Jag kan blogga alla!

Fan, vad var det jag skulle skriva?

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Tue, 17 Nov 2009 22:09:00 +0000

Jo, att vara sjuk.
Förra veckan var jag riktigt krasslig, vi snackar "skjut mig" sjuk.
Det roliga och ett tydligt tecken på vad som är på allas läppar är att när jag kurerat mig och återvänder till verkligheten följer alla dialoger de här fyra raderna till 99%.
Jag: Jo, jag var riktigt krasslig förra veckan.
Vän: Jaha, svinifluensa alltså.
Jag: Nej, bara en kraftig förkylning.
Vän: Jag tror det var svininfluensa.

Att detta har blivit ett sådant vardagsbegrepp och definiering av sjukdom är skrämmande.
Jag tror inte att det spelar någon roll om jag skulle komma med armen i mitella. Dialogen skulle ändå bli.
Jag:Jag bröt armen för en vecka sen.
Vän: Jaha, svininfluensa alltså.
Jag: Nej, armen är alltså av och jag har gipsat den.
Vän: Jag tror det var svininfluensa.

Kan man vaccinera emot indoktrinering?

The path least followed

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 15 Nov 2009 02:46:00 +0000

It's funny how you always tend to think of yourself as a rebell. You know, the James Dean, the adventurer.
But then you go to the same pub or club that you always use to go to. You take the same route back home and you eat the same dish that you always do at your local restaurant.

Whatever happened to just gunning it? Just taking a shot in the dark and trying something different?
I may have tripped over myself from time to time finding this other path that was less travelled. But in doing so, the fall, the rise and the actual walking of the path gave me an experience that few others have enjoyed.

The only draw back is that I now find myself flinching when I'm asked to walk down the conventional path which is now tripping me up when I'm supposed to make what would be an easy decision. The easy path now looks awfully strange and almost frightening.
Isn't it funny how things work out and how you handle it?

Is this to say that every mans easy path is the others obstacle?
You tell me.

Taking a stand

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 25 Oct 2009 23:37:00 +0000

Maybe it's just me, but do you really need to join groups on Facebook like "we are against torture" or "stop child pornography"?
Isn't that kicking in the most open door of all?
It's like joining the "I like air"-group.

I'm all for taking a stand and speaking your mind to help less fortunate people, but this feels more like a make myself feel good action, rather than making a statement or helping someone else.
You give yourself a pad on the back because it's now in writing that you are against whatever it is you are against.

It's more of a get out of jail card in case you get caught saying something wrong, then you can always say that you are against genocide and can prove it because you clicked a join button.
If you want to do something, do volunteer work, donate money to an organisation or get involved yourself. But don't try to convince me that your action has any meaning what so ever and don't wait for me to give you credit for "taking a stand".

Helgbloggare

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Wed, 21 Oct 2009 05:59:00 +0000

Jag har märkt att jag bloggar nästan bara på helgerna nu för tiden. Detta kan ju självklart härledas till både det ena och det andra men de tre viktiga faktorerna är väl tid, inspirationsdryck och det faktum att jag börjat gå runt i ett tillstånd liknande den stora indianen i Gökboet.

Saker och ting biter liksom inte längre. Det är bröstcancermånad, Sverige demokraterna får utrymme i media och ännu en gång börjar man hoppas på Djurgården hockey. Ett veritabelt smörgåsbord av kära ämnen och jag väljer att......inte göra någonting.
Jag vet inte om jag har för höga förväntningar på vad som ramlar ner här, men någonstans blev det mesta trivialt.

Så tills inspirationen återkommer eller någon annan inspirationskälla avtäcks blir det några youtube-klipp, en anekdot här och en vardagsbetraktelse där.
Kanske inte så sexigt, men som det sas:
Exercising the right not to walk.

Tåget

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sat, 10 Oct 2009 09:42:00 +0000

Det börjar som en vissling på horisonten. Det svarta tåget har lämnat stationen och Gomorra är dess nästa hållplats.
Du har inte för avsikt att stiga på tåget men det är fruktlös kamp du börjar där resultatet är förutbestämt. Ack din naive dåre att du inte ser stigen som läggs framför dina fötter. Hjulen håller rälsen sällskap och likt ljuset från en fallande stjärna visar sig en svag ljusstrimma av gårdagens begivenheter.
Det utopiska sinnet vill se dina Herkulesbedrifter men det börjar sällan så.
VIK HÄDAN DEMONER!
Här kommer en furie som ni sällan skådat och belackande tankar eller inte, ni skall icke få slå klorna i den här gycklaren.

