Winning life

Såg att det var ett tag sen jag lät tangentbordet brinna och bringa ord som förhoppningsvis gör dig visare/gladare/roligare/bättre/insert adjektiv här. Det kan väl hänga ihop med att jag varit upptagen med att förstå såna saker som kvantitaiv data, inkrementell validitet och Durkheims tankar om ritualer. Jag satt vid köksbordet en kväll med några vänner och min käresta och kom på mig själv att använda andra resonemang, andra sätt att ta mig an frågor och motstridiga åsikter. Och jag tror att det är en del av anledningen....just för att det är EN DEL av anledingen.

För att utveckla detta så att det inte blir något som bara är helt logiskt för mig där du som läsare läser detta med kameleontögon och slutar läsa om 2-3 rader ska jag utveckla det ovanståde. Det jag tänkte då i samband med att jag efter det pratade med en person om ledarskap och frågade vederbörande om vederbörande kunde beskriva en situation där dennes ledarskap skapat positivtet och hjälpt någon. Svaret var: Jag har nog gjort det, men jag tror inte på att koka ner ledarskap till ett singulärt tillfälle. Det är en rad av tillfällen, en rad av både lyckade, och misslyckade händelser. Och där tog det som redan var en positiv spiral en ny studs. Jag kan självklart inte prata för dig, men för min egen del kan jag säga att jag nog levt för mycket i en bubbla där en sak kan få skeppet att flyta eller sjunka.
Detta fick mig att tänka på hur många små saker kan skapa positivitet. För mig är det en sån enkel sak som den enkla glädjen som det samtalet om ledarskap gav mig, ett infall av spiritualitet, någon som uppskattar att jag gjort det lilla extra, någon som säger tack för något, en låt som pratar om hur man sprider glädje och så vidare. Ledarskap, liksom glädje, är snarare en serie av händelser. För att vara helt transparent - jag vill inte vara ännu en predikare av orden "det blir säkert bättre framöver" och "stay positive". Varför? Well, det närmaste jag kan känna igen mig i när någon pratar rapparkalja om glädje och jada jada, när man är långt ifrån det är att stå på min "soap box" och predika. För jag vet hur det är. När jag var 30 så hade jag ALLT uträknat. Stark, i min prime, visste allt och kunde bräcka alla i en diskussion (som att det är ett adelsmärke säger jag nu x antal år senare). Men det jag inte visste var att det fanns mer hjärtesorg, skador, jobbproblem, pengaproblem och allt anant som livet kan kasta din väg. Ok, jag visste det, men jag var så jäääävla självsäker och som man säger Over där...had it all figured out. Tack tiden för din visdom, men kan jag få tillbaka min fysik? Tiden ger dig två diagram där åldern går upp och fysen ner.
Så vad är det som jag nu vid denna 30+x antal års ålder funnit som jag inte visste vid 30? Well, för att förenkla det så kör vi det i bullet points:

*Våga stanna upp där du säger orden: Fy fan vad bra jag var idag. Visst, det är skönt att få höra det av sina vänner och kollegor, men såvida du inte är narcisist eller har enorm hybris, så har jag funnit att man oftast är sin egna hårdaste domare. Våga säga det till dig själv. *Våga ge komplimanger och positiv feedback till alla du träffar. Även han som dörren för pensionären. Hon som säger till bordsgrannen: Du, du glömde det här. Jag tror enormt mycket på altruism och att vårt samhälle är uppbygt på att vi värnar om våra medmänniskor. Motsatsen, om än väldigt extrem, är anarki och isolering.

*Känn det du känner. Min upplevelse är att vi i det här landet ibland kan vara lite hämmade, både när det gäller glädje och sorg. Så när du väl är glad, kör all in. Om inte den bredvid dig är lika glad - kör. Ett exempel: 3 personer möter varandra vid en galleria och utbrister tjut och skratt av glädje. Titta på människorna runt omkring. Tittar de på dem med glädje för att de är glada, förvåning för att de inte förstår, eller lätt förakt eftersom "så gör man inte på öppen plats"? Min erfarenhet är att det första är sällsynt, det i mitten är det vanligaste och det sista är ack så mycket mer vanligare än det första...vilket är synd och skam.

