That's what friends are for
Visst är det en märklig företeelse det där med vänner. Att det egentligen bara handlar om rätt tidpunkt, rätt person och en sån sak som du säkert kan bryta ner i en empirisk analys men som till syvenden och sist hänger på en stor del chans. Så vad är det då som skapar vänskap? Jag skulle nog börja med att jämföra det med kärlek. Det måste finnas en typ av attraktion. Den behöver såklart inte vara fysisk med tanke på vänskapens natur, men det måste finnas något som får dig att känna samma sak som i kärlek. Attraktion, nyfikenhet och en känsla av glädje över att få vara del av sagda personens liv.
Med min bakgrund av att ha varit USA rätt ofta har jag har skapat en egen teori om vänskap och hur den byggs upp beroende på de yttre faktorerna. Med det menar jag att det amerikanska och det svenska samhället är tydligt olika. I USA kan du sätta dig på en barstol, fälla en kommentar om laget på TV och direkt så har du 2-3 personer att prata med och det är lätt att lära känna dem. Men om du vill prata om religion, politik eller liknande känsliga ämnen är det enormt svårt att komma genom munstycket på tratten.
I Sverige är det tvärtom. Att lära känna någon och bli vän med dem är en projekt. Du måste ner genom tratten...men när du väl är igenom den så kan du prata om valfritt ämne.
Utöver det så försöker jag predika för mina yngre vänner som tar vänskap för givet att det blir svårare och svårare att lära känna nya vänner ju äldre du blir. De är i 25-35-års åldern så självklart viftar de bort mina ord då de inte har haft vänner dö, skaffa barn, bli sura på dig eller bara ghosta dig (jag är inte för stor för att vara hipp med tidens lingo).
Jag kan alla dessa scenarion då jag upplevt dem och har under åren tänkt på den gamla devisen: Du vet inte vad du har förrän du förlorat det. För den som är lite äldre så hade jag även ett jättefint slutpläderande från TV-serien Midnight Caller med Cary Cole. Jag ska inte dra hela då jag måste leta upp ett av mina anteckningsblock där den står nedskriven. Men i korthet handlar det om att vänskap behöver få en stark grund och att det går att jämföra med en blomma. Om man tar den för givet och inte låter den växa stark så kan den förtvina eller vissna innan den fått chans att blomstra. Han slutar med att säga att han gjorde precis detta fel och jag har senaste året gjort samma sak. Det är svårt att acceptera det, men ibland ska tiden bara få passera så får man se vad som händer.
För att runda av så hade jag en "nära döden upplevelse" med en god vänskap för några år sen. Som tur är så var vi storsinta nog bägge två och insåg att det som låg till rot för schismen inte var värt att bryta upp vänskapen.
Med det sagt så lämnar jag dig med just det. Oavsett om du är den som felat eller om det är din vän som gjort det. Fråga dig själv om det är värt att hålla fast vid dina principer eller ditt ogillande för din väns beteende så att det är värt att försaka en vän för att ha rätt eller hålla fast vid din agg?
Om du läst något här vet du att jag är en sucker för ett bra citat och det som passar bäst här är orden från American History X där Edward Furlong slutar med orden: Life's too short to be pissed off all the time.
...och den dagen du är villig att förlåta eller säga förlåt....så kan det vara för sent. Är det värt det?
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home