Den söta smaken av ett fallet frukt får själen och modet att åter se ljuset och med god vigör tar du klivet ombord på tåget.
För oavsett vart resan tar dig är det inte alltid målet som är det viktiga, utan färden dit. Gör det bästa av den och när allt hopp verkar vara ute, slå upp ännu en tår och fäll en för de fallna.
Vänner - lev livet till fullo med råg i ryggen och glädje i sinnet.

Allt annat är slöseri.

Balansgången

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 04 Oct 2009 21:51:00 +0000

Ibland får jag en oerhörd lust att skriva, men när jag väl får ner det på pränt känns det ganska trivialt och/eller rätt vardagligt.
Det är samma inkörda spår. Och då väljer jag hellre att avstå från orden än att skriva ännu en post som med stor sannolikhet är lika givande som en mikrovågsmåltid.

Sen vill jag heller inte ha nån jävla gråtfest över vad som är fel eller inte funkar.
Det jag kan säga är jag innerligt hoppas att ryggen inte är paj, för då blir det 3:e året i rad som något går snett under hösten/vintern. (knät för 2 år sen och rotfyllningen de luxe förra året)
Jag är väl inte vidare religiös även om jag lite luddigt tror på "nåt". Hörde uttrycket "Faith unites and religion divides" och det är i mångt och mycket min filosofi. Men jag gillar ändå vad Serenity prayer säger:
God, grant me the serenity to accept the things I can not change.
Courage to change the things I can.
And wisdom to know the difference.

Det är väl lite så man får tackla det hela. Att gå och oroa sig för vad som kan hända är lika meningslöst som att mata en död häst.
Så det är bara falla in klyschorna, dra på sig byxorna ett byxben i taget och ha huvudet upp och fötterna ner också löser sig nog det här också.

Sen kan jag rekommendera två serier med väldigt lika namn. Flashpoint som har gått ett tag och Flash forward som är helt ny och ska komma på TV4.
Håll utkik.

Wow, var det så det såg ut???

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 27 Sep 2009 10:37:00 +0000

I helgen som gick tog jag det lite piano, jobbade på lördagen och efter det var det upplagt för ännu en repa runt stan och den klassiska sena kebaben och ännu senare söndagen.
Men så blev det icke. Jag idkade abstinens och antog för andra gången i år rollen som designated driver. Skillnaden var dock att turen nu var Enskede-Tyresö-Stureplan (i den ordningen) och förra gången var det Venice beach-Hollywood. Med andra ord två helt diametrala resor.
För att vara en kille som inte kör bil särskilt ofta blir det en hög andel DD-körande alltså.

På förfesten kändes det inte som något märkvärdigt att dricka Loka istället för Carlsberg, men väl ute börjar de små sakerna märkas. De som händer på mer än en armlängds avstånd dvs.
Du lägger märke till ett spindelnät. Du ser människorna runt omkring dig med en viss klarhet. Men det som verkligen står ut är de banala diskussionerna och dialogerna som uppstår.
En stilla tanke då detta upptäktes blev till den stilla bönen:
-Oh du store, säg att jag inte tillhör den här skaran som häver ur sig mer skit än en elefant på katrinplommondiet.

Detta var självklart en förlorad kamp innan jag avverkat första stavelsen, men för ett tag kunde jag hålla lögnen vid liv.....ett kort tag.
Väl på lokal kändes trängseln lite mer irriterande, men inte mer än att samtalen med vännerna blev lidande.
Vad som däremot fångade mitt öga var killen som efter att ha passerat en dam i sällskapet lutade sig fram och luktade på hennes hår.
Jag log, han såg att jag såg och sen skakade jag lätt på huvudet.
Små detlajer som du inte lägger märke till med några öl innanför västen.