Sen har vi sorg. Vill vi känna det? Såklart inte. Men det är en del av våra liv - så är det bara. Jag är högst övertygad om att sorg har bringat mig hit och det är just för att jag har tillåtit mig själv att sörja och må riktigt jävla dåligt...ett tag. Det är huvudingrediensen i sorg och motgång. Känn det. Var där...men stanna inte. Använd det för att lära dig, växa, föstå och utveckla dig. För att ge dig mitt exempel så var jag rätt sjuk för ett par år sen vilket betydde nästan ett års sjukskrivning, 3000+ tabletter, smärta på min smärtskala var på en vanlig dag upp till 6-7 i genomsnitt på en daglig basis i väntan på att få ta smärtstillande. Men utöver den fysiska smärta så kan jag i retrospekt ta den i utbyte mot att slippa den ensamhet som jag upplevde. Isoleringen var utan tvekan det jobbigaste. Första 1-2 veckorna var det sms och samtal med "krya på dig"....men sen tog musiken slut så att säga. Som tur var hade jag i alla fall sambo då, men det blev en mental isolering även när hon var hemma, eller när man pratade på telefon osv. Jag minns fortfarande hur jag sa orden: Hej. Innan du säger något så OM jag säger något elakt till dig så är det inte du. Idag har jag pissont och mår skit. Och där har vi de flesta av alla känslor...och de kom oftast inom 24 timmar. Samtalet/sms:et som gjorde en glad. Kroppen och smärtan som gjorde ont. Under denna period började jag tänka på de ord min far sa cirka 10 år innan. "Det viktigaste du har är hälsan".
DÅ var jag stark, snabb och vältränad och framför allt - oövervinnlig. Ack så fel jag hade att jag inte lyssnade. Avdelning - lära sig den hårda vägen. Det jag är mest stolt över under detta är att jag använde denna tid till att utveckla mig själv på olika sätt. Ett av de var att titta på hur de i min bekantskapskrets gjorde för att vara roligare att träffa och, i brist på bättre benämning, en bra vän. Så, med det sagt så är dessa ord från en motivationsvideo som jag tittar på rätt ofta så värdefulla där jag känner mig stolt över mig själv att jag använde denna tid till att utveckla mig istället för att bara sitta på soffan och knapra piller och tycka synd om mig själv. "It's a character, who you are is not the title that makes you, it's not the success that makes you. The character defines success.

*Våga drömma. Allt för ofta så låter vi våra drömmar kväsas av människor som vill dra ner dig till deras nivå där ord som "det går inte", "du är för gammal", "det är en chans på miljonen". Du behöver nödvändigtvis inte ta bort dessa från din sfär, men du ska vara högst medveten om att deras toxiska inställning här är osund för dig. Jag vet att det är en av de mest klassiska klychorna, men i sitt fundament är Noice bevingade ord: Du, lever ba' en gång och den gången är nu, jäkligt sanna. Så fråga dig själv om du då ska låta någon annans rädsla styra dig. Ska du låta någon annans oförmåga att drömma ta ifrån dig din dröm? Sen kan det vara en dröm så enkel som att äga sitt eget boende eller att få uppleva något som att simma med delfiner, se Jesusstatyn i Rio eller stå vid treriksröset. Igen från samma klipp: Not only is it possible for you to have your dream, but it's neccessary.

Jag har en person som jag träffar på daglig basis som jag är grymt imponerad av hur vederbörande inte låtit någon stå i vägen för sin dröm och vision. Numera kallar jag henne fästmö.

