte där vi diskuterat allt från El Salvadors "välmående" genom att fängsla de som är kriminella, hur vi ser på välvilja gentemot gemeneman och hur en hockeyspelare som för 8 år sen blev anklakad för ett brott, och friad för att sen bli fråntagen arbete pga. detta. Det hände när en hockeyklubb i Sverige skrev kontrakt med vederbörande vilket följdes av ett starkt missnöje med att klubben värvat en person som blivit anklagad, men friad, för sexuellt ofredande.
Vi börjar med elefanten i rummet. Själfallet är sexuellt ofredande och liknande aktioner vedervärdiga. Det man dock behöver ta i beaktning är huruvida någon faktiskt är dömd för det eller inte. Och för argumententets skull så kan vi utgå ifrån att vederbörande faktiskt blivit dömd för detta brott (vilket inte är vad som hänt utifrån det jag läst). Jag kan inte straffskalan, men låt oss säga att den är under 8 år för sakens skull. Om vederbörande då avtjänat detta straff, när frias då personen i det publika ögat? Är inte hela idén med att ha ett rättssystem att man avtjänar sitt straff för att sen, förhoppningsvis, återgå till att bli en bidragande medborgare i samhället?

Ja, du förstår säkert vart mitt resonemang barkar, men jag förtydligare gärna. Vad är poängen med att ha ett rättssamhälle om en person, efter avtjänat straff, fortfarande ska fortsätta dömas i det publika ögat? Hur ska då denna person som avtjänat sitt straff, få en andra chans? Är inte hela idén med rättssamhället att man avtjänar sitt straff för att sen kunna återgå med, som det heter på engelska, a clean slate?
Min ståndpunkt står i det gamla uttrycket: Det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta. Men att förlåta innebär i vissa fall att man får rucka på sina principer och jag vill säga att det är där en av problematiken ligger. Mitt påstående är att vi har skapat ett samhälle där själva företeelsen att fela, eller byta ståndpunkt, har skapat en paradigm där allt som inte faller inom vedertagen norm blir en ouppneålig status eller att du själv behöver omvärdera dina åsikter. Jag kommer härleda detta till det mer och mer dikotoma samhälle där vi snarare än att söka mental och spirituell utveckling inskränker oss, där vi snarare än att försöka vara nyfikna och utveckla oss själva, i större utsträckning söker konsensus och dygdhetssignalering.

Och det är där jag ser mänsklighetens förfall. Istället för att ställa de kritiska frågorna, våga ha en åsikt som går emot konsensus och vara den som ställer de lite jobbiga motfrågorna där man "står på den felandes sida", viker sig. Antingen är det ren lathet, men jag vill pådyvla att det är handlar om rädsla att sticka ut och gå emot strömmen.
Nu ska jag inte gå in i full "alarmist-mode", men mitt stilla önskemål är att du, när du hamnar i en dialog om något där det blir ryggdunkande och det är invandrarnas fel/män som förstör världen/x partis poliktik som förstör samhället...osv. Våga vara den som ställer den rationella och kanske lite kritiska frågan: Hur tänker du nu?

Min erfarenhet är att de som står på denna barrikad sällan har ett makroperspektiv, utan snarer ett mikroperspektiv där någon hänt en vän eller dem själva osv. Och för att runda av och sluta med grundfrågan: Är det ok att ta ifrån en person ett arbetstillfälle för att vederbörande blev anklagand, men inte dömd för ett brott, för 8 år sen?