En annan detalj som också märks är att du inte kommer vara den som instigerar en line dance, kavaj-helikopter med slipsen på sned eller på annat sätt drar igång stämningen. Du är oftare ett bihang snarare än den som går bräschen helt enkelt och det ter sig rätt naturligt i och med hämningar, mod och bedömningsförmågan av risk/belöning i takt med att klockan närmar sig och passerar kvart i tre.

Men i retrospekt skulle jag nog tagit de där ölen ändå. Det hade renderat i att jag inte spelat badminton på söndagen och inte haft sån förbannad träningsvärk i r**en. Å andra sidan hade jag haft rejäl träningsvärk i levern istället.
Damned if you do - damned if you don't.

Skål kosmonauter!

Broken record

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Thu, 24 Sep 2009 08:44:00 +0000

I've been down this road a few times now, but it still doesn't get old.
I'm so tired of the way media angle the news.
Recently there has been a murder case here in Sweden where a husband first goes on a TV show "Swedens most wanted" asking for clues about his missing wife and then turns out to be a suspect.
He is now being questioned for the murder, nothing else.

But everything in the media is now angled to him being guilty.....BEFORE there has even been a trial.
It just ticks me off that we have these microwave trials. 2 minutes, done. No need to check facts. No concern for integrity. Just sell papers and air time.

I'm not defending the guy, but I'm not judging him on some witch hunt tabloid's hunch.
If we start doing that, we'll have a lot of drowned people who won't take an: Ooops, sorry, for an answer.

Yup, it's official

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Fri, 18 Sep 2009 05:38:00 +0000

I felt it this morning. The vast difference between yesterday and today.
In just a few hours my life changed. My back started hurting, my face looked different and I lost a little more of my hair.

Or at least that's what happened according to my friends. For me, it was the same ol' morning. Same early ride on my bike to work.
35 years of age. When am I supposed to reach this crisis and start being old?

Fire hazards

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 06 Sep 2009 14:08:00 +0000

Sometimes I get these ideas of doing something funny. But then the "these people might not think it's funny" bone kicks in.

This time, I wanted to do a bit on fire hazards. Why?
Well, I ride my bike to work every day when there's not snow or ice outside and since our office is in an apartment buildning, I lock it in the entrance.

The other day I was told that I couldn't do this anymore becuase IF there was a fire and IF everyone had to rush out it would be in the way.
I'm not going to bore you with details of how the complex looks or how my bike looks, but what I wanted to do was a clip where there's pandemonium and people falling over eachother running down the stairs and getting caught in the spokes and another entangled in a break wire and massive amounts of space on the other side away from the bike.
Why?

Because I think that these "IF there's a fire" precations are a bit over the top in my opinion. At least here.
Sure, you respect the danger a fire represents, but going out of your way is just a bit too much for me.
Well, now my bike is moved, so all is well and we'll survive.

I still think it would'be been a funny bit though.

Zorro, Zimbabwe och Zink

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Tue, 01 Sep 2009 09:22:00 +0000

Ack du frälsare, du gudomlige och ofelbara människa Zlatan.

Nej, jag ifrågasätter inte Zlatans talang. Jag undrar bara hur många löpsedlar till vi kan vänta oss där någon klurig redigerar myser när han kommer på att man kan byta ut S mot Z och vips har man en "ZuperZlatan".

Som det heter:
-Börjar inte det bli liiiiiite tjatigt?

Sen är jag innerligt trött på hans ofelbarhet. Det kan i och för sig bero på att jag läser Aftonbladet där Simon Bank skriver. Han är, för att uttrycka det milt, så långt upp i Zlatans röv att han är en mänsklig rektoskopi.
Dålig match? Nej, han fick dåliga bollar.
Hyfsad match? Han har större kapacitet och vi får snart se det.
Och så vidare.

Jag tror svenska journalister är rädda för att bli bannlysta från Zlatans presskonferenser som vid den beryktade bojkotten av media för några år sen.
Hur detta ens är tillåtet inom idrott är otroligt. Jag jämför med sport i USA som jag tycker sköts mer professionellt ur mediasynpunkt.
När Cleveland Cavaliers åkte ut i slutspelet i år tackade inte lagets stjärna LeBron James motståndarna vilket ledde till stor uppståndelse.
Han ratade också pressen efteråt och det hela renderade honom $10 000 i böter.
Jag efterlyser sådana regler i fotboll. Tror det skulle göra sporten gott.