*Till sist - var medveten om tiderna i ditt liv när allt går din väg. Man tar det ofta för givet när man har flis på fickan, en fin respektive som man älskar och god hälsa. Ja, någorlunda god hälsa i mitt fall. Stanna upp och lukta på blommorna. Se hur världen rör sig runt omkring dig och hur en annan människas leende, eller sorg, har mer kontext än din snabba bedömning. Och den sista punkten är grogrunden till detta alster. Varför orden "(I am) winning life right now. Just nu är allt så jäkla bra. Visst, det är inte perfekt, men så mycket går bra just nu och jag har äntligen kunnat stanna upp och "smell the roses" som man säger. Jag har försökt sätta fingret på det, men det är en kombination av delar som gjort att det är lätt att framskrida i detta universum.

Jag är också akut medveten om att det här inte är ett statiskt tillstånd. Åtminstone inte enligt det som mina erfarenheter av dessa år på denna planet har gett mig. Men just nu så stannar jag upp, lyssnar, luktar och gör det som jag fick ett infall till att göra ikväll - sitta med en kall öl på balkongen där jag tog fram sittdynan till katten samtidigt som jag lyssnade på dagens artist som jag för första gången fick se live, vilket var magiskt. Tack för att du läser och kom ihåg - du är värdefull. Du är älskad....och det är ok att vara glad, även för det lilla. Här är klippet som jag lyssnar på för motivation. Gillar du inte det så finns det flera på Youtube ;) : https://www.youtube.com/watch?v=FhzNSPiqO0M

Leaving this world behind

25 years.... In the span of the world, it's a fucking blip. In the world of a fly, it's forever. In the span of a lifetime....it's about 1/3 of your life. And that is how long I've spent, more or less, at the same place. When I look at other people in my sphere, it's mamoth-time. I guess that sums me up...or does it?
I always enjoyed my job...to the extent where you can. Sure, there were some ups and downs, but I had my friends and colleagues there and it made it all worth while. But even an old bull has to find the way and realize that the old words "sink or swim" are the words you have to abide by, and let me tell you, I can abide. Why I used the phrase "I had my friends (job related) is because I'm gonna start swimming. About a week ago I got the nod to study and, with lack of a better word, reinvent myself. Hence I am taking a leave of ascense to study for 3 years. That might not be a daunting task for a 22 year old...but I'm your non ordinary 22 year old....who's 40+. Right now I am looking at the unknown and my concervative self is....not sure. Don't get me wrong, I am sure that THIS is what I want to do, but my protective side is feeling doubt because I'm leave friends behind in a non that stellar situation and I always felt that I could shelter them from said situation. But there comes a time when you have to look out for yourself and for me, that time is now. I feel very confident when it comes to the studying part, at least for now, because I beat 75% of test takers in math and 95% in language (swedish/english) and I really enjoyed studing for that test, however funny that may seem. With that said, reach out and touch faith but right now in this writing moment, time is slipping away from me, but I guess that's just what life is....unless you do something abou it. Your roll, dude.