Tyvärr tror jag heller aldrig Sverige kommer prestera några stordåd med Zlatan i landslaget. Detta av det enkla faktum att vi är ett mer lagorienterat lag och individualister med stort ego har mycket svårare att passa in i sådana lag.
Eller så kan jag vara kvar i 1994 - Rolle, Stefan, Tomas och Jonas, var är ni!!??

Bra Polisen!

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Wed, 26 Aug 2009 05:51:00 +0000

Nyligen körde polisen en raid på Götgatan där de stoppade cyklister som cyklade mot rött. Jag säger bara BRAVO! Mera, mera!
Varför tycker jag detta är så fantastiskt? Jo, det är dels för att jag hoppas att rödkörningarna minskar eftersom min uppskattning är att ungefär varannan cyklist cyklar mot rött. Men också av den enkla anledningen att det är rött.
Jag håller inte med röster som säger att cyklister tror att de är odödliga. Det är nog snarare en stor okunskap om trafikregler och trafikvett.

Till exempel tror jag många jämställer att cykla med att gå, vilket är helt fel eftersom en cykel räknas som ett fordon.
Det roliga är att nu får säkert bilister vatten på kvarnen i den eviga diskussionen om vilka som är sämst i trafiken (fotgängare, cyklister, bilister, yrkeschaufförer)
Mitt svar är enkelt - ALLA är dåliga. En kompis sa det bäst:
-Utgå ifrån att all runt omkring dig i trafiken är idioter så går det bättre.
Och det är sant.

Mitt aber just nu är cyklister som prompt ska vara längst fram. I och med de nya cykelzonerna som är framför stopplinjen för bilar kan nu cyklister breda ut sig 3-5 bredder i körbanan som är till för 2.
Det som är lustigt/surt är alla dessa människor på träskcyklar* som prompt ska stå längst LÄNGST fram trots att de knappt cyklar i styrfart. Även om jag till exempel står längst fram skall alltså dessa personer stå lite längre fram.
Detta renderar i att jag igen måste cykla om dessa cyklar vilket är svårt om de är 2-3 på bredd.
Det jag inte förstår är hur de resonerar. Jag har en racercykel, alltså en sådan som man tävlar med. Visserligen inte supersnabb, men ändå tycker jag att man borde se att det kommer gå snabbare än 10 km/h.

Men att hänga upp sig på företeelser, oavsett i vilket sammanhang, där man förväntar sig att människor agerar rationellt eller logiskt är något jag försöker undvika.
Som sagt:
-Utgå ifrån att all runt omkring dig är idioter tills de bevisat motsatsen.
Kanske en lite krass inställning, men i vissa fall är den väldigt applicerbar.

Hyfs

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Mon, 24 Aug 2009 22:20:00 +0000

Jag har retat mig på en sak den senaste tiden.
Det är företeelsen att vid ett samtal via Internet, en chat om du vill, är det tydligen inte nödvändigt att använda vanligt hyfs.
Antagligen är det jag som är lite gammalmodig av mig och inte à jour, men in min värld avslutar man alltid ett samtal med att säga hej då.

Kanske en banal sak, men jag tycker det är rakt av otrevligt att vid en diskussion inte avsluta den på ett hyfsat sätt.
Man säger hej då eller något synonymt när man skiljs åt från någon eller avslutar ett telefonsamtal, men på internet kan du bara helt sonika logga av utan att säga ett ord.

Om någon har en förklaring varifrån detta härstammar och om det är en kotym som jag missat är jag självklart redo att höra vari skillnaden ligger mellan Internet och andra kommunikationsmedel.
Dock kommer jag inte ändra min åsikt då jag tycker det är vanligt folkvett och hyfs att säga hej och hej då när man samspråkar med en vän.

Mat till hunden

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Mon, 24 Aug 2009 08:22:00 +0000

Efter några veckor i det förlovade landet i väster (nej, inte Norge) står en sak jäkligt klart, det finns stora olikheter länderna emellan.

Istället för att jämföra alla våra olika nycker och seder tänkte jag för en gångs skull hålla mig kort och gå direkt på pudelns kärna som det heter.
Det som jag anser märkvärdigt är seden att ta en doggy bag när man äter ute.

I USA är det något du kan göra på i stort sett varje vanlig restaurang och inget som någon rynkar på näsan över. Det är till och med snarare tvärtom vågar jag påstå.
Här hemma är det dock en annan femma.
Det är snarare så att det anses lite ofint och att personen i fråga inte har råd att köpa mat utan måste ta med sig rester.
Jag antar att det kommer ifrån att vi inte har det som sed och därför anses det lite ofint.

Det finsn dock inget förutom denna skeva bild som stödjer varför man INTE ska ta en doggy bag. Istället för att maten blir sopor nyttjas den och ja, den som tar med sig maten får ett mål till.
Men trots detta tror jag många skulle tveka att göra det, just pga. att de förlorar anseende.
Är det inte rätt löjligt att detta är anledningen till att inte ta med sig mat som man faktiskt köpt?

Old school

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sat, 22 Aug 2009 09:46:00 +0000

I've been going through my old OLD albums and stumbled on a few that brought me back. Ill Al scratch, Paris, MC Eiht...the list goes on. All I know is that 1994 was a good year.
Not just because Kenneth Andersson did the single greatest sports feat in Swedish history, but because almost all of my legendary CD's are from that year. Here are 3 C-L-A-S-S-I-C tracks. I hope you like 'em.

Ill Al scratch - Classic shit

The college boyz - Hollywood paradox

Down south - Southern comfort

Alexander den store

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Fri, 21 Aug 2009 05:51:00 +0000

Måste säga att jag blir grymt imponerad av Alexander Skarsgård.
Jag följde Generation kill och tyckte han gjorde en riktigt gedigen rollporträttering i en ypperlig serie.
Nu är han med i True blood som inte är riktigt lika vass som GK, men ändå bra och även här spelar han grymt bra.
Det är bara en tidsfråga innan han kommer börja figurera på film och jag tror han kan bli större än både sin far och Peter Stormare som är våra två största manliga skådespelare hittills. Och nej, Dolph Lundgren slår sig inte in på den listan.

Självklart minns jag ett citat från Generation kill.
En menig har råkat skjuta några civila, däribland några barn och dagarna efter kallar alla honom för Burger King.
När han frågar svara ingen, men till slut får han svaret.
-Burger king, you know, BK.......baby killer.

Den är lite småelak. Men vad ska man vänta sig i krig?

Le grande bleu (the big blue)

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Thu, 20 Aug 2009 23:57:00 +0000

My friends know by now that I really like this film but for those who don't know or think about seeing it, here's the start of the film.
If you do watch it, make sure it's the original version that's 2h 30min hours or so, not the made for US movies bull shit version that's about 1h 45min.
Enjoy!!

Damien Rice - Rootless tree(fuck you)

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 16 Aug 2009 22:49:00 +0000

The original isn't bad, but this one just takes it to a whole nother level. Enjoy!

Sömnen

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 16 Aug 2009 22:27:00 +0000

Kan rekommendera Ulf Lundells exellenta bok "Sömnen".
Jag har inte läst något av Lundell tidigare, men blev tillstucken boken med lovord och min vän som jag vet har god boksmak svek mig inte.
Lundell skriver på ett sätt som gör att du vill läsa vidare och språket är mycket underhållande.
Det jag tar med mig för utom själva huvudtemat är den beskrivning som görs i boken av Stockholm och Stockholmare.
Vad som är så spännande med det är sättet han beskriver staden och invånarna på anno 1977 och att det utan tvekan skulle kunna vara något som var skrivet 2009.

Har fått lite blodad tand och kommer nog ge mig på Jack inom en snar framtid.....om jag inte blivit en mås innan dess.

She sells seashells........

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sun, 16 Aug 2009 22:23:00 +0000

Alabama!

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Sat, 15 Aug 2009 01:25:00 +0000

Damn, I don't really know how this spawned or why I had to bring it here, but the guy just made a huge impression on me.
I don't know his name.
I don't know his age.
I don't even know what he does right now.

I do know that he is a US Army trooper on his way home from a long shift.