Tiden med översittare och insikt

Det var allt för länge sen sist som dessa fingrar gav utlopp för reverb i samtiden där jag trodde att jag funnit facit till....allt.
Ack du fagra mö som heter fåfänga. Visst är det lätt att "trilla dit igen" där ditt ego tar överhand och du yppar orden - nu är jag fullärd. Det är där du snuddar vid ett deuskomplex...för att sen börja tänka något som går från spannet: Vad tusan tänkte jag där, till "jag är fortfarande samma juggernaut som jag alltid varit som inte kan göra något fel". Jag vill ändå tro att det är där du kryper till korset och finner din inre frid och din själsliga glädje hur skevt det än låter. För det är faktiskt rätt befriande att ha fel. Det kan vara så att du läser mina ord för första gången, så jag ska hålla förklaringen kort genom att säga att jag alltid har haft rätt sen jag gick ut gymnasiet....även när jag hade fel. Att ha fel var någon som indikerade svaghet helt enkelt. Det är den bubblan jag har levt i sen jag föddes och jag vill påstå och det är den bubblan jag vill förklara för dig som inte upplevt den. .
För mig började det med den enkla tanken: Men, tänk om jag har fel? Jag vet inte hur du som läser detta ser på orden "att ha fel", men för mig har jag märkt att det blivit stigma i att ens yppa dessa ord och jag jobbar verkligen aktivt med att försöka få mina närstående att ändra det tankesättet där att ha fel är en reflektion av dig som person som är negativ.
För mig är det lite som det gamla bibliska talesättet: Låt den som är utan synd kasta första stenen. Jesus! (Pun intended). Vem har inte haft fel förut? Varför är vår måttstock att en person som sagt något fel är persona non grata? Är inte det rätt korkat och konformativt? Som ett experiment har jag testat att göra och säga fel på vissa småsaker i kontext för att se hur min omgivning skulle reagera och det har varit remarkablet hur responsen varit. Jag hoppades verkligen inte på reslutatet, men en överväldigande majoritet valde att insulera sig själv från fel och lysa ljuset på mig för att undvika skuld.
Det är här jag tilltalar dig som läser dessa ord. Att ha fel är inte så farligt! Du får anpassa liv, glädje och verklighet exakt som du vill, men mitt liv blev betydligt enklare när jag släppte på prestige och googling av fakta och det viktiga i att ha rätt. Jag förstår att du som läser det här kanske inte är på samm våglängd vad gäller detta, men jag tror att om du börjar anamma sagda tankesätt kommer du bli en mer fridfull person. Att inte efterstäva gläjde aktivt är för mig den enskilt sämsta saken du kan göra med ditt liv.

Arne Anka, förvirring och förståelse

Det har tydligen gått ett tag sen sist då jag nyttjade detta forum. Vatten har obevekligt passerat under broarna, måsarna flyger än och dumheten kan trots vårt bättre vetande ta sina skalper...ibland. Jag har blivit varse om att livet passerar och även om jag var medveten om det förut, så är jag numera 100% icke blåögd. Eller ja, 95% i alla fall. On a long enough timeline, the survival rate of everyone drops to zero. (T.D) Men att en persons dumhet skulle ha sån inverkan på mig var oväntat även för mig. Jag trodde faktiskt att jag hade förberett mig bättre, men tji. Det ska sägas att jag fallit in villfarelsen att livet är perfekt och att såna saker som relationer och hälsa är sånt som du kan ta för givet, men jag är här för att berätta att du inte är perfekt. Din kropp är inte perfekt och sökandet efter denna perfektion är första steget till ditt förfall. Insikten och förståelse för detta kommer ifrån en serie av tråkigheter där motvinden till sist blev för stark och trots revade segel blev det slagsida. Visst är det flera olika händelser som lett mig hit, men en står ut pga. att den som gjorde det hade flera val att förmildra omständigheterna, men valde den absolut sämsta vägen. Och det är det som grämer/förargar mig att personen inte gjorde ett bättre val. Jag ville tro, min vana trogen, att personen var bättre än så, men eftersom jag är bilden av naivitet och godtrogenhet så lät jag denna person gå lös på mitt sinne och välmående....vilket grämer mig. Nu är jag på väg tillbaka, men det har varit dagar där jag på frågan: Hur mår du? bara velat svara som Eminems rad i den tunga låten "Rock bottom": When you're mad enough to scream but you're sad enough to tear. Jag ska dock ge en stor eloge till mina vänner, oavsett om de vet eller inte, de är en outtömlig källa av energi och glädje som jag på inget sätt tar för givet. Som sagt, hälsa, vänner, friskt sinne....ta dem inte för givet för en dag kan de vara borta. Så vad är summeringen och slutsatsen av dessa rader? Eftersom jag kan tyckas leva i ett enda långt citat istället för att vara originell så slutar jag med ett från, vad som enligt Imdb's röster är, världens bästa film...Shawshank redemption. Get busy living or get busy dying....and I ain't ready to die yet. #keepyaheadup2pac