But before we get to him, a little background.
It's early saturday morning in Los Angeles. A flight to Atlanta will leave LAX in a few hours and on it there will be a happy/sad, talking in his sleep Swede.
But the wait for the flight is still the same....or is it?
Trouble checking in, taking your shoes off, finding something to drink and eat before you board the plane because there is no way I'm paying 10-15 dollars for some piece of shit airline food.

But this early a day the shops aren't open yet. What to do, what to do.....hey, an open bar.
-One glass of water, please.
I get a top of the line sink water glass of L.A's finest water. Bah, what the hell.
-Hey bartenter, what do you call a glass of water in Spanish?
-Un vaso de agua.
-U huh, cool.

I could go on with how this discussion with the bartender and mostly myself went on, but that would waste your time and keep you from the heart of the story.
Here is a guy with the patternted U.S army back pack at the bar at 6 am drinking shots and beers.
The guy was pretty pissed and from seeing the small glass of light brown liquid in his left hand and the beer in his other it seemed as a fair assesment.
Lo and behold, 2 minutes later, he gets another round of Jack Daniel's straight and another beer even though he's only half way through his other one.

We start talking about military service, well he mostly talks and he asks where I was stationed and I tell him that I did my service back home (Sweden)
The fact that military service is(was) mandatory in Sweden makes Alabama very happy, but it soon turns to something else.
I don't think I can ever describe his eyes when he started to talk about his service in the corps.
He was very, VERY, proud of being an american soldier and one of the first to invade Iraq both the first and the second time.
But the way he looked away at the end, the way he saw something that I could never see and for a second or two, when he was even quiet, told me that there was something else there.
He had performed his duty to a T, but to what cost?
Although very proud of being from Alabama and happy/proud to go back there, he still couldn't sell the "proud soldier returning" to me.
I saw a wounded soul, a person who was caught between two worlds. He was tired. Not in the way you are after a long day...but after a long couple of years.

I don't think that anyone who hasn't been on the frontier of a war, even as "trivial" as the Iraqi invasion, can ever say what it's like there. But I have a pretty good idea.

I think I saw the truth. Man, the guy had been to hell and back. He did however re-up voluntarily by what he said and it really made me sad because by his posture, his way of talking about recent events and the on and off blankness in his eye, I could not but think of a quote by Mickey Rourke said in the wrestler:
It's when you have nothing that you cling on to something.

I think what I want to say is that Alabama made an impression on me as strong as anyone I met in L.A and I only met him for about 20-30 minutes.
I'm not taking anything away from any of the friends I met there, but the way he was so brutaly honest in his way, it really stood out.
I do want to point out that WHY he was there is a whole other matter. Missles my ass, U.S wants oil, Iraq has oil - boom!
Situation in Kongo and Rwanda has been ten times worse, but they don't have any oil.

None the less, he was there, asked by his country to be there.
Even though you bury your dead after war, there are still more casualties.

LIke I said, Alabama made an impression on me but I'm not going to feel sorry for him.
I will however feel sorry for what this world made him do.
If you don't agree, don't understand or think that it isn't that bad, watch the shows "Over there" and the brilliant HBO series "Generation kill" to see a glimpse of what it's like.

Alabama, I salute you.

Back!

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Mon, 10 Aug 2009 21:59:00 +0000

Det har varit lite sisådär med skrivandet, men för mig är forcerat skrivande som att äta svamp. Visst, DET GÅR, men det ger mig snarare olust än vällust.
Vi får se vad hösten 2009 kommer innefatta, men det blir nog en hel del om träning eftersom det är något jag kommer lägga stort fokus på i höst.

Jag överväger också att ta kontakt med en kostkonsult, vilket i och för sig går lite emot mina principer, men ibland måste man rucka på fundamentet för att få till en förändring.

Tiden rinner ifrån och det är en dag imorgon. Stay tuned.

Festa med snickare - fy fan!

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Thu, 23 Jul 2009 07:06:00 +0000

Fick den här länken skickad till mig av en polare.

De killar som intervjuas är exakt diametrala till de personerna som jag träffade på resan. Förvisso hör killarna till de lite mer extrema personerna och en liten klick (vill jag tro i alla fall), men att deras beteende genererar sådan uppståndelse är för mig ofattbart.
Ärligt talat blir jag glad att jag inte står för något av det som de intervjuade gör.