The Trump feeling

I don't think a single day goes by without someone posting an image, text or video that in some way ridicules Donald Trump. And why not? There's plenty of ammo to go around to do that, so by all means go ahead. But what is the purpose of this shared information? I'm going to work from the assumption that you want to show people who agree with his politics that they're voting for the wrong candidate. And again, why not? A lot of the things he has done and said is far from the actions and words of a responsible president. But if you think his supporters are driven soley by facts you're sadly mistaken.

Around the world parties that preach fear of foreigners, isolation, that crime is on the rise and that the country has to return to it's former glory have been very successful. These ideas are often driven by a subjective view. A perfect example is Newt Gingrich talking about this seen here. We are fed crime, hate and violence on a daily basis and a lot of people feel afraid. And that fear is being used in politics. The closest example I have is the elections in my country Sweden 2 years ago where the right wing party the Swedish democrats had their most successful election ever gaining around 12% of the votes becoming the third largest party. That's quite a leap from 6% in 2010 and 3% in 2006. Their platform? More rights for native swedes and very strict immigration laws. What they also did was not speak the classic political language when talking about theses issues. Sound familiar?

On social media videos of their representatives saying something stupid were frequently shared before the elections. The culmination was when the text "If you vote for the Swedish democrats I will remove you as a friend on Facebook." Here in lies the problem. We are trying to solve a serious issue by showing that we are politically correct and disclaim those who vote for these parties. This is the kind of thing that pushes people with this ideology closer together, and further away from where you want them to go, which is kind of ironic. How do you think people will change their mind if you won't even discuss the issue with them? This whole approach is like being a parent and buying your kid a toy, placing it in front of the kid and then walking away thinking you did an awesome job as a parent. My wish is that the next time you wind up with someone who disagrees with you politically - talk to them. See their point of view. Tell them yours. Maybe you'll both learn something. But if you think that the "shut them out and ridicule them"-approach is working, then by all means keep doing it. At least your PC conscience is clean.

Just ask yourself if you would change your mind just because someone told you to?

The road ahead

It feels only right that I deliver this one in english since I did spend a few weeks speaking the queens english. Well, more or less. I was an ameriCAN, not an amerCAN'T. Anywho, let's go.

It is actually a global cause, not just a national one. And it shouldn't come as a surprise, but people are more and more involved in their own lives than in the lives of others, and even less when you talk about the future of our species. So what do you do to prove that you are "worthy" human being? Well, for starters, ask yourself if you are kind? Not ironically, but truely look in the mirror and ask that question. And after that, what are you doing to improve other peoples lives? What actions do you take if you see wrongdoing? If someone gets killed by wrongful action, change to a (insert color) ribbon on your Facebook. If your colleague has a bad day. Don't help her up, tell your friends and other colleagues how at fault she is for being weak and not knowing how to do her job. Because it's more important to flaunt your feathers rather than helping someone up, right?

Now you're probobly saying: Oh no. That's not me. Well. Maybe it's not you. But you listen in on the office gossip, you don't accept an appology when someone bumps into you or you don't even leave your seat because the man with a cane might be faking it. On some level, we all do it. It actually doesn't take that much to help someone and no, you don't have to share it on your Facebook/Twitter that you helped an old person across the road. Just do it.

I know, my words aren't that much more than just words, you'll never know. But what I do know is that I try affect the people around me in a positive way. From my best friends, to my colleagues, to new friends and people I meet in every day life. I hear the phrase: Well, people just don't care anymore. I chuckle at that notion, because in my world, we are those people. We make a choice, we do either good or bad. We help or choose to stand idley by. So per "your" example that no one cares, what if we all start to care? Ain't that just a thrilling thought?