Swedes suck!

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Wed, 22 Jul 2009 14:31:00 +0000

Our technology has come pretty far and I don't think that I have let any of my friends NOT know through text messages, e-mails or Facebook that I've been to Los Angeles recently.
The trip there is no denying, but I will deny a few photos taken, mostly on principal. It wasn't me.

The trip was awesome in so many ways and the only thing I can think of that was a downer was that I stayed a week and a half more after partying and living it up at the hostel. It was like everything just slowed down, which is natural taking into account the changed living arrangements and the departure of my traveling buddy.
But all in all, it was an awesome trip, maybe because of this. I got the best of both worlds. Golfing, seeing parts of LA you don't see on your normal routes, laying in the sun reading a book and just relaxing on the one hand and the other part with touring the city on my own (i.e having to find the way as opposed to riding shotgun), hanging around the beach more, partying and meeting lots of new and really cool people.

In retrospect, that is the one thing that stands out when I think about the hostel. All the people we met were really down to earth and there was no stuck-up-ness so to say.
Sure, people are on vacation and looser, but still, there was something else. I think I'd sum it up as the ability to enjoy life and being humble at the same time.
Now I don't know how things are in the countries where these people came from, but the way they were down to earth really stood out to me. And of course americans are americans. Always chating you up, shooting the breeze and that's a sharp contrast to Sweden. I've never understood how you can not just reply when someone speaks to you, but totally ignore them.
That goes against everything I believe and stand for. Swedes suck in that way. It's often more cool to be that way than to reply and just be nice.

That's why I like the first month or so when I'm back home because the american way has rubbed off on me and during the time I'm still in that zone, I'm in a groove and just enjoy everything so much more.
But like everything else it sort of fades away, but hopefully by then, I'm doing something new to keep the juices flowing. That day, that sorrow as we say in Sweden. (makes less sense in english, but I had to write it because it sounded funny)
So I'm going to continue fighting the main stream way for as long as can, enjoy life and have that occasional drink/beer.
Why? Becuse I'm worth it.
Cheers. Salud. Na zdrowie. Skål kosmonauter!!

Call me Lou Ashby

noreply@blogger.com (MartinLakers) — Tue, 21 Jul 2009 03:20:00 +0000

Damn!
There he goes again. That pale/red mo-fo!
Sitting at home since arriving back home yesterday doing fuck all my ol' travelling buddy gave me a call last night asking if I wanted to go out.
Fuck dude, does a rabbit want to fuck his brains out?

So I quick showered, had a few and still of course missed the subway train because I was distracted (like a dog with frisbee).
But a quick taxi service assisted by the lovely Katarina took me to the venue in no time.
Yada, yada, yada and a few White ruskies later and we were on our way. Flipflops, shorts and drinks in all. (Our friends have no fashion snese what so ever, haha)

At the club we just hit the dancefloor like the allies hit Normandie and from there on it was ON!
A guy started stepping to my boy Martin and we had ourselves a dance off. I don't know why, but I right of the bat stepped into MC mode and started calling it as I saw it.
Actually not being bias at all, but giving my boy mad props the other guy started bitching (even though I gave him some cred for a few moves).
So he called in his muscle (not a bigger guy, ***** please, who would that be?) but his friend who really took over dancing/breaking like a pro and eventually beat my boy. We were all cool afterwards giving guy #2 props, but his friend was still pissed.
I mean, calling in your boy when you're getting beat like you stole something is kinda weak. *cough* pussy *cough* (works better in real life btw)

After that we just rocked the night and it was just what I needed after the let down of coming home to the gloom that is Sweden right now.
Tomorrow? Well, tomorrow is a new day, but I think it will hold all that I need and a little bit more.
There is no faith but what you make.

A side story is that I saw "The Wrestler" today with Mickey Rourke. I have a catch phrase (surprise, surprise) which found new life in that film.
"When you have nothing, you cling onto something."
Good film. Not as great as the critics say, but very much so worth watching.

Friends. I'm calling it a night. Tomorrow I bring you the story of the Alex, the golf and the USA.
Night night.