To paraphrase a qoute, hate is baggage. Life's too short to be pissed off all the time. But if you still think that the biggest impact to your life will be the next Idol winner or what new burger McDonald's will put out, maybe you should start looking a little further?

We are not enemies, but friends. We must not be enemies. Though passion may have strained, it must not break our bonds of affection. The mystic chords of memory will swell when again touched, as surely they will be, by the better angels of our nature.

The intro

Ok, det här är ett intro till en presumtiv bok som är skriven i all hast och jag vill höra all input, god som...konstruktiv (för det finns ju ingen dålig sådan)jag lägger upp det så får vi se varthän stigen leder oss. Tack för att du hänger med. Here we go: Att göra rätt. Vägen till ljuset. Det som komma skall var helt och hållet på hans samvete och det fanns inga kringvägar runt detta faktum. Hoppet och tillika livlinan tillbaka till den forna, om än tråkiga, verkligheten hängde på kommande aktion. Resultatet, om än avlägset, låg i angelägenheten och den totala sanningsenligheten i utlåtandet som komma skall. Trots allt ville han tillbaka till den underbara kvinnan som han oförrättat och bedragit och frågan nu var om det var ånger eller skuld som drev honom dit och den tanken levde sitt gäckfulla liv.

Det var dags att bekänna sanningen och erkänna för Nina att äktenskapet var besudlat. Ett glas åldrad whiskey stod förvisso framför honom, men olusten och nervositeten gjorde drycken mindre lockande.

Allt fokus låg just nu på honom....och dem, som med största sannolikhet snart skulle bli de 2.

Vad skulle hända med barnen? Hur skulle veckoschemat se ut och vem skulle få båten med jet ski? Skulle de behålla huset i Frankrike? Frågor utan svar, väntan utan sprit. Fan.

Eller? Vad tusan! Vad har du att förlora din jävel? Du har varit otrogen och vad gör då en whiskey till eller från i detta sammanhang? Vem vet, du kanske t.o.m blir bättre av detta. Visst, du kan frisera utlägget och leva lögnen lite till, men för vad? Han började begrunda detta val han stod inför framför. Varför inte bara ljuga en gång till? Det hade ju inte varit något problem förut. Bara en i mängden.

När han sa orden för sig själv som skulle förklara varför lät de i sanningens namn förbaskat fåniga, vilket ledde till en snabb sublimering av dessa. De lät verkligen larviga eftersom deras sanningsbörd kunde härledas till en film med Denzel Washington där han som pilot till slut tvingats möta sina demoner och sin inre bödel när lögnen till slut blev för stor. Till slut kommer dina förehavanden och tankar ikapp dig, hur snabbt du än springer tänkte han när han sneglade på glaset på bordet som innehöll den lättnad han trots allt sökte och motvilligt avstod från. Det slentrianmässiga livet var ju också det som hade triggat handligen tänkte han i efterhand.

Det var känslan av något nytt, något okänt och framför allt som bröt tristessen. Det var därför Rafika från Gambia hade tilltalat honom så. Det mondäna livet i småstaden hade gjort honom blasse. Kyrkan på söndag med sin skenhelighet och alla dom där jävla krystade familjeträffarna.

Han lät sig uppbringa ett skevt leende när tanken på allt detta som uppfattats som gissel tidigare nu med största sannolikhet skulle vara det som han saknade mest. Dualiteten i lögnen var inte förlorad på honom, men det var heller inte hans yttersta uppskattning till Queen och Freddy Mercury - the show must go on, trots lögnerna.

Men va fan, vad har du att förlora! Han tappade sin vanligtvis lugna aura och svepte whiskey. Skål! Den fina single malten slank ner exakt där den skulle och han tackade de skottska gudarna med en kort nick. Värmen var där...tillika vämjelsen. Dörren öppnades. -Hej älskling, är du hemma?

Stålsättning.